jannealg

 

I kväll avnjöt jag via SvtPlay det första avsnittet av Lillemor Östlins självbiografiska bok Hinsehäxan som dramatiserats av Molly Hartleb för SVT. 

Lillemor Östlin är den kvinna som suttit längst sammanlagd tid i fängelse i Sverige. och när man läser på lite om hela Geijeraffären blir man lite fundersam till om den långa strafftiden utmätes för att tysta ett av huvudvittnena  Jag har tidigare berört denna händelse tidigare i min blogg och förundrades då över att merparten av de män som var inblandade gick fria medan de flesta kvinnor hängdes ut med namn och adresser i media.



Andra förnekade hela händelsen genom att som Thorbjörn Fälldin ställa sig upp i riksdagen och hävda att denna bordellhärva inte kunde vara sann eftersom hans eget namn fanns med på listan över sexköpare. Att jag blivit så fascinerad av just Geijeraffären och bordellhärvan beror på att min faster bodde granne med  Doris Hopp som bland annat förmedlade kunder till Lillemor Östlin. Jag minns mycket väl hur min faster berättade om att det helt plötsligt börjat springa olika toppolitiker och kändisar i trapphuset, först  efter att journalisten Peter Bratt gjorde den första publiceringen i Dagens Nyheter om att justitieminister räknades som en säkerhetsrisk föll polketten ner för min del.

Jag väntar med spänning på nästa avsnitt och jag skulle gärna se att SVT även körde en repris av Birgitta Stenbergs självbiografiska roman Apelsinmannen  som tar upp händelserna runt Kejneaffären. 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Lillemor Östlin, Geijeraffären, Hinsehäxan, Birgitta Stenberg, Apelsinmannen,

Årets fösta bastubad är nu genomfört på Sätterstrands badhus. I Skoghall fanns tidigare ett litet badhus uppfört någon gång på 1920 eller 1930-talet. Tyvärr blev det inte av att jag någon gång provade på att basta där medan verksamheten var i gång, och nu är det tyvärr försent eftersom badhuset stängdes för några år sedan. Kvar på ytterdörren finns fortfarande skylten med öppettider kvar, fast ingen verksamhet pågår i huset.

  

Annars har man genom åren provat på en del lustiga miljöer att basta i, bland de jag håller främst är utan tvekan kallbadhuset  i Varberg, där har man den mäktiga känslan och förmånen att kunna kliva rakt ut ur bastun och klättra ner i det salta havsvattnet för en lien simtur innan man kliver in i bastun igen. Ytterligare en bastu som etsat sig fast i skallen är den som ligger på en av de övre våningarna, nästan högst upp på Scandic Infra City, där bastade jag vid 10-tiden på kvällen och det var mäktigt att sitta i bastun och se alla bilar som passerade förbi på E4an för att ta sig till Arlanda eller Stockholm, den har en like i bastun ombord på M/S Mariella där man genom panoramafönstret kan följa båtens färd genom Stockholms skärgård.

   

 

Men detta skulle handla om årets premiärbad som genomfördes nu i helgen på Sätterstrands badhus  på Hammarö. Jag hittade hit tack vare lite googlande på nätet, och fastnade för att de hade öppettider som skulle passa mig, vad jag missade var att läsa igenom hela beskrivningen, det visade sig att just denna bastu var en gemensam bastu för damer och herrar. (detta viste jag inte när jag löste mitt årskort). Bastun var relativt liten, men man fick en känsla av stor rymd ändå pågrund av att det fanns ett litet fönster ut mot bassängavdelningen. I bastun träffade samtalade jag lite med en äldre herre som tidigare badat just vid Skoghalls badhus. Han berättade att just det badhuset var något speciellt eftersom många av världens problem blivit lösta där genom åren, och att flyttningen till Sätter inte var helt positiv eftersom mycket av hans bastunöje satt kvar i väggarna i Skoghalls badhus, och trots att lokalerna var slitna och varmvattnet ibland tog slut skulle han föredragit att den bastun fortlevt. Själv var jag ganska nöjd, lagom varmt med rätt fuktighet gör ju att bastubadet blir en njutning och eftersom jag ofta byter bastumiljö spelar inte känslorna i väggarna någon större roll för min del, men jag kommer alltjämt räkna Vibybastun som min hemmabastu.

