Ibland råkar man ut för jobb som är lite utöver det vanliga ikväll provade jag på att klättra på tak visserligen är jag väldigt höjdrädd och när man når den fjärde tvärslån på en stege brukar benen darra, men nu var det bara att bita ihop och se till att jobbet blev utfört.

På verkstaden har jag jobbat med några delar till detta maskineri som finns på husets vind och jag har till och med fått koppla in en kompis som kunde hjälpa mig att svetsa ihop ankarhaken. I normala fall är en ankarhake ca 8 cm hög, men denna bamse var över 25 cm stor. Även den mindre varianten på 8 cm sysslar man inte så ofta med, vanligtvis plockar man med ankarhakar som är ca  7 mm. Så i kväll känner man sig som en grovsmed.

Maskineriet består av ett antal kugghjul och ett lod som väger ca 15 kilo. Alla delar är gigantiska jämfört med det man normalt sysslar med. Så här får man plocka fram verktygen man använder när man skall reparera bilen.

Med hjälp av en snäckväxel överförs maskinens kraftrörelse till en tavla ca 2 meter över maskineriets placering. 
Det som jag reagerade på var att guldfärgen på visarna framför tavlan var så pass bra, jag målade dessa visare någon gång på 1980-talet och jag trodde idag att det mesta av färgen skulle vara borta.

För fotografisk bild, som äger konstnärligt eller vetenskapligt värde, gäller rätten intill utgången av sjuttionde året efter det år, då fotografen avled. Det betyder att om någon använder min kamera för att ta en bild på mig, äger inte jag upphovsrätten trots att både kameran och eventuell film var min, utan upphovsrätten till bilden ägs av fotografen.
                         
Bilden här ovan knäpptes med min kamera av en annan person
så juridiskt sett äger jag inte upphovsrätten till detta fotografi.

När det gäller film skall samtliga i kategorierna regissör, fotograf, manusförfattare, och tonsättare varit döda i sjuttio år för att filmen skall vara fri. 

Inom konsten finns samma tidsregel. Detta betyder att man inte får fotografera av en tavla som man äger för att lägga ut den på blocket för försäljning om inte konstnären varit död i sjuttio år. Att tavlan kanske är målad 1910 spelar ingen roll, konstnären kanske dog först 1950, så vill man lägga ut den på nätet lagligt måste man vänta till 2020 och då är tavlan 110 år gammal, eftersom konstnärens ättlingar äger rättigheterna till verket i 70 år. vill man ändå publicera bilden måste ett godkännande inhämtas av konstnärens efterlevande och eventuellt även betala en avgift.

Inom den etablerade konsthandeln och auktionsverken har man löst detta genom införandet av en Droit de suite avgift. 
 
I enlighet med upphovsrättslagen (SFS 1960:729) 26 j § tillkommer droit de suite med 5 % av det klubbade priset vid försäljning av konstverk, keramik, glas, silver, möbler och textilier. Endast upphovsrättsligt skyddade verk omfattas. Det upphovsrättsliga skyddet varar i 70 år efter det år en upphovsman avled.

Denna avgift skall sedan auktionshuset redovisa till upphovsmannens efterlevande. Jag funderar på om de ledande auktionshusen har startat med släktforskning för att kunna hitta barnbarnen eller eventuella syskonbarnen till upphovsmannen.


Einar Nerman född 1888 slog igenom runt 1920 och avled 1983 95 år gammal, lägger man till 70 år. Då hamnar man på år 2053 innan man får lägga upp en bild på en tändsticksask med solstickan om man skall följa de gällande reglerna.


En av uppfinnarna till den kubistiska konstarten Pablo Picasso har gjort sina efterlevande väldigt förmögna fram till 2043 skall de få 5 % av allt som klubbas på auktioner av han verk, till det kommer % på allt som säljs kommersiellt plus därtill ersättning för alla bilder som återges i litteratur, tidningar, film med mera. Picassos verk omsätter runt 2 miljarder varje år på auktioner varvid ättlingarna rakar in runt 100 miljoner per år enbart från dessa försäljningar, förutom alla ersättningar för bildåtergivning i böcker reklam mm. Eftersom de efterlevande har heltidsanställda jurister som bara letar efter Pablos bilder som återges utan tillstånd för att i efterhand kräva in ersättning avstår jag från att publicera någon av hans bilder. 

