jannealg

Jag kom häromdagen att tänka på att många vackra och roliga händelser oftast startar på bokstaven F. Tänk bara på vad världen skulle vara utan Flickor, det är ju ett av livets höjdpunkter för oss killar. Bland de roliga händelserna på bokstaven F är Fotografering och Flygning, men av egen erfarenhet har jag lärt mig att man inte skall blanda dessa två hobbys för mycket för då kan det bli pannkaka. Men resultatet av min kärlek till bokstaven F är att jag blev medlem i både ortens Fotoklubb och Flygklubb.




När jag en gång i tiden startade med segelflyg fick man inte fotografera från luften utan ett speciellt tillstånd. För att vara helt laglydig även i detta avseende knallade jag ner till polisstationen på vår lilla ort för att fylla i alla blanketter, men väl där visade det sig att de saknade de rätta formulären, efter någon vecka ringde Bam-Bam (polisman Nilsson) och talade om att blanketterna nu fanns på plats. Glad i hågen kutade jag över till stationen för att fylla i dessa blanketter, men sen blev det stopp, eftersom de på ortens lilla station inte visste hur de skulle gå vidare med min ansökan. Jag var tydligen den första person som ansökt om fototillstånd på vår lilla polisstation. Serviceminded som Bam-Bam var så talade han om för mig att eftersom alla blanketter var ifyllda var det bara för mig att fotografera ändå och han skulle personligen se till att all formalia skulle lösas. Det gjorde det till slut med tiden, efter 9 månader låg mitt tillstånd i brevlådan.


Under min tid i Norge 1974 fick jag i alla fall för mig att jag skulle prova på detta med hanggliding (drakflygning). Vi var cirka 15 personer från skolan i Kongsberg som tog kontakt med en drakflygarpilot från Oslo som skulle lära oss grunderna i denna form av flygning. Vi fick starta våra flygförsök i en ca 5 meter hög backe utanför Kongsberg, och övningar bestod at att få draken att lyfta mot vinden, samt att lära sig att sätta ner fötterna rätt vid landningen. Under dessa övningar kom vi inte högre än ca 35 cm över marken och flygningen varade bara några sekunder.


Eftersom den lilla backen var svagt sluttande och motvinden var mycket svag blev det en hel del springande för att kunna få dessa Hiway drakar att lyfta från marken. Efter att vi övat start och landning en hel lördag bestämde läraren att nu var det dags att prova lite större utmaningar. På söndagen reste hela gänget till slalombacken i Drammen som han ansåg var en bra nybörjarbacke fallhöjden var bara runt 700 meter, själv tyckte jag att det var ett mycket stort kliv från vår 5 meters backe. Frågan som Ni läsare kanske ställer sig är hur sjutton kommer detta med Fotografering in i detta, och svaret kommer här. Vid tidpunkten för denna kurs köpte jag en ny systemkamera med automatrullning av filmen, tyvärr drog jag inte upp fjädern tillräckligt mycket så när jag skulle återrulla filmen blev en liten flik kvar utanför filmkapseln. Vid flygövningarna tag jag min gamla kamera och vad jag trodde var en oexponerad film med mig för att plåta lite flygbilder.

 

Resultatet blev dessa dubbelexponerade diabilder som har blivit liggande i en låda fram tills i dag. Flygövningarna i Drammens slalombacke var väldigt häftiga och här fick vi betydligt mer luft mellan fötterna och marken. Eftersom det var vintertid kunde vi inte räkna med några uppvindar (Termik) som gjorde att flygningen blev långvarig utan vi höll draken uppe i luften genom att omvandla farten till flygförmåga, och regeln är att ju högre fart man håller ju större blir höjdförlusten, som tur var sluttade backen ganska brant så vi kunde utnyttja backens 700 meter till flygning. En av tjejerna fick en mycket fin flygtur men eftersom vi var lite dåliga på detta som skedde mellan start och landning blev det lite si och så med kurshållningen., och väl nere i botten av backen lyckades hon landa i kraftledningen som försåg liftanläggningen med ström.


Det brakade och gnistrade i ledningarna och sedan blev det tvärtyst i liftsystemet. På en del platser satt folk kvar i liftkorgarna utan möjlighet att ta sig ut på grund av höjden.
   

Efter någon timme kommer det i alla fall några montörer från elverket som klättrar upp i stolpen och lossar på aluminiumstaget från draken som kortsluter ledningen. Detta var första gången som backen användes till drakflygning, och enligt ägaren även den sista, för vi blev mer eller mindre bortförda trots att vi alla köpt dagliftkort.