      

 

Läs även andra bloggares åsikter om Skoghall, Hammarö, Varberg, Mariella, Viby, Bastu

Nu när det bara är ett fåtal dagar kvar av 2011 blir det dags att som nyhetsredaktionerna sammanfatta årets händelser. Tyvärr är det lite dåligt med tid för att klara av detta på de få dagar som återstår av året. Men året har som vanligt haft både positiva och negativa händelser, en av de mest negativa saker jag retar mig mest på är att det blivit så lite tid för denna blogg det sista halvåret, och ändå har det förekommit ovanligt många händelser som skulle platsa i denna blogg  bara för att nämna några så genomfördes en mycket lyckad kusinträff i Falköping som vore värt en egen bloggsida, även på gräsklipparklubben har det varit ovanligt mycket aktivitet detta år, men tyvärr har det inte varit flygverksamhet. En av de större händelserna på vår lilla ort är att stora delar av Resecentrum blivit klart, tidsramen för bygget spräcktes med ca 8 månader, så man undrar hur mycket pengar som detta bygge översteg budgeten, men det skall bli kul att skriva några rader om detta när stationshuset blir klart under våren, Själv har jag fotograferat bygget med minst en bild var vecka, så många bilder har det blivit av denna mastodont till bussterminal.

  

Bland de positiva händelserna som kommer at få ett litet omnämnande inom snar framtid är i alla fall kusinträffen, gräsklipparklubben, konstklubben, bastuklubben i Viby, brand i köket, olika teaterbesök samt några av de böcker jag läst under året och som etsat sig fast i skallen och inte minst den nya lokalfilmen som kommer att presenteras under 2012.

  

Bland de negativa sakerna händelserna som kommer at få ett litet omnämnande inom snar framtid är Bastuklubben i Gårdsjö, Gräsklipparklubben, vandaler på badplatsen vid stugan, bensinstöld från min bil, telefon och brevväxling med Jesper Heimersson, olovlig bildkopiering, samt slutligen polisassistent Jan Johansson som fortfarande efter tre år inte har hört av sig med den utlovade ursäkten.

  

Så det är garanterat att dwt kommer att finnas några spännande saker att läsa i bloggen framöver, och jag har en känsla av att tiden kommer att räcka till bättre nu under våren  för att slänga ihop några inlägg.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Laxå, Falköping, Viby, Gårdsjö, Delebäck, Laxå flygklubb,

 

I René Goscinnys Asterix har man poeten och den galliska skalden Troubadix, i Sverige har många den senaste tiden utnämnt Tomas Tranströmer till inofficiell nationalskald.

 

Som Nobelpristagare har hans namn nämnts väldigt ofta i min pannbensbio denna vecka. Program 1 har haft flera diskussionsprogram samt uppläsningar av dikter de senaste dagarna.

Om sanningen skall fram har jag personligen inte läst så mycket från hans penna, men efter att ha lyssnat på uppläsningen av hans ofullbordade memoarbok Minnena ser mig där Kenneth Milldoff läst de 50-tal sidor Tranströmer han skriva innan han drabbades av en stroke 1990. Man kan bara beklaga att boken inte blev fullbordad. Vilken underbar memoar detta skulle kunnat ha blivit om inte denna stroke blint slog till.

 

Om Tranströmer är rätt pristagare kan jag inte uttala mig om eftersom jag väldigt sällan läser dikter. Men när man hör kulturpersonligheter från i stort sett hela världen uttala sig positivt om årets litteraturpristagare, antar jag att Nobelkommittén trots allt valt rätt. Rent spontant kändes det ju inte riktigt rätt när Harry Martinson och Eyvind_Johnson delade på priset 1974.

 

I fredagens Kulturradion berättade Tranströmer själv hur han utbildade sig till psykolog och deltog i en konferens på vår lilla ort där han sov över på motellet, efter besöket skrevs dikten Galleriet.

