Sommar igen
I dag presenterades årets sommarvärdar, och jag kan inte påminna mig att de tidigare har haft ett så blandat och spännande startfält av sommarpratare. Jag hoppas att det inte blir som tidigare år då mina förhandsbokade favoriter visat sig floppa ur. Då har de jag ratat från programpresentationen visat sig vara de bästa programmen. I år kommer jag alla gånger försöka lyssna på Håkan Juholt, Maria Wetterstrand, Patrik Sjöberg, Henrik Larsson, Jan Carlzon och de båda författarna Lindgren bara för att nämna några.
Över till något helt annat.
I radions granskande program Kaliber sändes i går ett längre inslag om fusk med polisens utredningar, eftersom jag min vana trogen mest strölyssnade hajade jag till när jag hörde att det var en polisman från Hallsberg som uttalade sig. Nyfiken som man är när det handlar om lokala händelser var jag tvungen att hålla mig vaken under kvällen så att jag kunde lyssna på reprisen.
Detta fick mig att fundera på alla stackare som drabbas av lägenhets och villainbrott, där polisen inte ens åker ut för att titta på brottsplatsen. Hela anmälan tas upp per telefon och efter några veckor får de drabbade ett brev med att det inte finns något utredningsresultat och att utredningen kommer att läggas ner. Ändå har de drabbade ibland blivit av med värdeföremål för tio tusentals kronor. Jag ställer mig snart frågan om det är någon ide att anmäla ett brott.
När jag var liten fanns det på vår lilla ort en liten polisstation, de flesta kommuninnevånarna kände igen poliserna, och polisen kände folket på orten. Var någon grabb ute på något hyss som inte var straffbart kunde det hända att någon av de lokala poliserna tog telefonen och ringde hem till föräldrarna och förklarade det olämpliga sonen gjort, dettas medförde att det som regel inte han bli några grova överträdelser, och vi ungar styrdes in på den rätta vägen. I dag får som regel ungarna inte ens en tillsägelse om de gör något som är fel, och då är det lätt att tänja ut gränserna, de flesta tar som tur är sitt förnuft till fånga, men en och annan hamnar kanske som fånge på Kumla.
Själv har jag ett pinsamt minne av när polisman Benjamin kommer hem en kväll och vill tala med mig och min mamma. Vi var tre trettonåriga grabbar som lyckats köpa en gammal moped som vi använde i skogen. Någon bär eller svampplockare fick syn på oss, och talade om för Benjamin att han sett oss köra moped och att vi inte har åldern inne. Benjamin besökte oss alla men sa inget om att vi kört moped, hans ville bara med ett leende i ansiktet upplysa oss om att man var tvungen att vara femton år för att få framföra en moped, samtidigt såg jag i hans blick att skulle detta upprepas skulle han inte lägga fingrarna emellan, resultatet blev att vi lade ner detta mopedåkande i skogen.
Kaliber inslaget medförde att lokalblaskan hängde på och i dagens tidning hävdar en polischef enligt citatet Det är inte som han säger båda kan ju inte ha rätt, så en av dessa poliser måste ljuga, frågan är bara vem? Skulle jag själv välja tror jag att chefen ljuger för han har minst att förlora genom att bli en Whistleblower.
