Efter alla mina bloggar om alkoholfri Öl, har jag via mailen fått frågan från några om jag är nykterist. Men det måste jag kraftigt dementera, jag är inte nykterist, om inte annat syns det i bloggen Tre nya öltyper, där jag skriver några rader om starkölet Mikkeller Jackie Brown. Eller mitt intresse av att spara på olika Whiskytyper (fast där blir det mesta inte öppnat),
  
När det gäller den alkoholfria ölen har jag hittat ett 15-tal olika typer på den svenska marknaden där Norrlands Guld och den tyska Störtebeker enligt mig smakar bäst. Jag har även under sista året letat efter ett lättäöl som fans på marknaden när jag var ung, men trots att jag har letat i flera olika butiker kan jag inte hitta öltypen Lyckholms.

Huvudsakligen blir det numera för min del mest mineralvatten, alkoholfri eller lättöl till maten, eftersom jag tycker att de olika smakämnena kommer fram bäst när alkoholhalten inte är för hög. För många många årsedan provsmakade jag ett danskt öl där alkoholhalten var runt 10 procent, där var det totalt omöjligt att känna någon smak förutom just alkoholen, och man blir samtidigt lite fundersam vad ett sådant öl är till för, det går ju inte att använda till mat, eftersom det släcker ut smaksensorerna.
  
Under flera år drack jag en lättöl dagligen till min lunch. Jag var den enda vid bordet som valde lättöl, men så en dag kom vi att diskutera alkohol, och någon nämnde att man kunde dricka en 2 cl snaps till maten och ändå köra bil. Efter att vi pratat om alkoholhalten i lättöl räknade Bengt på Cadico ut att mitt drickande av lättöl till maten var dag motsvarade cirka sju och en halv liter starksprit på ett år.Först trodde jag inte att det var sant men efter att jag själv kontrollräknat och fått resultatet bekräftat på egen hand övergick även jag till mineralvatten under luncherna.




Läs även andra bloggares åsikter om Nykterist, Öl, Whisky, Mineralvatten, alkohol, alkoholfri, Störtebeker,

En glädjande nyhet jag hörde på radion idag var att Försäkringskassan backar och beviljar Annica Holmquist sjukpension, hennes sjukdom och problem uppmärksammades mycket dagarna strax före valet, och man blir lite fundersam på om Fredrik Reinfeldt har bedrivit ministerstyre och dragit försäkringskassans chef i örat.

Nu i helgen besökte jag Tivedsbygdens konstförenings adventutställning på vår lilla ort. Detta brukar vara mitt avslut av det gångna konståret. Förr i tiden brukade man benämna öppningsdagen med ordet vernissage som kommer från den tiden då konstnärerna fernissade sina målningar, detta gjordes precis innan öppningen av en utställning så lukten av fernissa hängde tjock i utställningslokalerna.

Som vanligt har föreningsmedlemmarna producerat en stor mängd bildkonst från teckningar, akvareller och i olja. I år fäste jag mig för några akvareller av Liselotte Ström, men på grund av tidsbrist blev det bara en snabbgenomgång av de utställda alstren och jag tänker återvända någon kväll i veckan för att studera verken bättre.

Även vinsterna i konstlotteriet såg i år ut att hålla en mycket hög klass, och jag skulle kunna tänka mig att ha flera av tavlorna på väggen hemma.

För att övergå till något helt annat, min första kontakt med ordet vernissage var i Stieg Trenters bok Farlig fåfänga som min lilasyster köpte till mig när jag var i trettonårsåldern. I just den boken gör fotografen Harry Friberg debut som stående figur i Trenters böcker. Handlingen i boken hänger ihop med just konst, eftersom Friberg blir inbjuden att besöka en konstutställning som skall ha vernissage påföljande dag.


Läs även andra bloggares åsikter om Tivedsbygdens konstförening, vernissage, akvarell, konst, Stieg Trenter, Laxå, konstlotteri,

På vår lilla ort har det funnits många olika sångkörer och grupper genom åren. Som liten brukade man höra manskören sjunga live på valborgsmässoafton. Dessutom har de kristna organisationerna så som kyrkan, Filadelfia med flera haft egna körer.
 
För något årsedan deltog även vår lilla ort med en kör i TV4 programmet körslaget. Kören tävlade under namnet Team-Lotta, efter körledaren Lotta Engberg. Då hon är några år yngre än mig hade jag redan slutat på Centralskolan när hon pluggade där. Mitt första minne av Lotta är från London, när jag var på en kurs i England under 1970-talet, samtidigt var Laxå blåsorkester där och spelade, och vem var det då som gick längst fram som drillflicka om inte Lotta Pedersen, senare gift Engberg, och som med tiden kom att få en enastående musikkarriär.

I kväll var jag och lyssnade på Anuskakören som gav en helt underbar konsert. Kören startade för ett par årsedan på initiativ av Anuska Lantz (Bichis), och idag har kören ett 30-tal kvinnliga sångare. De har gett några konserter tidigare men tyvärr har jag inte haft möjlighet att bevista tillställningarna. Efter att jag har sett och hört kvällens konsert kan jag bara konstatera att jag har missat något mycket bra.