Jag smakade på en belgisk fruktöl i helgen, tvi vale jag har inte smakat något så hemskt sedan jag var i 10 årsåldern då jag råkade få hemmakokt jordgubbsaft som var jäst.


Jag är förvånad att ett smakminne kan sitta i så hårt, jag hade inget minne av denna saft, men efter en klunk av detta öl, kom smaken och minnet åter, jag kommer till och med ihåg vilka som satt runt bordet och hur tanten som bjöd på saften frågade om jag ville ha ett glas till, eftersom jag drack ur glaset så fort, men jag ville ju bara göra pinan kort och bli av med den läskiga smaken så fort jag kunde. Att saften var jäst berättade någon av mina äldre syskon senare på dagen när vi var hemma igen.

Denna smak kom i retur nu när jag avsmakade det belgiska fruktölet från Van Diest Beer Company, och jag har en känsla av att detta öl inte kommer att bli en storsäljare bland oss som druckit någon jäst saft. Konstigt nog fick ölet en World Beer Awards 2009, undrar om de har mutat juryn för att kunna få denna utmärkelse.

Kommunen har tagit ett lovvärt initiativ och lånar ut elmätare så att man på egen hand kan kontrollera olika el-produkters strömförbrukning. Kan man minska förbrukningen märks det inte bara i den egna plånboken utan även miljöförstörningen minskar i samma takt. Bara en så enkel sak som att byta från en 60 watt klotlampa till en 7 watts lågenergilampa sparar 53 watt. På orten bor ca 5000 innevånare om alla konsekvent ersätter en trasig klotlampa med en lågenergilampa borde man på något år spara 26 5000 watt bara på den enkla åtgärden. Tanken svindlar när man tänker på hur många lampor det finns på orten, 5000 innevånare alla borde lågt räknat ha minst 5 lampor i sin bostad 5000x5x53 w = 132 5000 watt. Ytterligare en sak som drar ström är alla små nät adapter som sitter som små fästingar i vägguttagen dessa drar ström även när man tagit bort telefonen eller kameran som adaptern laddar, och det är en förbrukning som man över huvud taget inte ens använder och drar nytta av.  


Under året har tio hushåll och två skolor agerat klimatpiloter, Projektets mål var att ge hushållen som deltog en kunskap om sina utsläpp och dess betydelse för miljön. Så dessa familjer sparade inte bara på sin strömförbrukning utan de försökte minska på allt som kunde bidra till miljöförstörningen.

En fastighetsägare har hörsammat kommunens uppmaning om energibesparing och bytt ut den gamla klotlampan mot en lågenergilampa.

Ibland är det kul att vara

problemlösare, åt någon som har ett

litet men ack så besvärande problem.
 
Häromdagen kommer det in en

farbror som inte kunde få av sig

sin vigselring. Trots flera försök

med tvål, vatten och att kyla

ner handen satt ringen fast och

ringfingret blev bara större och

större.


Efter att jag kastat en hastig

blick på problemet insåg jag

att det bara var att plocka

fram sågklingan. Då guld

är en mjuk metall och

sågen är av härdat stål

löser man dessa små

obehagliga problem på

någon minut, det viktiga

är bara att man inte

sågar i fingret, för det

är nog mer obehagligt än

ett svullet finger där man

känner hur blodet pulsar

igenom de små blodkärlen.


Glädjen är att se personens min

när ringen väl är borta, tyvärr

missade jag detta denna gång

eftersom jag agerade fotograf

samtidigt som jag sågade av ringen.

Årets riksdagsval närmar sig och politikerna visar ibland upp sina sämsta sidor. Jag hörde på radion häromdagen att före detta justitieministern Tomas Bodström vägrade att drogtesta sig när riksradion erbjöd en test, han var först väldigt positiv, men när man räknade upp vilka saker som kunde spåras vägrade han att ställa upp.  Det fanns en gång i tiden ett ordspråk som löd Ingen rök utan eld. Han har ju enligt egen och andras utsago sysslat med droger tidigare.

