Ett enskilt år kan vara både positivt och negativt.
Det har på grund av sjukdom blivit ett längre uppehåll i mitt bloggande men nu skymtar åter ljuset i den långa tunneln. Att jag kan komplettera min text med ett antal bilder beror på att jag saknade penna vid mitt besök på akuten och för att komma ihåg alla världen så fotograferade jag av bildskärmar och noteringar som gjordes av olika läkare och sjuksköterskor. Jag tog sedan som vana att försöka få med mig en kamera till de olika undersökningarna jag var med om, men tyvärr kunde jag inte genomföra någon fotografering under själva bypass operationen eller vid ballongsprängningen.
Efter att jag själv drabbats av några mindre problem med mina blodkärl har jag fått en inblick i den svenska sjukvården och vissa konstigheter som gäller där. Jag funderar på att skriva ett längre blogginlägg om just min sjukdom som startade i april 2021 men i detta inlägg tar jag upp några märkligheter som drabbat mig de sista månaderna. Trots att 2021 på många sätt gav många positiva och minnesvärda händelser var det ändå ett negativt år som på ett sätt avslutades i dur, men i denna blogg avhandlas endast det negativa.
Det hela startade med att jag ramlade ihop i centrum på Tavernagatan den 20 april och någon ringde efter en ambulans. Själv misstänkte jag att det var en blodpropp i mitt vänstra ben men personalen som kom och undersökte mig ansåg att det var ett mindre problem och att jag kunde halta eller hoppa hem eftersom problemet skulle gå över av sig själv. Ambulansen packade ihop och for vidare och själv fick jag hoppa hem på ett ben. I november när några av mina tår visade upp svarta fläckar beslöt jag mig för att kontakta vår lilla orts vårdcentral.
Efter flera olika diagnoser sade läkaren på Laxå vårdcentral att jag borde åka till akuten på USÖ, väl där fick jag genomgå ett flertal undersökningar, vid 23 tiden på kvällen den 18 november får jag slutligen träffa kärlkirurgen Jevan Chwich som ger mig ett mycket seriöst och förtroendefullt intryck. Han hävdade bestämt att mitt problem med benet startade med en blodpropp den 20 april och det inte är säkert att det bildas blåmärken som ambulanspersonalen påstod.
Jevan Chwich remitterade mig vidare till en undersökning där man med någon form av kamera tittade på insidan av mina blodkärl i vänster ben, knepigt nog förde man in instrumentet via högra benets ljumske. Därefter följde en ultraljudsundersökning av blodkärlen i båda mina ben, jag var vaken vid båda dessa undersökningar och det var häftigt att på bildskärmen kunna se hur blodet transporterades i mina vener och artärer.
En lördagseftermiddag i december ringde det på min telefon, det var Jevan Chwich som inte var helt nöjd med undersökningsresultaten han ville att jag skulle genomföra ytterligare undersökningar den 23 december samt en ultraljudsundersökning av hjärtat 27 december.
2 januari 2022 var det äntligen dags för att läggas in på Kärl-Thxkkliniken avd 53 vid USÖ. Redan samma kväll kom Jevan Chwich förbi min säng och med en tuschpenna markerade han var operationen skulle ske.
Tidigt på morgonen rullads jag iväg till operationssalen där ett team på omkring 10 personer skulle utföra en bypassoperation på mitt vänstra ben. När jag själv hoppade över från sjukhussängen till operationsbordet hörde jag någon säga att den manövern var det inte många av deras patienter som skulle klara av. Efter att jag varit med om de första 30 minuterna inför min operation blev jag sövd och vaknade upp först vid 19 tiden på kvällen, lite omtöcknad hör jag hur sjuksköterskan pratar om mitt hälsotillstånd och jag förstår av samtalets innehåll att hon pratar med min storasyster.
Därefter följde fem dagars sängläge på avdelning 53 som jag till största delen ägande mig åt att lyssna på radio när jag inte var upptagen av olika undersökningar. Ur min synpunkt skedde det bara en spännande sak under denna vecka.