I första delen avverkade de ett antal sånger med julanknytning och sången Änglarnas julsång var helt ny för mig. Bland övriga julsånger jag fastnade för var deras framförande av Tänd ett ljus och Stilla Natt. Trots att det påstås att vi är ett sjungande folk, var det tyvärr inte så många som deltog när möjligheten gavs att deltaga i allsång i ett julmedley, trots att texterna återgavs i programbladet.

I andra avdelningen övergick man till lite schlagerfavoriter, och Abba medley med bland annat Mamma Mia och Money, Money, Money dessa gav rysningar i hårstråna på underarmarna. 
 
Extra kul var det att se några av mina skolkamrater i kören, och jag slogs av tanken att de har ju inte förändrats ett jota sedan vi slutade skolan för åtskilliga årsedan.

Nu skall jag koppla upp mig mot SVT, och leta efter några inslag i programmet Landet Runt, de lär ha sänt två långa inslag om utgrävningarna vid Ramundeboda kloster som jag missat eftersom jag nästan inte tittar på TV. 
 

Normalt är fredagen den sista arbetsdagen i veckan för min del, men när det lackar mot jul är veckans arbete inte slut, Nu inför julen kommer allt övertidsarbete igång, så det blir jobb både på lördagar och söndagar. Men för att ändå få ett litet avslut på arbetsveckan blev det en tur till bastuklubben.

På vägen dit passade jag på att lämna in mina tomma svagdricksflaskor, och jag hoppas att jag även denna jul kommer att få njuta av denna underbara dryck. För några årsedan hittade jag en butik som sålde svagdricka i plastdunkar, men den smakade inte riktigt som den svagdricka man fick som liten. Senare tipsade en bekant mig om att
Carlsons Livs i Finnerödja var återförsäljare av Hjo bryggeris Juldricka, efter att första året bara köpt en glasflaska på prov, har det nu blivit en liten tradition att åka till Finnerödja för att köpa denna dryck och antalet flaskor ökar för vart år. Som regel brukar jag passa på att samtidigt köpa lite av deras hembakade bröd. 
 
Efter att jag handlat klart valde jag att ta genvägen genom skogen från Finnrödja till Gårdsjö, jag tänkte inte så noga på väglaget. På ett ställe vid en korsning i en backe råkade bilen glida ner i diket, som vanligt fanns ingen spade eller andra nyttiga prylar i bilen, men jag lyckade gunga mig loss med hjälp av att lägga mina bastuhanddukar under bakhjulen. Inte så kul att ha dessa för att torka sig med, men jag råkade ha med mig en extra eftersom jag inte plockat ur väskan ordentligt efter förra bastubesöket.

Den stora grejen för min del på bastuklubben i kväll var att få lämna över de fotokalendrar jag tagit fram, Tyvärr blev det inte så många bilder från bastun så jag tvingades fylla ut den med lite lokalbilder från Gårdsjö. 

 
I kväll råkade jag på en person som jag inte minns att jag träffat tidigare, under samtalet kom vi in på ämnet segelflyg och det visade sig att han skolat till ett c-diplom i Västerås 1957, tanken svindlar eftersom detta är mitt födelseår. Bastun sköts av en gullig tjej som klingar under namnet Lotta, och ibland hittar man några av hennes små meddelanden till oss bastare, på ytterdörren satt i kväll en liten lapp om att vi är dåliga på att låsa dörren, vi måste tydligen skärpa oss. Lotta borde få en egen blogg, när cafét var igång fixade hon till helt underbara mackor till ett lågt pris.

Ibland sitter man verkligen på första parkett, och man är med om att få se hela händelsen utspelad live. Att väglaget efter flera dagars snöfall är dåligt är vi alla medvetna om, de flesta anpassar farten därefter, men högerregeln är lätt bortglömd.

Som på alla orter blir det vissa gator som lokalbefolkningen anser ha företräde och då är det inte lätt av vara gästbilist på vår lilla ort fick Tele2s försäljare erfara.
   
Extra tråkigt är det när det leder till personskador, trots att inga av bilarna såg så där demolerade ut var det två personer som fick föras bort med ambulans. Pådraget blev i mina ögon enormt, med tre brandbilar, två ambulanser en polisbil samt en bärgningsbil.  Men för de inblandade måste det kännas väldigt skönt det finns resurser när en olycka är framme.  Jag har en bekant som under 1970-talet var med i en bilolycka i Polen, de fick vänta i nästan sex timmar innan ambulans och räddningstjänst infann sig, trots att de larmade bara några minuter efter kraschen. 
   
Olyckan som jag bevittnade idag tillhör de typer som inte borde ske, dels har vi en högerregel att ta hänsyn till, och det var i en korsning där farten är begränsad till 50 km, dessutom var väglaget sådant att man av ren självbevarelsedrift borde anpassa farten.
  
Som vanligt var lokalblaskan snabba med att rapportera händelsen redan 30 minuter efter kraschen kunde man läsa om den i nätupplagan fast den var lite felmarkerad på kartan. Nu har det hänt mycket i min lilla korsning, när jag kom hem i söndags kväll så var det någon som kört på Herr Gårmanskylten, med resultatet att jag fick plocka upp glassplitter i måndags.



Läs även andra bloggares åsikter om Laxå, kollidera, väglag, ambulans, räddningstjänst, Nerikes Allehanda,

I kväll var jag på vår lilla orts föreläsningsförening och lyssnade på Hans-Owe Perssons forskning om järnhanteringen från blästerjärn till masugnar. Han har tidigare föreläst i detta ämne och kvällens föreläsning blev en liten snabb repetering samt presentation av nya rön.
  
