jannealg

I dag presenterades årets sommarvärdar, och jag kan inte påminna mig att de tidigare har haft ett så blandat och spännande startfält av sommarpratare. Jag hoppas att det inte blir som tidigare år då mina förhandsbokade favoriter visat sig floppa ur. Då har de jag ratat från programpresentationen visat sig vara de bästa programmen. I år kommer jag alla gånger försöka lyssna på Håkan Juholt, Maria Wetterstrand, Patrik Sjöberg, Henrik Larsson, Jan Carlzon och de båda författarna Lindgren bara för att nämna några.

Över till något helt annat.

I radions granskande program Kaliber sändes i går ett längre inslag om fusk med polisens utredningar, eftersom jag min vana trogen mest strölyssnade hajade jag till när jag hörde att det var en polisman från Hallsberg som uttalade sig. Nyfiken som man är när det handlar om lokala händelser var jag tvungen att hålla mig vaken under kvällen så att jag kunde lyssna på reprisen.


Detta fick mig att fundera på alla stackare som drabbas av lägenhets och villainbrott, där polisen inte ens åker ut för att titta på brottsplatsen. Hela anmälan tas upp per telefon och efter några veckor får de drabbade ett brev med att det inte finns något utredningsresultat och att utredningen kommer att läggas ner. Ändå har de drabbade ibland blivit av med värdeföremål för tio tusentals kronor. Jag ställer mig snart frågan om det är någon ide att anmäla ett brott.

När jag var liten fanns det på vår lilla ort en liten polisstation, de flesta kommuninnevånarna kände igen poliserna, och polisen kände folket på orten. Var någon grabb ute på något hyss som inte var straffbart kunde det hända att någon av de lokala poliserna tog telefonen och ringde hem till föräldrarna och förklarade det olämpliga sonen gjort, dettas medförde att det som regel inte han bli några grova överträdelser, och vi ungar styrdes in på den rätta vägen. I dag får som regel ungarna inte ens en tillsägelse om de gör något som är fel, och då är det lätt att tänja ut gränserna, de flesta tar som tur är sitt förnuft till fånga, men en och annan hamnar kanske som fånge på Kumla.

Själv har jag ett pinsamt minne av när polisman Benjamin kommer hem en kväll och vill tala med mig och min mamma. Vi var tre trettonåriga grabbar som lyckats köpa en gammal moped som vi använde i skogen. Någon bär eller svampplockare fick syn på oss, och talade om för Benjamin att han sett oss köra moped och att vi inte har åldern inne. Benjamin besökte oss alla men sa inget om att vi kört moped, hans ville bara med ett leende i ansiktet upplysa oss om att man var tvungen att vara femton år för att få framföra en moped, samtidigt såg jag i hans blick att skulle detta upprepas skulle han inte lägga fingrarna emellan, resultatet blev att vi lade ner detta mopedåkande i skogen. 
 


Kaliber inslaget medförde att lokalblaskan hängde på och i dagens tidning hävdar en polischef enligt citatet Det är inte som han säger båda kan ju inte ha rätt, så en av dessa poliser måste ljuga, frågan är bara vem? Skulle jag själv välja tror jag att chefen ljuger för han har minst att förlora genom att bli en Whistleblower.

och så även med denna blogg, eftersom det hela utspelades i lördags. Mariebergsteatern i Karlstad har under några år spelat en del farser på sin friluftsteater. I år hade man valt att inte visa någon av Ray Cooneys pjäser som har blivit stora publikframgångar tidigare. (Kuta och Kör 2009 och Hotell liggaren 2010).

I år har man istället valt att ge uppdraget till advokaten och pjäsförfattaren Ken Ludwig och hans pjäs Leading Ladies som till dens svenska premiären har fått titeln Prima Donnor. och en handling som utspelar sig i Värmland Det Ken har lyckats med i den här pjäsen är att under första akten bygga en spänning och en massa förväntningar med många lösa trådar som gör att man nästan vill avstå från paus och gå rakt på andra akten.

I andra akten höjs tempot avsevärt och det kändes som om andra akten var över på 15-20 minuter fast den i själva verket tog cirka en timme. I år lyckades Göran Gillinger dominera scenen, kanske är jag lite subjektiv i min åsikt här, men i år behövde han inte dela den ledande rollen med en känd skådespelare som Johannes Brost. Av de skådespelare som tidigare medverkat i friluftteaterns ensemble saknade jag Stig Torstensson som trots sitt kärva framtoning verkar vara en utmärkt komediskådepelare.

  
Har du /ni inte besökt denna teater kan jag bara rekommendera ett besök, eftersom biljetten är värd vartenda öre man betalar.