Ytterligare en justitieminister som skämt ut sig med droger var Laila Freivalds, jag hörde en debatt på tv där hon krävde att knarket skulle släppas fritt, man bara bävar.

Just på justitieministrar borde man kunna ställa högre krav, de står ju högst upp på stegen bland landets rättsvårdande instanser, och basar över både lagutformning och polisverksamheten.

Nu senast är det centerpolitikern Fredrik Federley som klivit fram ur någon mörk vrå och glatt talar om att han har använt droger tidigare men numera är ren.


Det förekommer även ett rykte om att även stadsministerkandidaten Mona Sahlin har använt droger, hon lär ha missbrukat hasch.

Frågan man ställer sig är om man överhuvudtaget skall rösta när politikerna uppför sig på detta sätt, så det får nog bli soffliggarpartiet även detta år.

Detta med användning av droger får mig att tappa lusten inte bara för politik utan även andra saker som jag följt med spänning, Under några år var jag väldigt förtjust i tennis, och for runt till olika tennisarenor för att följa bland annat Davis Cup live. En av de roligaste matcherna jag såg var när Sverige besegrade Spanien i Båstad. Några år senare gick Mats Wilander fram som en ångvält i Öppna Franska, där han även visade en sportslig heder som var helt unik, han rättade domaren vilket betydde att han förlorade en poäng.

Några år senare när Wilander i slutet på sin karriär spelade en match blev han utvald för doping/drogtest och resultatet visade att han var påverkad, för min del betydde det att mitt intresse för tennis dog. Och det tog flera år för mig att se en tennismatch igen.    

En rolig sak som hände under dagens arbete var ett besök av förre lokalredaktören på Nerikes Allehanda och Örebro Kuriren, Alf Pettersson.

Han premiärvisade sin nya bok Skymmningssagor och berättelser från Tivedsbygden. Som vanligt när Alf skriver om bygdens historia har han lagt ner ett enormt förarbete med bland annat forskning bland dokumenten på Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala. Jag har ännu inte haft möjlighet att läsa boken men jag läste rubrikerna på de olika berättelserna samt snabbläste några avsnitt som verkade extra spännande. Jag har i hela mitt liv antagit att det inte förekommit några grövre brott i trakterna förutom rånen av de resande genom Tiveden, men denna bok tar upp ett flertal mord i trakten, bland annat blev torparen på Åland mördad runt 1860, själv har jag flera gånger vandrat längs ålandskanal och de enda resterna av torpstället är idag en jordkällare.

Förutom Alfs böcker är det ganska tunnsått med böcker om bygden, prästen Bo Löwenström skrev en liten bok om Ramundeboda på 1940 talet och Eric von Rosen reste runt i Tiveden och samlade på sig stoff till en bok som utgavs postumt. Gunnar Piscator samlade på sig mycket stoff, men jag tror inget blev utgivet under hans namn förutom artiklar i lokaltidningen.

Tidigare i år passade jag på att titta in i Tiveds kyrka, jag blev lite besviken att det inte fanns någon informationsskrift om kyrkobygget, vare sig i kyrkan, eller i kommunens turistbroschyr. Men i denna bok finns ett avsnitt med Historiken i Tiveden av Göte Hellman (vars son gjorde rekryten samtidigt med mig) som stillade min nyfikenhet. Den unge byggmästaren Anders Pettersson lyckades med hjälp av gråsten och tusen riksdaler bygga kyrkan på sju veckor.
                 
Extra kul är att Alf denna gång har använt en illustration till omslaget av lokalkonstnären Eva Karlsson. Även Eva har varit väldigt produktiv dels med teckningar med lokal anknytning samt som illustratör till sagoböckerna om Trollen i Tiveden. Själv har jag en oljemålning från hennes hand, tyvärr inte med något motiv med lokal anknytning utan från en skäppsättning på Gotland med Stora Karlsö i bakgrunden
.