Det mest intressanta var utan tvekan järnets betydelse för den svenska riksbildningen och att dess vagga stod i Vadsbo trakten. Dessutom fick man med sig många frågor som man vill söka svaret på själv, bland annat om rosorna i Närkes landskapsvapen har något med den adliga släkten Roos att göra, och hur hertiginnan Ingeborg lyckades styra och hålla ihop landet efter att hennes make Erik svältes ihjäl vid gästabudet i Nyköping. För att inte bara nämna slaget vid Amnabro 1304,  ett slag jag inte hört talas om tidigare, målningar från slaget fanns avbildade i södra Råda kyrka, tyvärr är den idag borta på grund av ett pyromandåd. 

Extra kul tycker jag det är när någon som är inflyttad till orten gräver lite i traktens historia, när vi infödda gräver är vi ibland lokalpatrioter och kan inte se utanför kommunens gränser samt undviker att nämna saker som kan ge en negativ bild. Helheten av ett ämne blir ju mycket bättre om man inte begränsar sig till kommungränsen. Men det är ju enastående att Hans-Owe Persson lyckats lokalisera järnframställningsplatser som är före Jesus födelse runt sjöarna Skiren och Laxsjön.


Till helgen startar även den årliga Adventsutställningen som Tivedsbygdens Konstförening anordnar. I år lär det vara rekordmånga utställare så det skall bli spännande att se vad några av de nya utställarna har gjort. I år skall jag i var fall inte missa den.

Julen närmar sig med stormsteg, när jag var inne och handlade häromdagen såg jag att julglöggen redan har kommit ut till försäljning och hyllorna dignade med olika typer av julpynt.

Det känns som om man startar med julen tidigare för vart år. En gång i tiden startade julen med första advent, men numera startar försäljningen av julprylar redan i slutet av oktober. Jag funderar lite smått på om de första semlorna kommer att finnas till försäljning före julafton även i år. För något årsedan såg jag några skräckexempel av julsemlor med rödfärgad grädde och en marsipantomte placerad på toppen av semlans lock. Det känns i alla fall helt okay att affischerna för de olika julmarknaderna och julkonserterna som går av stapeln nu till helgen sitter uppe.

Och i Anna Levins blogg på lokalblaskan kan jag läsa att hon redan har inlett jakten på en riktigt fin julgran hoppas bara att den klarar sig i värmen i drygt fyra veckor.

Men julhälsningen som finns i olika fönster med en önskan om en
God Jul och Gott nytt År känns fortfarande väldigt avlägsen.

När jag städade ur min källarskrubb som jag har använt som fotolabb och mörkrum, hittade jag några äldre fotografier från vår lilla ort.
 
Eftersom jag inte har någon personlig relation till någon av dessa äldre bilder tänkte jag först kasta dem. Men någon dag efter att jag hittat bilderna fick Alf Petterson se bilden på Laxå Herrgård, trots att han har varit lokalredaktör, fotograf och hembygdsforskare hade han inte sett dessa fotografier tidigare.
 
Första bilden var lätt att platsbestämma, den föreställde ju Laxå Herrgård som revs på 1910-talet. Den ersattes av en ny byggnad 1915-1916 som under en period  på tidigt 1900-tal var familjen Pripps sommarstuga.

 
Den andra bilden som tyvärr är lite skadad har ännu inte blivit riktigt platsbestämmd.

Än så länge har tre olika förslag nämnts, Oxhultsdammen, nuvarande Esabdammen eller vid  dammen vid Fördärvet. Men genom att jämföra med andra fotografier går det säkert att bestämma vilken plats som är avbildad. 

Så istället för att kasta fotografierna lämnade jag över dem i Hembygdsföreningens vård av ortens lokalhistoria.

I kväll var det ett extra krismöte på gräsklipparklubben, och några för klubben mycket viktiga saker skulle diskuteras, tyvärr var det som vanligt bara den lilla kärnan på 3 personer som mötte upp vara bara två var aktiva motorflygare, Det borde vara mycket enklare att lösa problem om fler medlemmar möter upp och kommer med konstruktiva idéer. 

Nu i helgen blev det ett besök i Säffle för att se Säffleoperans uppsättning av musikalen Cabaret. Musikalen utspelar sig i Tyskland under 1930-talet och är en fri tolkning av Christopher Isherwoods självbiografiskabok Farväl till Berlin från 1939.

Själv har jag sett denna musikal tre gånger tidigare, och utan tvekan har min första kontakt med verket satt djupast intryck. Som en ung hormonstinn tonåring fastnade min blick på några av balettflickorna som utförde dansen utan trosor i mycket korta kjolar när verket sattes upp i Stockholm på 1970-talet.

Skulle man som recensent avgöra vilken av de uppsättningar jag sett är det mycket svårt eftersom det ligger nästan 40-år mellan första och senaste besöket. Men ställd inför frågan är nog denna en av de bättre och den är  klart sevärd.  
 

I Säffleoperans uppsättning var det tre saker jag  fäste mig för, Reuben Sallmanders  tolkning av rollen som Konferancieren, och hans förmåga att improvisera i inledningen av första akten. Jag har inte tidigare stött på honom i vare sig teater eller TV-sammanhang trots att han medverkat i flera TV-deckare.