 

Att svenskan var ett så utrycksfullt språk framgick i radioprogrammet OBS, där berättade Marie Lundqvist att engelskan saknar ord för snölyckta och vid översättning tvingas man ta till flera ord för att beskriva föremålet.

Detta märktes tydligt när fyra översättare samtidigt läste en av Tranströmers långdikter på engelska, spanska, polska och kinesiska, där dikterna fick olika längd beroende på språket och översättningen, den polska översättaren blev klart långt efter de andra uppläsarna, Detta skulle tyda på att polskan är ett ordfattigt språk medan svenskan är rikt på ord.

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, Harry Martinson, Eyvind_Johnson, René Goscinny, Asterix, Laxå, Marie Lundqvist, Kenneth Milldoff,

Söndagen den andra advent är den dag man av tradition tänder ljus nummer två i adventsljusstaken. Från min konfirmationsundervisning har jag ett svagt minne av att just ordet advent betyder Herrens ankomst, och inte som många tror i dag väntan.

 

Andra advent är även avslutningsdag för Tivedsbygdens konstförenings Adventsutställning. På avslutningsdagen är det även vinstutlämning av klubbens lotteri som saluförts under utställningstiden. Tyvärr var inte Fru Fortuna  med mig denna gång. Men jag misströstar inte eftersom jag dragit vinstlotter i detta lotteri ett flertal gånger, bland vinsterna i år som tilltalade mig fanns ett verk av Nils Älgemyr respektive Gun Germer.

   

Efter vinstutlämningen var det dags för de utställande konstnärerna att plocka ner de verk som inte blivit sålda, tyvärr var det några konstnärer som inte lyckats denna gång, medan andra hade sålt en hel del.

 

Själv gick jag inte helt lottlös hem från denna utställning, under ena armen bar jag en liten akryl utförd av konstnären Anki Lööw. Jag lade märke till hennes bildkonst redan vid adventsutställningen 2010, då hon ställde ut några verk i ett formspråk som tilltalade mig, trots att mina favoriter bland bildkonsten är karikatyrer, kolteckningar och krokibilder i olika tekniker.

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Tivedsbygdens konstförening, Anki Lööw, Gun Germer, Nils Älgemyr, Jan Korslid,

Efter att vi i bastuklubben blev utkastade från vår kära bastu i våras har det inte blivit så många bastubad för min del, dels saknas det offentliga badinrättningar som har lämpliga öppet tider för mig, och sen har det tyvärr kommit andra saker i vägen när det väl varit läge för ett njutbart bad.

 

Den tidigare ordföranden i gräsklipparklubben har under flera år fört fram positiva omdömen om den bastu han är verksam i som eldare och vedkapare.

 

Sagt och gjort ni i dag lördag passade jag på att åka till den omtalade vedeldade bastun i Viby, vilken känsla. Komma in i ett omklädningsrum som värms upp av en vedkamin och ytterligare en eldstad för bastun. Enbart doften av den brinnande veden var värd hela besöket. Själv har jag inte badat vedeldat sedan 1970-talet då min morbror drog igång sin bastu utanför Falköping.



I bastun blev det en liten historielektion, där jag fick veta att bastun byggdes 1946, men det rättades genast av en person om hävdade att den byggdes 1942, snart kom ytterligare ett bud och det gick ut på att bastun byggdes 1944 samma år som den besöktes av Lort-Sveriges Lubbe Nordström.

 

Bland andra prominenta bastubadare kan nämnas Vibyprofilen Hjalmar Berglund  som besökte bastun 1988. Hjalmar nämnde vid besöket att han gillar att bada bastu fast hans hustru kan bara vara inne i bastun någon minut, för hon blir så illa röder i trynet.

 

Extra skönt var det för mina fötter efter badet och duschen då jag fick på mig ett par nya merinoullstrumpor som storasyster postade till mig under veckan.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Lubbe Nordström, Viby, bastu, Peter Flack, Falköping, Hjalmar Berglund

I kväll efter jobbet var jag med om en liten udda uppgift på vår lilla ort. Det var så att hembydsföreningen har hittat filmmaterial från den period då gräsklubbarklubbens fält färdigställdes av ingenjörsoldater från Svea livgarde.