Natten till fredagen landade det en helikopter på grannbyggnadens tak, detta fick mig att på ett ben hoppa fram till fönstret för att försöka fotografera helikoptern, åter i sängen kopplade jag upp mig mot Flightradar24 där jag kunde följa helikopterns färd mot Stockholm.
Väl hemma var det meningen att man skulle klara av det mesta själv inklusive att ge sig själv Fragminsprutor i magen med något blodförtunnande. Jag var stolt som en tupp när jag klarat av den första sprutan och kunde stolt meddela storasyster att detta med sprutor var lätt som en plätt. Någon timme senare märkte jag att skjortan klibbade fast mot huden, och när jag skulle lägga mig märkte jag att skjortan var genomblodig. Efter att jag bytt till nattkläder vaknade jag vid 3-tiden att jag var fuktig på magen och att mina nattkläder var blodiga.
Eftersom benet även svullnat upp beslöt jag mig för att åka till Hallsbergs vårdcentral för att dels få hjälp med sprutan och även visa upp mitt svullna ben. Jag fick då höra att om man behövde hjälp med sprutor skulle det beställas fem dagar i förväg via telefon vilket betyder en dag före jag själv fick vetskap om dessa sprutor. Eftersom benet svullnat upp gick de med på att undersöka mitt ben och även byta något genomblodat bandage. Den snälla sjuksköterskan hjälpte mig även med min Fragminspruta trots att jag inte bokat hjälp fem dagar i förväg.
Någon dag senare var det dags för ett återbesök till kärlmottagningen för sårinspektion och byte av förband, smart som man är passade jag på att ta med mig en Fragminspruta så att jag fick proffshjälp med ytterligare en spruta. När sedan de 51 agrafferna avlägsnades 17 januari kunde jag i alla fall se ett slut på denna händelse, även om det återstår ytterligare undersökningar bland annat med ultraljud över kärl och hjärta, samt läkning av död cellvävnad på tår och fot.
Tyvärr visade det sig att det inte räckte med en bypassoperation så 25 februari skrevs jag in på Dagkirurgiska enheten vid USÖ där kärlkirurgen Jevan Chwich genomförde en ca 5 timmar lång kärloperation med ballongsprägning.
Som en liten avslutning kan jag bara berömma alla personer jag kom i kontakt med på avdelning 53 Kärl-Thxkkliniken vid USÖ, personalen var fantastisk och alla verkade trivas med jobbet och gav oss patienter gott mod.
Nu återstod bara en enklare form av rehab konstigt nog går det mycket bra vissa dagar, medan andra dagar består av smärta i fot och svårighet att gå utan kryckor eller käpp.
Bland de lite mer mänskliga och trivsamma sakerna under denna period var att även sjukhuset pyntade sina lokaler med julgranar, dessutom var sjukhusmaten betydligt bättre än jag trodde. Det kan ju inte vara lätt att laga mat där man kanske inte får krydda maten fullt ut för att den skall passa i smaken till ett stort antal personer. Under den vecka jag vistades på USÖ fick jag i alla fall möjlighet att studera lite av den offentliga konsten som hänger i korridorerna, och extra kul var det att hitta en teckning av Hasselforsaren Bernt Johansson i väntrummet på Kärl-Thxkkliniken avd 53 vid USÖ.
Ytterligare några reflektioner jag har fått under denna tid är hur vänliga mina medmänniskor är. När de sett mina kryckor har de erbjudit sig att bära ut min inhandlade matkasse till min bil, de öppnar dörrar och ett extra tack borde jag rikta till en man som var rullstolsbunden men ändå erbjöd sig att ta min kaffekopp och kakfat från kassan till ett bord på ett café.
Eftersom jag inte har kunnat använda normala skor fick jag tidigt låna ett par kortskaftade stövlar som gav fritt utrymme för mina tår, dessutom kom min storasyster på den utmärkta idén att jag skulle försöka gå i ett par foppatofflor vilket fungerar utmärkt om de är ett par nummer förstora.
Förutom denna text har jag skrivit några rader på min Facebooksida om denna händelse i mitt liv.