Min andra lilla reflektion var att de lyckades få fram flera porträttlika Hans och Helgor i ungdomskören, samtliga var urtypen så som man tänker sig tysk ungdom på 1930-talet. Min sista reflektion har med tekniken att göra, det skiljer nästan 40 år mellan mitt första Cabaretbesök och under den tiden har ljustekniken gjort stora framsteg. I en av de framförda sångerna tändes belysningen på ansiktena upp allt eftersom sångarna kom in i handligen, och eftersom körsångarna stod bakom en tunn nätridå blev synintrycket något som gav om man skall efterhärma Gunde Swan en känsla av ståpäls.
 
Under pausen gavs möjlighet att köpa en kopp kaffe, tyvärr var jag inte ensam om den tanken, hela  var full så köbildningen blev enorm. Ett  litet missöde drabbade mig dock när jag skulle öppna min medhavda mineralvattenflaska under föreställningen, kolsyran i flaskan medförde att jag blev plaskblöt. 

Sen en liten avslutande tanke som jag missat att tänka på tidigare när jag sett denna musikal, den bygger ju delvis på Christopher Isherwoods självupplevda händelser i Berlin under tidigt 1930-tal. Och tanken som slår mig är vilka var de franska personer eller grupper som stödde Nazisterna med smuggelpengar innan Hitler kom till makten?. Nu har jag bara filmversionen med Liza_Minnelli, kvar att se för att få min Cabaretupplevelse komplett. 

Äntligen skrek Gert Fylking under några år då Horace Engdahl förkunnade vem som tilldelats årets nobelpris i litteratur.
 
Äntligen skriker jag nu då det ser ut att bli en lösning med toalettfrågan på gräsklipparklubben. Beslutsfattarna på vår lilla ort  har gått med på att hjälpa till med en riktig vattenklosett, som skall anslutas till en septiktank.

Detta betyder att skitjobbet med att tömma de plastinbakade bruna korvarna några gånger om året är över för min del.
    
Problemet som klubben nu skall lösa är hur vi skall få fram vatten till denna klosett, vi saknar ju kommunalt vatten, och transporterar dit vårt dricksvatten i plastdunkar. Men vi har ju en grävd brunn som ger lite vatten då och då av otjänlig kvalité och det kan ju duga att spola bort skiten med. 

Just nu är min systerdotter verksam som FN-biståndsarbetare på Haiti. Hon fick ingen riktigt lyckad start där. Första arbetsdagen togs sex svenska poliser som gisslan på Haitis nationalfängelse i Port-au-Prince, samma dag bröt även en Koleraepidemi ut bland lokalbefolkningen.


Jag hörde idag på radion att lokalbefolkningen nu anklagar FN som orsak till att denna epidemi brutit ut i Cap Haitien, Hinche och Milot, och där har nu hundratals människor attackerat FN-styrkan MINUSTAH. Först tyckte jag att det verkade väldigt långsökt, men i senare sändningar har den svenska FN ambassadören Claes Hammar bekräftat att smittan troligen kommer från de Nepalesiska FN styrkorna.


Jag hoppas lokalbefolkningen tar sitt förnuft till fånga och även ser på de goda sidor som FN insatserna gör för landet. Men tyvärr är det så att just FN inte har setts med de mest positiva ögonen av lokalbefolkningen. Delvis lär det bero på att FN tydligen försöker toppstyra landet. Detta medför att FN:s hjälparbetare behöver ha soldater som skydd, något som många andra hjälporganisationer på Haiti klarar sig utan.

Totalt har nu epidemin krävt över 1000 liv, och vi får hoppas att de lokala läkarna ihop med WHO får bukt med denna sjukdomsepidemi, och att hjälporganisationerna kan få bort dessa tältläger som medför dålig kroppshygien.
 
Mina tidigare inlägg om Haiti hittar du här:
Döden slår till 
Döden slår till II   

Läs även andra bloggares åsikter om Haiti, Kolera, FN, MINUSTAH, WHO, bistånd, gisslan,

Ett av de områden inom konsten jag gillar är politiska karikatyr och skämtteckningar. Fördelen med att ha just den konstformen som hobby är att det går att köpa originalteckningar till mycket rimliga priser eftersom produktionen har varit enorm.

Tyvärr är karikatyren väldigt bunden till den tid då teckningen skapades. Många halvkända politiker, idrottsmän och artister som avbildats fram till 1960-talet har fallit glömska, så för att betraktaren skall känna igen personen kan behövas en liten personbeskrivning eller förklaring. Detta tar tyvärr bort lite av magin med bilden för många betraktare.


Skämtteckningar kan däremot leva betydligt längre, jag har sett teckningar från 1700-talet som man fortfarande kan skratta ät. Men även bland skämtteckningarna finns det alster som har ett bäst före datum. Extra tydligt syns det på de teckningar som utfördes i slutet 1930-talet som drev med rashygienfrågan.  Men även många av de politiska teckningar som utförs idag får ibland ett kort bästas datum. Hur många kommer att minnas Jimmie Åkesson om 10-år, själv har jag en politisk skämtteckning med Yngve Holmberg och Bertil Ohlin, eftersom nästan inga idag vet vem dessa personer är och hur deras karisma strålade ut är teckningen helt poänglös för den unga betraktaren.
   