De sista åren har det varit rena rivningshysterin på orten. När jag växte upp på Villagatan under 1960-talet fanns på inte så långt avstånd en mycket härlig skog att leka i. Men orten växte och skogsområdet borde bli ett bostadsområde enligt dåtidens politiker. Många roliga saker fanns för oss ungar att leka med i denna skog, Ett av de mest spännande platserna var stenhuggeriet där en bohuslänning stod och högg gatsten, lite längre bort längs grusvägen fanns Dahlins dynamitlagerkista samt Spännars stall där de sista hästarna som yrkesmässigt konturerade med lastbilsåkerierna stod uppställda. Men det som verkligen har etsat sig fast är en äldre träkoja halvt nedsänkt i marken, taket var klätt med mossa så för att hitta kojan var man tvungen att ta ut riktningarna ordentligt. Det var här rivningshysterin startade, alla dessa spännande platser revs för att ge plats åt ett 30-tal hyreshus, nu 35 är senare är i stort sett alla dessa hyreshus rivna.

Nu är det inte bara bostadshus som faller offer för grävskoporna, Förra året slängde jag mig i bilen för att fotografera Essos bensinstation vid dåvarande E3. Jag minns när denna Motorby invigdes 1963, vi ungar fick ballonger och klistermärken med en tiger i tanken som var Essos slogan. Som bas för bensindelen fungerade Stig Ottosson medan motell och restaurangdelen leddes av Werner Wurmböck. När jag väl kommer dit en vecka efter att bensinstationen stängt var byggnaden redan borta.

I våras höll jag på och letade efter lokstallet i västra delen av bangården, trots att jag korsade igenom området både på raken och tvären kunde jag inte hitta några spår efter denna stora byggnad, efter någon timme kom jag slutligen på att den stora cirkelrunda ytan dör det växte sly måste vara platsen för vändskivan, där loken kunde svängas runt 180 grader.
 
Så nu när rivningshysterin har tagit fat igen gällde det att hänga på. Och vara beredd med kameran, på 1960 talet när man växte upp fanns Dahlgrens kiosk vid järnvägstationen. När Nils Dahlgren bestämde sig för att sluta byggdes en ny kiosk bakom det tidigare järnvägshotellet. I denna nya kiosk hängde man mycket när man gick i skolan eftersom det fanns ett flipperspel där som var väldigt lätt att manipulera till frispel. Efter några ägarbyten blev det slutligen en skolkamrat som drev denna kiosk fast då utan flipperspel. Men tidigare i vår bestämde kommunen att bygga ett nytt resandecentrum på platsen och därmed blev Bar á Ewa ett minne blott.
 
Även ett av skyddsrummen fick följa med i rivningsvågen, när man var liten hände det att den lilla reservutgången var olåst, detta betydde att vi ungar disponerade ett enormt stort rum som hemlig koja. Så här i efterhand har jag funderat på att detta kunde vara en farlig lekplats om vi blivit inlåsta.  
  

Dagens sommarpratare Anna Odell var i mina ögon sett en besvikelse. Hon pratade med en sävlig på röst som gjorde att programmet kändes väldigt segt. Hon var dock inte riktigt lika sävlig som generalsdottern Kristina Lung, som har gjort sin sävlighet till en gimmick.

Odell är född 1973 och har en gång i tiden fått diagnosen psykiskt sjuk, frågan jag ställer mig, har hon någon gång blivit frisk. Hennes konceptiska konstinstallation ”Okänd kvinna 2009-349701” där hon spelar psykiskt sjuk kan bara vara en fortsättning av hennes sjukdom, där hon försöker ge sjukomen det fina namnet Okänd kvinna, på samma sätt som demonstranterna under EU-mötet 2001 i Göteborg kallade upploppen för en gatufest. Vanligt folk ansåg nog att det var kravaller, med gatstenar som kastades mot polis och oskyldiga göteborgare.

Jag trodde att jag var relativt allmänbildad  inom området konst men efter att jag lyssnat på Anna under en och en halv timme, inser jag att jag inte begriper något om konst, det Anna pratade om ligger högt över mina konstkunskaper, och ärligt talat tror jag att jag inte heller vill lära mig något om detta.

Slumpen kan leda in oss på många olika vägar, för några dagar sedan fick jag ett besök av min skolkamrat Birgitta, helt logiskt pratar man om andra skolkamrater och lärare. Detta med lärare fick mig att senare under kvällen fundera lite på de lärare man haft under åren, vissa har varit och förblivit väldigt anonyma, andra har satt djupa spår både på gott och ont. Många av de lärare man träffade på i skolan och då ogillade har så här i efterhand visat sig vara väldigt trevliga när man nu som vuxen träffar på dem i olika sociala samanhang.