 

För min del var det mycket spännande att få se detta filmmaterial då stora delar av filmen var inspelad samma år som jag själv blev medlem i klubben. I ett av avsnitten kunde man se Mats Johansson kasta en hink vatten över en segelflygelev som just gjort sin första ensamflygning. Även att se min egen flyglärare Rolf Eriksson, väckte upp en hel del tankar om den tid vi två tillbringade i skolflygplanet. I filmen fanns även ett litet inslag från vår stora flygdag 1973, där man kunde se Emilio Azcarate  utföra en looping med sin rödmålade Tiger Moth, eftersom flottören i förgasaren hängde sig när flygplanet flög uppochner stannade alltid motorn när flygplanet var på toppen i vart loopingvarv. Tyvärr havererade flygplanet 1981, och jag har själv sett delar av den havererade kroppskonstruktionen uppmonterade på en hangarvägg i Eskilstuna. Bland andra piloter som förekommer i filmen fanns även klubbens lärare Hans Köpcke som genomförde en avancerad flygning med stt Mucha segelflygplan, samt Björn Löwgren som visade upp sin Snoopy (SK 16 ).

 

Det var inte så lätt att vara speaker till ett filminslag som man inte har sett tidigare, så det skall bli kul och spännade att få se slutresultatet när filmen är ute till försäljning.

 

Intervjun gjordes på ABF:s lokaler på vår lilla ort, och medan jag väntade på min tur att titta på finmaterialet passade jag på att titta på väggarna för att ta till mig av de olika konstverken som hängde där. Till min förtjusning såg jag att det fanns två akvareller utförda av Sven Läth. Jag har tidigare stött på hans tryckta diktsamlingar samt några tuschteckningar som jag har liggande i någon låda, men akvareller från hans hand har jag bara hört talas om. Sven Läth var en så mångfacetterad personlighet så han borde få ett eget blogginlägg i framtiden.

 


Läs även andra bloggares åsikter om Laxå, Emilio Azcarate, Björn Löwgren, Laxå flygklubb, Sven Läth, Tiger Moth, SK 16, Looping

På vår lilla ort har vi genom åren haft några olika konstföreningar, tyvärr somnande den ena (Laxå Konstklubb) in för något årsedan på grund av att medlemmarna var till åren komna och inga yngre förmågor ville ta över ledningen.

 

Men Tivedsbygdens Konstförening som idag är ortens enda konstklubb öppen för allmänheten lever ett liv i högsta välmåga. De klev till och med in i dataåldern för ett par veckor sedan genom en Facebooksida.

 

Själv var jag nere en hastig sväng på årets adventsutställning idag. Som vanligt var det flera alster som tilltalade mig. Tydligen har ett reportage i lokalblaskan och Länsposten gjort att publiktillströmningen varit god, över 300 besökande redan första dagen, och flera av tavlorna var märkta med den röda pricken som betyder att tavlan var såld.

 

Det jag under mitt hastiga besök kunde notera var att Ebbe Skoglund har hittat en ny stil som avviker betydligt från hans tidigare alster, även Birgitta Helgesson ställde ut tavlor som avvek från tidigare alster jag sett från hennes pensel. Detta med stilbyte tilltalar mig för det tyder på en viss utveckling. Tyvärr kunde jag inte tillbringa den tid som krävdes för att studera alla utställda föremål, men jag räknar med att under veckan få lite tid över så att jag kan studera Lennart Lindström, Anki Lööw, Ingvar Bilock med flera.

Två konstnärers alster som jag fäste mig för under min snabba genomgång var Birgit Kostenius tolkningar av hällristningar överförda till bildkonst samt Jeanette Håkanssons glaskonst som hon producerar på en gammal släktgård i Tiveden.