Genom åren har jag läst en hel del om andra världskrigets historia. Men för att kunna ta till sig all information måste man då även läsa de inblandades personbeskrivningar eftersom detta kan vara en vägledning om varför vissa beslut tas redan från 1920 fram till 1945.

När jag läste Alan Bullocks  tegelstenstjocka biografi om Adolf Hitler En studie i tyranni, beskrevs hans önskan från unga år att bli konstnär.

I boken nämns det nästan med raljerande ord om hur han avvisades från konstakademien i Wien 1907 på grund av hans oförmåga att måla och teckna. Enligt boken skall rektorn yttrat att Hitler inte var född till målare, utan han skulle försöka bli arkitekt eller någonting ditåt.

Först häromdagen råkade jag se en avbildning av Hitlers konst, och i mina amatör konstkritiker ögon var den avbildade akvarellen inte så dålig. Den är ju utförd av en konstnär som saknade formell konstutbildning och var autodidakt, och meningen med konststudier är ju att man skall förkovra sig inom ett konstområde. En del av Hitlers tavlor fanns fortfarande att köpa i Wien långt in på trettiotalet, då de fått ett värde för samlare.

Tänk om dessa personer på akademin släppt in den unga Adolf som elev på skolan 1907. Vem vet, kanske skulle han inte tagit sig över till Tyskland och bli korpral i tyska armen under första världskriget, utan stannat kvar i Österrike som en erkänd och aktad konstnär.

Tänk vad hela världen skulle ha vunnit på det, ingen förintelse, inget andra världskrig, ingen järnridå och slutligen kanske ytterligare ett konstnärsnamn att lägga på minnet.


För skojs skull har jag lagt ut akvarellen som en konstnärsfråga på Antikprat, huruvida personerna har knäckt detta innan jag hinner få ut detta blogginlägg återstår att se.

Japp ibland går det fort signaturen Gbg lyckades lösa det på mindre än 10 minuter,

Jag passade under helgen på att besöka Edinstiftelsen på vår lilla ort. Orsaken var att jag för ett tag sedan fick reda på att lärarinnan och författaren Irja Browallius (1901-1968) tidigare varit bosatt på orten. När jag förhörde mig i bokhandeln om någon av hennes böcker visade det sig att dessa var utgångna från förlaget.

Hon var dotter till var till skådespelaren Carl Browallius, och utbildade sig till lärare efter att hon först studerat medicin och konst under något år. Efter lärarutbildningen fick hon en lärartjänst i Glottra, sydöstra Närke, 1927-1937. Men redan 1934 debuterade hon som författare med boken Vid byvägar och älgstigar : berättelser från sydöstra Närke. När hon väl bestämde sig för att sluta som lärare flyttade hon till vår lilla ort. Jag har frågat runt lite bland de äldre på orten och någon har nämnt att hon bodde i en av flyglarna till Laxå Herrgård.

Till min glädje hittade jag några av Browallius böcker i Edin-stiftelsen källare och efter att jag läst de små sammandragen på baksidan valde jag ut romanen Instängd som blev hennes sista bok. Jag har hört att hon även har skrivit något om trakten häromkring, så även om jag inte kommer att gilla denna bok, finns det något av hennes verk kvar för mig att leta efter.

Efter lunchen idag passade jag på att lyssna när tredje och näst sista avsnittet av Bokcirkeln sändes, det är väldigt fascinerande att höra hur de diskuterar Charlotte Brontës bok Jane Eyre. Idag drog samtalet iväg lite om olika namn och jag studsade till lite när jag hörde att  Alexandra Ahndoril även har Svensson med i sitt dopnamn. 

I helgen när jag ändå var hemma passade jag på att röja lite bland några kartonger fyllda med tidningar och andra papper som jag sparat på mig för att det var något i dessa tryck som intresserat mig. Jag kom inte så långt ner i kartongen innan jag hittade lite noter.

När jag väl hittade noterna till Gotländsk Sommarnatt av Svante Pettersson, kunde jag inte motstå att gå till pianot, så röjningen avbröts åter igen.

Jag har inte spelat på flera år och det blev en hel del fel innan fingrarna hittade rätt tangenter. Eftersom jag inte spelar efter gehör utan är tvungen att läsa noter medan jag spelar blev det även väldigt ryckigt. Kunskapen som man tidigare har haft att läsa in en hel notrad i förväg medan man spelar saknades, men detta beror nog mest på att man är väldigt otränad. Hur som helst lät det väldigt falskt här och där så pianot är i behov av stämning.
 
Just pianomusik kan vara väldigt vacker William Seymer skrev på 1920-talet den lyriska pianominiatyren Solöga och den ger mig positiva rysningar var gång den framförs.

Denna helg blev jag av lite olika saker kvar hemma på vår lilla ort. En av de mest bidragande orsakerna var att en bekant ringde mig häromdagen och talade om att han låg på sjukhus. Under en färd till jobbet fick en mötande bil en sladd och resultatet blev en frontalkrock, med två totaldemolerade bilar och några personskador. Den mötande bilen som framfördes av en kvinna saknade vinterdäck, och med det väglag vi har haft de sista dagarna har medfört att jag personligen undvikit att köra bil.