Tyvärr är hela rullen dubbelexponerad, och när jag fick den åter från framkallningen slängde jag bara ner den i en låda när jag såg min tabbe. Nu när jag tittade igenom rullen såg jag att det i alla fall var några bilder som gick att rädda, men om man väder upp och ner på bilden kan ett annat motiv framträda. På en av bilderna skymtar man urmakare Sten Gustafsson från Fjugesta vid en arbetsbänk

Ni som följer min blogg märker säkert att jag inte har uppdaterat så ofta sedan årsskiftet, jag har inte heller haft så mycket tid över att läsa andras bloggar, så under de sista dagarna när jag har haft lite tid över passade jag på att läsa igenom några av de bloggar som jag normalt följer. I Charles Blogg hittade jag flera inlägg som jag skulle vilja kommentera men då bloggarna var upp till 2-3 månader gamla så avstod jag, däremot hittade jag en kul utmaning i Maggans Blogg  som jag tänkte anta. 

                          Sju saker ni inte visste om mig  


                          

·                         Jag spelade piano i 7 år först för Erik Lindgren och senare Eva Forsberg som
                          även var Lotta Pedersens pianolärare, men jag tvingades sluta när hon
                          slutligen kom på att jag inte övade på mina pianoläxor, jag spelade ju igenom
                          den nya uppgiften tillsammans med Eva, och som regel var det ju inte svårare
                          än att man kunde spela upp samma sak vid nästa lektion utan övning, men 
                          slutligen nådde vi till den punkten då pianostyckena blev lite för omfattande
                          för att kunna spelas upp igen efter bara en eller två genomgångar med
                          pianoläraren.  
 

·                         Jag har väldigt svårt för alkohol i större mängd, vid så kallade blöta fester
                          där jag har deltagit i brukar jag hälla ut mina drinkar i krukväxterna, de kan
                          ju också behöva lite glädje, fast hos en bekant dog några växter någon
                          vecka efter mitt besök.

·                         Jag har just nu Stormy_Weather med Jeff_Lynne som min favoritlår

·                         Jag har sett Sound_of_Music 17 gånger på Bio eller TV dessutom
                          har jag den på VHS och DVD

·                         Jag är livrädd för ormar även små kopparsnokar.

·                         Jag är så gammal att jag har gått i skolan på lördagar, detta är något 
                          som yngre personer inte tror på när jag berättar.

·                         Jag tyckte det var kul att mobba elever och lärare i skolan, Men på
                          1960-talet var inte mobbningen så tuff som i dag och de som drabbades
                          av min Mobbning var som regel sådana personer som förtjänade det, 
                          ett av mina mobboffer skvallrade för magister Nils Isaksson om något otyg
                          jag hittat på resultatet blev att jag körde hans handduk genom
                          toalettstolen under en gympalektion, dröm om min förvåning när 
                          detta mobboffer ringde på min dörr för något årsedan, han och 
                          hans familj flyttade från orten i slutet av 1960-talet och nu ville
                          han bli uppdaterad om skolkamrater och andra händelser på orten. 

Jag tror inte att något av detta är allmänt känt bland mina vänner, kanske någon enstaka vet något enstaka punkt men inte alla. Lite eftertanke blev det och jag var lite osäker på om jag skulle ta med att jag har en hemlig och ensidig kärlek till Ali_MacGraw efter att jag såg henne i TV-serien Kriget Vindar, men jag kom till den slutsatsen att det kanske var lite väl mycket utlämnande av mina tankar och känslor. 

Jag hörde i dag på radioprogrammet Tendens, som i ett inslag tog upp något om udda och utdöende yrkestitlar, bland annat intervjuade de en hattmakare som tillverkar höga hattar på beställning. Programmet fick mig att fundera på några andra titlar man inte hör så ofta numera. När jag var liten vimlade det av disponenter men de sista 20 åren har jag inte hört en enda person använda den yrkestiteln.

Albert Engström skrev och tecknade en hel del skrönor som berör xylografen Kalle Andersson även detta var ett yrke som dog ut i slutet av 1800-talet, denna yrkesgruppen xylografer ersattes av typografer. Själv såg jag flera typografer när jag gick på mellanstadiet och när vår skolklass genomförde ett studiebesök på Örebro Kuriren. Jobbet såg mycket spännande ut och jag minns hur imponerad jag var att de kunde läsa texten lika snabbt som vanlig text trots att den var spegelvänd. På Kuriren fanns även Klichémakare, båda dessa yrken försvann i och med att tidningarna och tryckeribranschen digitaliserades och med dessa två utdöda yrkesgrupper närmar jag mig slutet av detta blogginlägg.