Läs även andra bloggares åsikter om Laxå, Tivedsbygdens Konstförening, Lennart Lindström, Anki Lööw, Ebbe Skoglund, Ingvar Bilock, Birgit Kostenius

För någon vecka sen ställdes en fråga i lokalblaskan om en märklig tång. Redan när jag såg bilden kände jag igen verktyget eftersom jag använder en identisk likadan i mitt dagliga jobb, men för min del att svara till tidningen var ingen idé eftersom det första svaret som skrevs in var rätt. Trots det fortsatte det att komma in andra förslag vad tången kunde användas till. Några var rätt roliga, andra helt knasiga föreslagen var bland annat någon form av skinntång eller någon form av multiverktyg. När sedan tången kom ut i tidningen på nytt en vecka senare med samma fråga, och lika knepiga svarsförslag, (bland annat skränktång eller en tång för att skala elkabel) kunde jag inte hålla mig längre.

 

Så jag letade reda på en äldre katalog över verktyg, fotade av sidan och postade in den till Lars-Göran Månzon på lokalblaskan, därmed torde problemet vara löst.

Det som jag personligen reagerade mest på i den äldre katalogen var priset, det kändes väldigt billigt att den bara skulle kosta 1 krona och 50 öre år 1900, för skojs skull tittade jag in på riksbankens hemsida och kunde där läsa att en metallarbetare tjänade ca 3 kronor i timmen år 1900. helt plötsligt blev tången rätt dyr.  

 

Detta fick mig att fundera, jag har en tång som jag använder nästan dagligen på jobbet, de flesta som ser tången frågar vad sjutton detta är för tång?

 

Tja varför inte fundera lite, och se om det ploppar upp någon idé om vad den skall användas till. Facit visas längre ner på sidan..

 

 

Var det knepigt????

 

Här nedan visas i alla fall rätt svar, det roliga med just detta och verktyget som efterfrågades i lokalblaskan ser exakt likadana ut om man beställer dem i dag, tala om utveckling eller så står tiden stilla inom urmakeriet.

 

Här har det varit dött ett bra tag, men många saker och händelser har tagit min tid så jag har tvingats ta tag i dessa saker istället för att blogga.

Många av sakerna som jag har varit upptagen av kommer kanske att behandlas i kommande bloggar.

 

För någon vecka sedan var det vinstutlämning i Tivedsbygdens konstförenings medlemslotteri. I år var prisbordet något extra med en mängd alster av konstnärer med lokal anknytning. Bland dessa alster märks Hans Wirgård, Frans Timén och Nils Lagerkvists bildkonst, som alla föll mig i smaken. I år har lotterikommittén även lyckats få med konst från så långväga bildkonstnärer som Gordon McFie från Bouslän och Svante Warg från Boliden.

 

Det mest fantastiska med detta lotteri är att iman nte behöver köpa några lotter utan man vinner på sitt medlemsnummer, och att vinsterna inte är spikade i en fast ordning utan man väljer själv sin vinst i turordning. Själv fick jag äran att välja vinst som nummer 35, och jag valde givetvis en tavla med lokal anknytning. Eftersom man vet sitt vinstnummer så är det mycket spännande att se om de egna favoriterna väljs av personer med lägre nummer. Men i år var verkligen fru fortuna med mig, av de ca 10 tavlor jag fastnat för fanns fem stycken kvar på väggen när det var min tur att välja.

 

Lotterikommittén är värd en stor eloge för det arbete de uträttar dels med att jaga fram alla vinster och för den fina presentationen av konstverken. TACK.

Läs även andra bloggares åsikter om Laxå, Frans Timén, Hans Wirgård, Tivedsbygdens konstförening, Gordon McFie, Svante Warg,

Jag har länge funderat på ur jag skall förvara mina böcker, de har temporärt varit placerade som högar i ett rum som jag inte använder så mycket, Men jag har retat mig lite på att det varit svårt att hitta rätt bok trots att de legat i sorterade travar efter ämnesområde.
 

Men äntligen har jag kommit till skott och med hjälp av en såg har jag lyckats såga sönder några hyllor och byggt om dem så att de går från golv till tak, totalhöjden är 2,60 meter så att nå de översta böckerna utan stege blir lite svårt.