Just väglaget gjorde att jag avstod från att åka till bastuklubben i går kväll, detta är annars något jag brukar göra varje fredag som jag tillbringar helgen hemma. Annars skulle en tur dit ha varit ganska bra, eftersom jag har fått en bunt kalendrar från tryckeriet som skall delas ut bland klubbens medlemmar.

Så det blev en ganska slapp fredagskväll för min del, matlagningsproblemet löstes av pizzabagaren på Marina som fixade till en pizzatyp som jag inte provat tidigare. Trots storleken var jag tvungen att käka några knäckebrödsmackor för att känna mig riktigt mätt.
 

Efter maten blev det lite strötittande på TV, den nya stjärnan dekoratören Maria i Lasse Kronérs Doobidoo var ingen höjdare enligt min åsikt. Hon tillförde inte programmet något mer än olika störmoment. Jag kommer ihåg att Lennart Hyland provade något liknande i sina Hylands hörnor en gång i tiden, då var det en Fru Nilsson som hela tiden ställde sig upp och kom med knepiga kommentarer.    

När man så här oplanerat blir kvar på orten har man ju inte heller kollat upp vad som händer, och det enda jag vet på rak arm är vinstutlämningen i Tivedsbygdens konstförening i morgon söndag. Eftersom jag själv blev lottlös i år är det ju heller inget måste för min del att besöka vinstutlämningen,

Just nu står min symaskin på golvet eftersom jag skall sy några riktigt stora saker.

Många blir av och till lite förvånade när jag berättar att jag skall ägna några timmar till att sy och laga kläder, men den termin jag genomled på den obligatoriska syslöjden i mellanstadiet, är nog en av de skolkunskaper jag sätter främst. Alla klassens elever tvingades sy en blå och gul ishockydress,

Föremålet jag skall sy nu är en strumpa som är 8 meter lång med den största bredden 2,2 meter som sedan skall smalna av ut mot strumpspetsen till ca 40 cm. Jag sydde en liknande strumpa för något årsedan. Redan då var behovet efter 2 till stora strumpor akut, men dels tog lakanen slut, och jag fick andra saker att pyssla med på kvällarna.

Strumporna skall används som skyddsfodral till några flygplansvingar. Vi har problem med att några fåglar som har byggt bo inne i gräsklipparklubbens hangar skiter. Detta fågelträck är väldigt aggressivt och missfärgar vingarnas vita färg. Med överdragen får vi ju även den fördelen att vingarna skyddas mot vanlig smuts.

Några läsare kommer säkert att känna igen sina skänkta lakan på bilden, och jag kan bara på gräsklipparklubbens vägnar framföra ett stort TACK. Tyvärr kommer inte dessa lakan att räcka till för att täcka Piratens mittsektionsvinge, den är ca 2,2 meter x 11 meter, så finns det fler uttjänta lakan ute på bygden, hör gärna av Er. mailto:[email protected]
 

Ibland läser man i tidningen att polisen inte bryr sig om brott, familjer som drabbas av inbrott och blir av med föremål för tiotusentals kronor får inte ens ett besök utan hela anmälan tas per telefon utan att de undersöker brytmärken eller förödelsen som det ibland är när alla lådor är tömda på golvet. Det händer ibland att det efter någon månad kommer ett brev från polisen med innebörden att man inte nått något utredningsresultat varför målet avskrivs.

När jag själv drabbades av min lilla brand i en slaskhink kunde jag konstatera att jag verkligen fick hjälp. Redan dagen efter var det tre poliser här och tittade på min slaskhink, de fotograferade den ur alla möjliga vinklar och vrår. Totalt lade dessa tre poliser ner 3x35 minuter, räknar man ihop dessa tider blir det 1 timme och 45 minuter plus resa till och från polisstationen i Hallsberg eller Askersund.

Troligen missade de något eftersom en av poliserna enligt mina ljudfiler från telefonsamtalen har ringt och ställt kompletterande frågor tre gånger med en sammanlagd tid på 28 minuter.

Idag fick jag ytterligare ett besök av tre stycken utredare, dessa jobbade lite snabbare än de första tre eftersom de var klara med sitt arbete efter ca 20 minuter sammanräknat för dessa tre blir det 1 timme plus restiden från polisstationen i Hallsberg eller Askersund. Eftersom jag målade över skadan redan samma dag som utredarna tittade på väggen första gången kunde de nu studera min lilla fuskreparation, jag valde bara att använda lite av min sparade bättringsfärg som ett provisorium, eftersom jag så smått har funderat på att måla om ändå. Köket fixades till och målades om i slutet på 1980-talet så den nuvarande färgen är drygt 20 år. Det mest förvånande är ändå att vitvarorna har hängt med lika länge, jag har ju annars hört att de som regel bara håller i 10 år. Det svåra valet kommer att bli att välja spis, jag har i alla fall kommit så långt i mina funderingar att det kommer att bli en hällspis, men jag är osäker på om jag skall välja keramikhäll eller induktionshäll. Valet styrs lite av mina befintliga grytor.

Totalt har jag bevisligen sett och hört dessa personer jobba med denna utredning i totalt 3 timmar och 13 minuter plus restider till och från vår lilla ort. Jag passade idag på att fråga hur mycket tid de har lagt på utredningsarbetet som jag inte har kontroll över, men tyvärr kunde de inte svara på den frågan.