Ibland är det märkligt hur slumpen kan få oss att utvecklas, mitt intresse för konst väcktes redan medan jag gick på högstadiet, tack vara en konstintresserad teckningslärare. Han var som jag morgontrött och kom som regel iväg till skolan något efter mig. Han bodde i grannhuset och var morgon när jag sprang till skolan såg jag hans gröna Renault (laban) stående på parkeringsplatsen. Halvvägs till skolan hörde jag en bil med rusande motor följt av skrikande bromsar, ett fönster öppnades och teckningsläraren frågade om jag ville åka med, då skulle vi kanske klara inringningen båda två.

Teckningsläraren var Torsten (Alvar) Darfors, så här i efterhand har jag fått reda på att han egentligen inte var lärare utan ingenjör och före jobbet på Centralskolan var han verksam som ritare på Electrolux ritkontor i Säffle. Att det fanns en anknytning till Värmland visste jag eftersom hans fru pratade med en mycket bred värmländsk dialekt, men jag studsade till när jag via nätet hittade att han var född på Öland 1919 och att hans pappa var verksam som präst. Torsten och hans fru Ingrid flyttade runt en hel del i kommunen, det blev först en lägenhet i Saltängen men efter något år flyttade de till en takvåning i centrala Laxå. När väl pensionen kom gick flyttlasset till Hasselfors, efter en tid i Askersund och senare södra Sverige gick flyttlasset till Mariestad i slutet på 1990-talet. I slutet av 2001 kommer han in till mig på jobbet och berättar att han har hittat glädjen i att skapa igen och att han under året kommer att genomföra en utställning. Han lovade att höra av sig så att jag skulle kunna åka till Mariestad för att se hans senaste alster. När hösten kom och jag inte hört något från honom började jag forska och leta efter honom, men det visade sig att han avlidit strax före den planerade utställningen.

Som konstnär var Torsten väldigt mångsidig förutom bildkonst var han även verksam som keramiker, själv har jag bara några av hans nonfigurativa akvareller, samt en keramiktavla som på avstånd tolkas som en oljemålning av de flesta som ser den lilla tavlan.

För några veckor sedan fick jag idéen att ordna en klubbträff på Grenlanda flygfält.


Vad jag då inte visste var att jag skulle bli kraftigt förkyld just denna helg, så min tanke med en enkel tipspromenad rann ut i sanden eftersom jag inte orkade fixa till frågorna. För att i alla fall ha något att plocka fram ifall det skulle bli dötid svängde jag in på en snabb inköpsrunda på Biltema där jag köpte ett brännbollsset och ett kors med fem pinnar där man skall kasta in ringar. Vad jag missade var att det växte gott om kantareller runt fältet, någon fick på några minuter ihop till hela måndagens måltid.
 
Extra kul var att så många mötte upp, jag räknade till ett 25-tal bilar och ett 35 tal personer som mest, och jag vet inte hur många tårtor Stig A fick plocka fram. Troligen fixar vi till ytterligare en klubbträff under hösten fast då får det bli på hemmafältet Vena. 

Dagens sommarvärd i P1 var författaren Birgitta Stenberg, och hon ger en liten lokal anknytning till orten. Hon är visserligen född i Stockholm men är bosatt på ön Åstol och i Tiveden.

Tyvärr blev det inte så mycket nämnt om Tiveden, men hon har ju varit sommarvärd tre gånger tidigare och det är möjligt att hon tagit upp det i något av de program som har sänts tidigare. Jag har inte läst så många av hennes böcker, hon debuterade som författare ett år före min födelse och har givit ut ett 50-tal böcker. Den första av hennes böcker jag läste var Apelsinmannen som jag i efterhand fick reda på var en självbiografisk roman.


Boken handlade om den stora skandalen Kejneaffären, personligen tycke jag att boken var lite trögläst, Några år efter att boken givits ut filmatiserades den som en TV-serie tyvärr missade jag den men man får väl hoppas att SVT visar den i repris någon gång i framtiden.