Jag känner mig ganska nöjd med slutresultatet, så det kommer att bli en likadan sektion på motstående vägg i hallen. Med ytterligare en sektion kan jag minska ner antalet böcker som ligger i kartonger på vinden. Samtidigt för jag en möjlighet att gå igenom dessa böcker, trots att jag avskyr att kasta en bok, blir det säkert någon som får ett andra hem i pappersåtervinningen. Fast det enorma jobbet att flytta om alla böckerna så att jag får dem i den ordning jag önskar återstår, men detta blir en kul sak att göra en dag med dåligt väder.

 

I dagens blogg skall jag skriva om något som kan upplevas tidigast om ett år. På värmlandsnytt såg jag för ett årsedan ett inslag om ett litet sommarcafé i Skåre utanför Karlstad. Förra året när jag besökte platsen visade det sig att de redan stängt för säsongen så men resa till Skåre var då bortkastad.

 

Vis av skadan tänkte jag att nu i år skall det bara bli av, men som vanligt rinner dagarna bort och för cirka två veckor sedan blev det i alla fall av. Som vanligt var jag ute i grevens tid eftersom det var sista helgen som Janssons café var öppet. Innehavaren som till vardags jobbar som lärare har inte möjlighet att driva verksamheten medan skolåret pågår.

   

Det unika med caféet är att de har försökt att återskapa en 30-40 tals miljö med bord utomhus på gräsmattan. Det fanns till och med några bord inne i ett växthus. Allt porslin som är av äldre datum är udda detta betyder att inga vid bordet har likadana koppar eller fat. Till de klassiska bakverken räknas kanelbullen, och just dessa bröd var helt underbara, stora saftiga och med en riktig smak av kanel. 

Utöver caféverksamheten används ett utrymme där lokalt inbjudna konstnärer får ställa ut sina alster vid mitt besök visades Bernt Johanssons naturnära motiv. Detta med den konstnärliga verksamheten var en liten bonus med mitt besök och jag blev väldigt imponerad av de konsthantverkföremål som var utförda i betong och porslin, detta var ett nytt sätt att utnyttja sitt trasiga porslin, och det är bara fantasin som sätter gränsen för vad som kan åstadkommas med så små enkla medel och porslinskross.

 

 

 

 

 

Jag har under flera år varit på väg till Brattforsheden utanför Filipstad, dels för att titta på flygfältet samt även de byggnader som uppfördes där under andra världskriget som en del av det svenska försvaret, men av olika orsaker har jag inre kommit till skott.


För att kunna försvara landet mot angrepp av tyska armen via Norge uppfördes en rad med befästningar, många av dessa kan man fortfarande se som stora betongklumpar längs med den Norska gränsen. Ett av problemen under 1930-1940 talet var att Värmland saknade flygflottiljer därför skapades det några militära krigsflygfält bland annat i Ölme (fält 11) och Brattforsheden (fält16). Av de 40 krigsflygfält som byggdes i landet återstår i dag bara Brattforsheden som numera fungerar som ett civilt klubbflygfält samt ett historiskt monument av den svenska beredskapen.

När flygfältet byggdes maskerades alla byggnader som vanliga bondgårdar, och på bara 50 meters håll är det mycket svårt att se att dessa byggnader innehåller något helt annat.

Eftersom mitt besök sammanföll med beredskapsdagen var samtliga byggnader öppna och flera av värnen var bestyckade med kulsprutor och en Bofors 40 mm luftvärnskanon.
 
Tyvärr var det väldigt låg molnbas under mitt besök, men detta hindrade inte några piloter att flyga rote med två stycken USA-märkta flygplan, bland annat en North American T-6 Texan som benämndes Sk 16 i det Svenska Flygvapnet.
 

På marken fanns ett antal Klemm Kl 35 (Sk 15) och De Havilland DH 82 Tiger Moth (Sk 11), ingen av dessa kom i luften under mitt besök på grund av det dåliga flygvädret men möjligheten att fingranska flygplanen på nära håll ökade ju när de stod statiskt på marken.
  