Med förvåning såg jag i dag att brevbärarna har blivit utrustade med nya tjänstefordon på vår lilla ort. Dessa har nog tagits fram efter ett flertal utredningar om förra vinterns snöproblem. Arbetsmiljömässigt kan det kanske bli en positiv verkan på brevbärarnas knän, men vi får hoppas att det inte leder till ryggproblem då brevbärarna måste böja sig ner för att lyfta upp breven.

Iden är inte så dum som man först tror, och den går säkert att utveckla, postverket skulle kunna köpa in ett antal renar från lappland för att dra dessa pulkor. Funkar och duger det åt jultomten borde det även funka för postverket.

För något årsedan fick jag iden att fixa till en almanacka med motiv från bastuklubben. Almanackor med lättklädda damer förekom ju för något årsedan när några äldre damer i en engelsk kyrklig syförening klädde av sig och sålde sådana för att få in pengar till sin bidragsverksamhet. Men när sedan kommunen beslutade att sälja fastigheten där hembygdsgården och bastun är belägen rann hela iden ut i sanden.  

Sen kom två händelser slag i slag, när jag städade i min dator hittade jag mappen med bilder från bastun och samma dag fick jag ett erbjudande från ett företag som tryckte upp kalendrar till ett rimligt pris, så istället för att kasta bilderna postade jag iväg dem för tryckning.

Lurad!!!!

För att spara mina läsare bilder på helnakna gubbar så visas bara små smakprov av almanackan, Troligen skall jag beställa några fler och då passar jag på att beställa en väggalmanacka med några av mina teckningar.

Tyvärr blev det inte tillräckligt med bilder så att det räckte till alla årets månader så jag tvingades fylla ut kalendern med lite lokalbilder. Men just bilden Här slutar allmän väg är rätt kul, eftersom den ger en fingervisning om att kalendern inte är allmän, utan bara till för de närmast sörjande.
 

Annars har dagen bjudit på ett riktigt snöfall, i förmiddags tvingades jag sopa min trapp ett flertal gånger, runt lunch retade jag mig på att snösvängen redan startat med att bränna bort sitt anslag på snö som borde vara borta om någon dag.

I kväll när jag gick till Ica såg jag vilka snödrivor blåsten skapat under dagen, och retade mig på att det var dåligt skottat.


Jag undrar vad Anna Levin på  lokalblaskan skulle anse om nakna gubbar i en almanacka, hon skrev nämligen ett inlägg om Ryanairs almanacka med lättklädda bikinibrudar som till vardags arbetar som flygvärdinnor.

Conny och Evald har jobbat hårt med att få till ett fint prisbord till årets upplaga av medlemslotteriet i Tivedsbygdens Konstförening. Just nu ställs alla vinster ut i bibliotekets skyltfönster för att vinnarna skall kunna förhandsgranska vinsterna.

Eftersom vinsterna består av bildkonstverk och konsthantverk samt att smaken är mycket delad finns inget första pris, utan vinnarna får välja ett alster i tur och ordning efter sitt vinstnummer. Bland mina favoriter av vinsterna i år hittade jag en litografi av Sven X-et Erixson  samt en trevlig akvarell av vår lokala Allan Stålberg. Bland andra lokala förmågor fanns bland annat bildkonst av Sixten Edlarsson, Taime Westerlund, Sven Läth och Birgitta Helgesson
 

 I år var fru Fortuna inte riktigt på min sida, men för några årsedan vann jag en mycket trevlig litografi av Staffan Ullström som pryder sin plats på väggen i mitt vardagsrum.

Nätet har medfört att i stort sett alla personer kan få en sak publicerad. Blir man riktigt arg på sin granne eller arbetskollega kan man lägga ut en massa negativ text om honom eller henne på nätet. I andra fall förekommer det att svartsjuka killar och tjejer lägger ut nakenbilder på sina ex-partners. Detta är inte lagligt och för de drabbade har det visat sig att det är nästan omöjligt att få bort denna negativa information från nätet.

I dag låg det ett mail i min mailbox där en romersk familj postat en länk till en sida om vår lilla orts behandling av romer.


Frågan man ställer sig är om man har rätta att namnge och publicera namnen på de socialhandläggare som arbetar i Olofströms och Laxå kommun på detta sätt?. Jag tar inte ställning i skälva sakfrågan, men utgår från att dessa tjänstemän bara följt de gällande regler som finns. Om sen reglerna är felutformade, det skall ju inte enskilda tjänstemän behöva lida för. Och med den negativa text som framförs av dessa romer i ett inlägg på nätet, har jag full förståelse för att de berörda tjänstemännens inställning att försöka hjälpa till minskar.

Det är inte alltid så lätt med språk. Under min första språkresa till England bodde jag hos familjen Snow i en liten ort utanför Portsmouth i södra England. För att hjälpa mig med min språkträning så drog värdfamiljen en hel del roliga historier och limrikar under måltiderna. Många av dessa ordvitsar var inte så enkla att förstå, men med en efterföljande förklaring fattade till slut även jag poängen.

Som trettonåring med dålig kunskap i engelska hängde jag ibland inte med i alla ordvrägningar och några blev några ganska poänglösa då jag inte kunde de engelska synonymorden. Men visst lärde man sig förstå dessa vitsar efter ett tag. Mycket tack vare att vitsen kanske togs om med andra synonymord och att man fick poängen ordentligt förklarad.