Evald från Tivedsbygdens konstförening kom för någon vecka sedan in till mig med en blykliché som var ett av Gösta Chathams alster. Det är inte utan att man blir imponerad av både konstnären som skapat bilden på ett papper, men mest imponerad blir jag ändå av klichémakaren som skapat en exakt spegelvänd kopia i bly av teckningen.

För några årsedan drevs det en kraftig annonskampanj att man skulle äta 68 brödskivor var dag, även om jag ibland är storätare skulle jag inte klara av att äta tre limpor bröd var dag, och även om man bytte brödtyp skull det bli en väldigt enformig diet.
 
Jag var på en på en hälsoundersökning för några årsedan och resultatet blev en kasse med mediciner
Trombyl,
Seloken och 
Pravachol varav den sista avregistrerades som läkemedel i år.


Desa skulle ätas dagligen i förebyggande syfte. Personligen var jag lite tveksam till att äta dessa piller eftersom jag är och har varit mot alla former av stimulanser i tablettform, Även om mediciner kan hjälpa och lindra krämpor innehåller de som regel någon form av gift. Många gånger går det ju helt enkelt att bli av besvären genom vila eller sömn och då blir ju detta pillerknaprande onödigt. De få gånger jag drabbas av huvudverk har jag märkt att efter bara någon timmes sömn är huvudverken puts väck.

 

Orsaken till mina funderingar i dagens blogg får skyllas på att i radionyheterna häromdagen varnades för att äta kolesterol medicin i förebyggande syfte eftersom detta medförde risk andra biverkningar och krämpor. Tomas Nordegren hakade på nyhetsinslaget i sin sändning på eftermiddagen där han berättade om hur han fick kolesterolsänkande medicin utskriven under sin tid i USA. Han var så som jag mycket skeptisk till nyttan av dessa så han avstod från att använda pillren. Personligen hämtade jag ut mina piller på Apoteket till en kostnad runt 1100 kronor och slängde in dem i ett skåp, och de få piller som har blivit förbrukade får tillskrivas min storasyster som även hon fick dessa piller utskrivna. Efter lite letande i köket, toaletten och i mitt sovrum lyckades jag i alla fall hitta medicinen så att jag kund få en liten fotoillustration till bloggen. Men att äta dem, det vet i tusan, så jag lägger in dem i skåpet igen och försöker komma ihåg att ta med dem till medicinåtervinningen någon gång man har ett ärende förbi apoteket.
 

Skulle man följa alla råd och varningar skulle man bli tokig, ena dagern är det inte bra att äta potatis, nästa dag varnas det för grillat kött. ytterligare någon dag senare försöker någon forskare att få hela landet till att bli missbrukare genom att hävda att ett glas vin till maten är nyttigt, detta besvaras vanligen dagen  efter av någon ny forskare som ett mycket hälsovådligt råd. Vad skall man tro?


 

SÄKRAST VORE KANSKE ATT INTE LÄMNA SÄNGEN, men vilket tråkigt liv det skulle bli.

För någon vecka sedan klev det in en äldre farbror från skogarna i Vredstopstrakten på jobbet med en begäran om ett litet udda arbete som han undrade om jag kunde hjälpa honom med. Eftersom det ligger lite utanför mitt verksamhetsområde så sa jag först nej, men efter att han förklarat att han varit och frågat på flera olika platser och bara fått beskedet njet föll jag till föga och lovade att hjälpa honom.



Det engelska one-pennymyntet som han tagit med var från hans eget födelseår 1919 som han växlat till sig på en resa till England under 1940-talet, det var rätt kul att se denna mynt typ igen, eftersom jag själv kommer ihåg när dessa var i bruk under mitt först besök i England 1970. Jag kommer ihåg hur förvånad jag var att det då cirkulerade så mycket äldre mynt i den dagliga handeln. Med i bagaget hem till Sverige medförde jag ett hundratal mynt från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet. Detta fick mig att springa upp på vinden och rota i några lådor för att titta på mina mynt och jag blev ganska paff när jag märkte att just myntet från 1919 var ett av de få som jag saknade.



Så det kändes lite synd att kupa till det och borra ett hål i ett sådant mynt, jag hade gärna köpt det för att komplettera min samling, men samtidigt insåg jag ju farbrors avsikt med att använda just detta mynt som lock på flaskan.



Jobbet var egentligen inte så komplicerat det var ju bara att kupa myntet, borra ett hål för silvertråden samt svara till en konisk korkbit eftersom våra moderna korkar var för grova. Glasflaskan är en brännvinsflaska från 1800-talet och jag tror att dessa var utrustade med glasproppar i original. Slutresultatet syns i alla fall här nedan.