Som en liten extra bonus fanns det en Focke-Wulf Fw 44 Stieglitz (Sk 12) parkerad i en hangar, just denna flygplanstyp konstruerades av den tyska konstruktören Kurt_Tank och denna flygplanstyp räknas som hans första lyckokast och den kom att följas av ett flertal flygplanskonstruktioner som användes av Luftwaffe under andra världskriget.

Fast vad brandflyget i Örebro län utförde denna regniga dag i Värmland vet jag inte.

För drygt ett årsedan skrev jag några blogginlägg om naturkatastrofen på Haiti, denna ö ligger ju så långt borta att jag inte har besvärat mig med att läsa på om landets historia. Men att landet har varit drabbat av natur och politiska katastrofer tidigare kände jag i alla fall till.

 

Nu när mer än ett år har gått sedan jordbävningen drabbade ön har media nästan slutat att rapportera om öns utveckling, och ändå händer det mycket där, med koleraepidemier, presidentval och upplopp bland vissa delar av befolkningen. 

Som vanligt när jag jobbar brukar jag lyssna på min pannbensbio, och helt plötsligt tyckte jag att jag kände igen rösten på Studio Etts intervjuoffer från Port-au-Prince, den lät mycket bekant och familjär. Vid en kontroll senare under kvällen bekräftades mina misstankar, det var min systerdotter som blev i intervjuad. 
 
Tänk vad hon har växt sedan denna bild togs. Och jag hoppas verkligen att hon får rätt i sina utsagor som hon framförde i radioprogrammet.


 


När det gäller Haitis historia har jag försökt att läsa på lite, även om det inte är så lätt att hitta litteratur i ämnet. När jag tittade runt lite bland SR-minnens inslag hittade jag ett mycket intressant inslag om Papa Doc, vi får bara hoppas att den nyvalde presidenten Michel Martelly följer de demokratiska spelreglerna och att han kan ena landet i återuppbyggnaden.

När man är uppväxt på en liten ort som vår lilla ort lär man med tiden känna de flesta urinnevånarna. Eftersom jag jobbar som jag gör är det lätt för personer i förskingringen att få kontakt med mig när de besöker orten, så även detta år, då ett stort antal skolkamrater kommit för att säja hej och bli uppdaterade i det senaste skvallret.

 

Ett av de roliga besöken i är svarade Per och Gerd-Reidun för, vi kom i samspråk om ett flertal ämnen från de äldre brunnshusen ute i vid Porla_brunn till skolkamrater som flyttat från orten.

  


Trots att orten är liten har ett flertal av våra skolkamrater fått toppjobb eller gjort sig positivt bemärkta på andra sätt. Vi har ju Ulf Kappen som numera är stjärnkock, jag minns när han sommarjobbade som gräsklippare på Esso Motorby där även hans mamma jobbade i resturangen.



Eller Lotta Pedersen som var blåsorkesterns drillflicka, så här i efterhand blir man lite fundersam till varför hon inte fick spela ett instrument, då hon i botten är musiker och inte dansbandssångare. En nyhet jag fick höra av Per var att en av mina skolkamrater som tog segelflygcertifikat samtidigt med mig idag sitter som en av de högre cheferna på Volvo, detta har han inte nämnt ett ord om fast det skulle säkert bara bli flygprat ändå när vi träffas. Även Pers bror har utmärkt sig inom musiken med sitt stränginstrument. jag minns tydligt när han flyttade in hos min lillasyster i Stockholm för att bedriva musikstudier.

 

Det knepiga är att så många har valt att bli journalister, Anders som man lekte en hel del med som liten, avslöjade en sak i tidningen där han arbetade vilket resulterade i att redaktionslokalen blev bombhotad, samt att han behövde beskydd under en period, en av de andra som blev journalist är Claes Löfgren som är verksam som utrikeskorrespondent vid SVT. Claes var en riktig spjuver i sin ungdom, han och hans bror hittade ofta på små hyss, bland några av de komiska sakerna var att de växlade plats på ICA och Konsums flaggor så att båda butikerna gjorde reklam för konkurrenten.