Efter några dagar så kände man sig så tuff att man kanske skulle prova att översätta en svensk ordvits, så jag kom på den där enkla Vad händer om man vänder på PARIS?

jo det blir SIRAP. What would happen if you turn PARIS round? it will turn into TREACLE. Runt bordet ser jag fyra stycken förvånande ansiskts utryck som tydligen inte fattat ett jota.

Att försöka förklara att det svenska ordet SIRAP blir PARIS baklänges hjälpe inte, skratten uteblev och även mina försök att översätta svenska ordbvitsar. 

På mellanstadiet hade jag en lärare som klingande under namnet Nils Isaksson. Han brukade av och till läsa ett kapitel ur Göran Roos bok Framåt Björneborgare. Efter en avslutad uppläsning frågade magistern om någon visste var Björneborg låg. Ingen räckte upp armen, och jag som tyckte att frågan var så enkel. Jag hade ju besökt orten flera gånger eftersom min pappas farmor hade några släktingar där. Så min arm for upp i vädret och jag svarade snabbt att Björneborg ligger mellan Degerfors och Kristinehamn. Magistern vek sig i skratt svaret var ju rätt, men det var ju fel Björneborg.


Hur som helst lilla Björneborg i Sverige med sina drygt 1000 innevånare har en väldigt aktiv Folkets-Hus rörelse, och några av deras aktiviteter brukar jag försöka besöka. Dels har man under hösten en skivmässa där man har möjlighet att köpa äldre vinyl och Cd-skivor. Skivmässan är inte lika stor som den i Hova, men jag har märkt att möjligheten för mig att hitta spännande skivor är större här. Bland annat har jag köpt några udda inspelningar med Neil Young och Creedence Clearwater Revival, CCR där.

 


De andra stora händelserna under hösten är dels en konsthantverksmässa och en konstutställning, tyvärr nådde inte årets konstutställning riktigt upp till den kvalité som har visats tidigare år, men smaken är ju delad. När jag överhörde några av de andra besökandes åsikter var de flesta nöjda.  
 

Häromdagen tittade Evald från Tivedsbygdens Konstförening in till mig med några fotostatkopior om en revy som min favoritkonstnär Gösta Chatham satte upp tillsammans med Isaac Gründewald på Konstnärsklubbens samankomst 1932. Detta var inte Chathams första revyförsök då han tidigare skrivit taltexterna till den första Blanche revyn Harrys bar ihop med Kar de Mumma.

Året därpå satte han upp en egen revy på Komediteatern i Stockholm. Troligen har ingen revy i Sverige blivit så nerskriven som Chathams Hörna. Erik Lindorm skrev i en av tidningarna att den var excentrisk, ryckig och att det var ett rent missnöje att se den. Revyn brast även i att det inte fanns några gnistrande stjärnnamn i ensemblen. När man så här i efterhand läser de medverkandes namn, Aino Taube, Rune Carlsten, Gösta Cederlund, Sigge Fürst och Lisskulla Jobs ser man att skådespelarna trots medverkan i denna revy fick de sina stjärngnistrande namn med tiden. 
  

för att även hjälpa sig själv (det kan ju vara jag som behöver något i framtiden). För någon vecka sedan besökte jag Bergviks köpcentrum i Karlstad och där stötte jag på två tjejer som propagerade för organdination.

Detta är något jag funderat på länge men inte kommit till skott med, en av orsakerna är väl att men tänker att det där finns det gott om tid att fixa, jag ska ju inte dö ännu. Men man vet ju inte när den fatala olyckan är framme, och då kan det vara för sent att ta ställning.

Jag skäms också lite för att jag inte ställer upp som blodgivare, men det är inte så lätt på vår lilla ort, som får besök av en blodgivarbuss från Universitets Sjukhuset i Örebro någon gång i månaden. Tyvärr kolliderar deras öppettider med min arbetstid så det är inte lätt komma ifrån jobbet för att ställa upp. Men jag känner mig i alla fall ganska stolt över att äntligen ha fyllt i ett donationskort.

Har man inte tillgång till donationskort kan man även anmäla sig via nätet på Donationrådets hemsida

i dag måndag startade Marie Lundströms program Bokcirkeln i radions P1. Nu i höst har de valt att läsa Charlotte Brontës bok Jane Eyre som gavs ut första gången 1847.



Inbjudna att diskutera detta litterära verk var Björn Ranelid, Johan Kling och Alexandra Ahndoril.
Detta att man diskuterar en bok ger läsupplevelsen en helt ny dimission, eftersom jag själv inte har läst någon av Brontës böcker passade jag på att hänga med på denna bokläsning.
 
Marie Lundström fick iden till programupplägget medan hon studerade litteratur i Chicago, där läste de några kapitel ur Tolstojs bok Krig och Fred och diskuterade den tillsammans, därefter återvände till texten och läste vidare, och träffades på nytt en vecka senare för nya diskussioner. Denna del av hennes utbildning blev grunden till programmet Bokcirkeln.

Själv hittade jag detta program i våras när boken Blonde av Joyce Carol Oates var uppe till diskussion. Under veckan som kommer skall jag läsa fram till kapitel 21 för att vara i fas med övriga läsare på måndag då nästa avsnitt sänds.