Tyvärr pratade hon mest om ämnen som inte riktigt låg i min intressesfär men jag får ändå ge ett positivt omdöme eftersom hon varierade både musiken och de ämnen hon tog upp.

Vill man lyssna på programmet kan man följa länken här fram till 1 oktober 2010. Birgitta Stenberg har en egen hemsida där hon presenterar sina böcker, ärligt talat fastnade jag i hennes galleri där hon visar upp sin konst och illustrationer. Det skulle vara kul om hon genomförde en vernissage i Tiveden så man kunde se hennes konst i verkligheten.

Ordet extraknäck skapades av några medarbetare på tidningen Expressen som ville ha ett ord för svartjobb som gjorde att de kunde prata om jobbet utan cheferna förstod innebörden. Jag  har hört någonstans att både Pekka Langer och Peter Himmelstrand skulle haft ett finger med i bildandet av det nya ordet. Huruvida det var dessa två är jag dock osäker på.

Själv fick jag en liten anmodan om ett extraknäck vid 17-tiden då ringer telefonen och en herre presenterar sig och talar om att han står på Laxå flygfält och behöver köpa bensin för att ta sig vidare. Som vanligt får jag förklara att jag jobbar till klockan 18, men att jag kan vara där en kvart efter jobbets slut. 

När jag väl kommer upp till flygfältet för mitt extraknäck som bensinmackshjälpreda ser jag en liten MFI-9, och jag berättar stolt att det står en Bölkow i hangaren, som är en avlägsen släkting till hans flygplan.

Efter att ha sprungit runt efter pärmen med bränslebesked, slagit på strömbrytare både här och där, inleder vi tankningen av hans flygplan. Efter 1,5 liter hör man ett konstigt ljud från tanken, det låter som när man tappar ur badkaret, och inget mer bränsle kommer ur pumphandtaget. Jag vet att det har varit lite problem med tätningen i ståndröret och att tanken suger luft när det är lite bränsle kvar, men detta brukar kunna fixas med att man fyller upp ståndröret med 5 liter bensin som finns i en dunk, så icke denna gång, Den nya packningen har varit effektiv så nu suger pumpen till sista droppen.

Vad jag skämdes när jag tvingades berätta att han inte kunde tanka sitt flygplan här, Han hade kommit flygande österifrån och passerat både Arboga och Örebro Segelflygklubb, men då de inte svarade på radioanrop valde han Laxå och en tom bränsletank. Jag SKÄMS fortfarande.

Lördagens sommarvärd Håkan Lans var en av de sommarvärdar jag prickat av att jag absolut skulle lyssna på. Eftersom jag var upptagen med andra sysslor under lördagen så lyssnade jag igenom programmet via datorn på söndagen. Jag har vid ett tillfälle hört honom live då han berättade om sitt satellitnavigeringssystem, och då fängslade han åhörarna så alla satt knäpp tysta. 


Det häftigaste i hans sommarprogram var berättelsen om hur han sommarjobbade för att få ihop pengar till ett mopedköp, detta gav ett mycket starkt intryck om hans uppväxt och relationen till sina föräldrar. Och jag vek mig av skratt när jag hörde hur han för en dag lät sin granne åka med en supertrimmad motor som förvandlade grannens slöa moped till en lätt MC. Ett större projekt var byggandet av en ubåt om detta pratade han inte så mycket i sitt program men bygget tog så mycket tid från hans studier att avgångsbetyget blev precis godkänt med undantag av matematik där betyget blev Med utmärkt beröm godkänt. Trots alla uppfinningar som färggrafiken, datormusen är nog ändå Håkans arbete inom flyget det jag personligen ser som hans största innovation. Han till och med byggde en egen Glasair för att prova systemet i verkligheten.   

Tyvärr pratade Håkan inte så mycket om sina egna uppfinningar i programmet, men David Lagercrantz skrev en tjock bok om dessa och litet porträtt av den komplexa vetenskapsmannen Håkan Lans och hans problem med patentstölder och rättegångar.


Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Lans, Glasair, Sommar i P1, David Lagercrantz, satellitnavigering,