Denna dag har av tradition räknats som flygets första och största dag. Många pratar om att det var bröderna Wright som genomförde den första flygningen, men då glömmer man bort de personer som kanske betytt mest för utforskandet av det moderna flygets uppkomst. Otto Littenthal och hans mindre kända broder Gustav som med sina drakar experimenterade fram de grundläggande principerna för vingkonstruktioner. Går man ändå längre bakåt i tiden har vi ju Ikaros som enligt skrönor byggde vingar av vax, men eftersom han kom för nära solen smälte vingarna och han störtade, så hans flygförsök är bara en liten parantes i historien. Så att vara den första riktiga piloten tillskriver jag Jesus som denna dag flög till himmelriket. Hur hans farkost såg ut vet ingen, men i framtiden finns ju möjligheten att arkeologiska utgrävningar kan ge oss denna kunskap. Det är ju ändå märkligt att man vart år hittar nya saker som är tusentals år gamla. Hela världen blev ju häpen när dödahavsrullarna hittades i en grotta.

Nu är det inte bara jag som gör denna koppling med dagens namn och flygning. Kjell Albin Abrahamson gjorde även denna koppling i det mycket intressanta programmet P 1 morgon som kan avlyssnas 30 dagar framåt på Sveriges Radios hemsida. På den timme han förfogade lyckades han få med det mesta från glidflygning till rymdfärder.

Ytterligare flyganknytning blev det denna dag för mig, då det var mycket som skulle göras på gräsklipparklubben. Denna klubb eller förening bildades på vår lilla ort 1966, och själv kom jag med hösten 1972 då klubben genomförde en propagandaverksamhet för sin segelflygverksamhet i skolan under Fritt valt arbete.

Många har genom åren passerat revy i denna klubb, några som Mats J, Lennart P. har varit med i sedan klubben bildades, andra som Karl-Ola C, Rolf O, Ingvar K. Olle B, Gunnar E, och Stig H. lade ner ett enormt arbete i styrelsen och den dagliga driften av klubbens verksamhet. Stig H. var dessutom klubbens flitigaste segelflyglärare, ett jobb som han tog på sig efter övertalning när Rolf E. önskade trappa ner. Andra medlemmar var mer dagsländor, de var med under något år men slutade på grund av att de flyttade från orten eller tappade intresset för flyg. Men vad alla medlemmar har haft gemensamt är att ställa upp med föremål till klubbhuset, när det kom nya möbler eller nytt porslin hemma kunde det uttjänta få ett nytt liv på klubben, andra med kontakter bland företag kunde förse klubben med begagnade datorer, kopiatorer med mera.

Hur mycket som skänkts till klubben märkte jag under just Kristi Himmelfärdsdag då vi av olika orsaker tvingades utrymma två rum, då dessa i framtiden skall disponeras av ett företag som flyttar in i vårt klubbhus. Lite vemodigt känns det att det skall bli förändringar och mycket av det som klubbens ursprungliga medlemmar skapade förändras så drastiskt.

Men vi lever i en förändrig värld och skulle man försöka att stoppa den skulle det ju inte ske någon utveckling. Jag hoppas bara att denna stora förändring leder till en förbättring så att vi inte eldade upp våra prylar i onödan.  

I går kväll hörde jag lillasysters skolkamrat från Uppsalatiden uttala sig om sina ”missade” besök på strippklubbar. Så som han framförde sitt svar när frågan kom upp, funderar jag på om han har lika dåligt minne som mig.

Efter en lång konstpaus och ytterligare någon sekunds eftertanke kom svaret Nej och nästan i en formulering som om han inte visste vad en stripp eller porrklubb är. Har man besökt ett så annorlunda och avvikande plats som en porr eller strippklubb glömmer man inte bort det, Jag tycker att han skulle ha svarat på en sådan fråga omgående utan att behöva tänka efter, ett klart och rakt NEJ eller JA utan eftertanke.

Själv deltog jag en internationell kurs i London i mitten på 1970-talet. Under de två månader kursen varade kom vi elever att lära känna varandra rätt bra. När kusen närmade sig sitt slut bestämde några av oss killar att vi skulle genomföra en avslutande pubrunda. Efter att vi besökt ett par riktiga engelska pubar var det någon av de danska killarna som föreslog att vi skulle ta en sväng genom Soho, men så långt kom vi inte, vi var ju redan i det distriktet av London utan att veta om det. Rakt utanför den sista puben vi besökt låg den kända Windmill Theatre, på anslagstavlan visade de lite bilder från pjäs/dansföreställningen Rip Off och några av killarna föreslog att titta in där.

Efter lite diskussion beslöt vi oss för att titta föreställningen, och jag måste erkänna att det inte var någon höjdare, pjäsen saknade handlig och det hela byggde bara på att dra upp och ner blixtlås, och som alla säkert begriper av pjäsens titel så avslutades det hela med att det stod ett femtontal nakna skådespelare i sista numret. Efter föreställningen blev det ett besök på en toppless bar, där servitriserna var barbröstade. Personligen har jag inte sett några så fula kvinnor tidigare, de var spacklade med ett tjockt lager smink i ansiktet, och det är väl från där jag har lärt mig att avsky tjocka lager med läppstift och annat kraft som kvinnorna smetar ut i ansiktet. Trots att detta är det närmaste jag varit en strippklubb har detta etsat sig fast i mitt minne och jag skulle utan att behöva tänka efter ha besvarat frågan som ställdes till Kungen.

Detta var kanske en punkt jag skulle tagit upp i Maggans utmaning Sju saker ni inte visste om mig.