Ett enskilt år kan vara både positivt och negativt.

Det har på grund av sjukdom blivit ett längre uppehåll i mitt bloggande men nu skymtar åter ljuset i den långa tunneln. Att jag kan komplettera min text med ett antal bilder beror på att jag saknade penna vid mitt besök på akuten och för att komma ihåg alla världen så fotograferade jag av bildskärmar och noteringar som gjordes av olika läkare och sjuksköterskor. Jag tog sedan som vana att försöka få med mig en kamera till de olika undersökningarna jag var med om, men tyvärr kunde jag inte genomföra någon fotografering under själva bypass operationen eller vid ballongsprängningen.
 
 
Efter att jag själv drabbats av några mindre problem med mina blodkärl har jag fått en inblick i den svenska sjukvården och vissa konstigheter som gäller där. Jag funderar på att skriva ett längre blogginlägg om just min sjukdom som startade i april 2021 men i detta inlägg tar jag upp några märkligheter som drabbat mig de sista månaderna. Trots att 2021 på många sätt gav många positiva och minnesvärda händelser var det ändå ett negativt år som på ett sätt avslutades i dur, men i denna blogg avhandlas endast det negativa.
 
Det hela startade med att jag ramlade ihop i centrum på Tavernagatan den 20 april och någon ringde efter en ambulans. Själv misstänkte jag att det var en blodpropp i mitt vänstra ben men personalen som kom och undersökte mig ansåg att det var ett mindre problem och att jag kunde halta eller hoppa hem eftersom problemet skulle gå över av sig själv. Ambulansen packade ihop och for vidare och själv fick jag hoppa hem på ett ben. I november när några av mina tår visade upp svarta fläckar beslöt jag mig för att kontakta vår lilla orts vårdcentral.
 
Efter flera olika diagnoser sade läkaren på Laxå vårdcentral att jag borde åka till akuten på USÖ, väl där fick jag genomgå ett flertal undersökningar, vid 23 tiden på kvällen den 18 november får jag slutligen träffa kärlkirurgen Jevan Chwich som ger mig ett mycket seriöst och förtroendefullt intryck. Han hävdade bestämt att mitt problem med benet startade med en blodpropp den 20 april och det inte är säkert att det bildas blåmärken som ambulanspersonalen påstod.
    
Jevan Chwich remitterade mig vidare till en undersökning där man med någon form av kamera tittade på insidan av mina blodkärl i vänster ben, knepigt nog förde man in instrumentet via högra benets ljumske. Därefter följde en ultraljudsundersökning av blodkärlen i båda mina ben, jag var vaken vid båda dessa undersökningar och det var häftigt att på bildskärmen kunna se hur blodet transporterades i mina vener och artärer.
En lördagseftermiddag i december ringde det på min telefon, det var Jevan Chwich som inte var helt nöjd med undersökningsresultaten han ville att jag skulle genomföra ytterligare undersökningar den 23 december samt en ultraljudsundersökning av hjärtat 27 december.
 
2 januari 2022 var det äntligen dags för att läggas in på Kärl-Thxkkliniken avd 53 vid USÖ. Redan samma kväll kom Jevan Chwich förbi min säng och med en tuschpenna markerade han var operationen skulle ske.
 
Tidigt på morgonen rullads jag iväg till operationssalen där ett team på omkring 10 personer skulle utföra en bypassoperation på mitt vänstra ben. När jag själv hoppade över från sjukhussängen till operationsbordet hörde jag någon säga att den manövern var det inte många av deras patienter som skulle klara av. Efter att jag varit med om de första 30 minuterna inför min operation blev jag sövd och vaknade upp först vid 19 tiden på kvällen, lite omtöcknad hör jag hur sjuksköterskan pratar om mitt hälsotillstånd och jag förstår av samtalets innehåll att hon pratar med min storasyster.
  
Därefter följde fem dagars sängläge på avdelning 53 som jag till största delen ägande mig åt att lyssna på radio när jag inte var upptagen av olika undersökningar. Ur min synpunkt skedde det bara en spännande sak under denna vecka.
  
Natten till fredagen landade det en helikopter på grannbyggnadens tak, detta fick mig att på ett ben hoppa fram till fönstret för att försöka fotografera helikoptern, åter i sängen kopplade jag upp mig mot Flightradar24 där jag kunde följa helikopterns färd mot Stockholm.
 
Väl hemma var det meningen att man skulle klara av det mesta själv inklusive att ge sig själv Fragminsprutor i magen med något blodförtunnande. Jag var stolt som en tupp när jag klarat av den första sprutan och kunde stolt meddela storasyster att detta med sprutor var lätt som en plätt. Någon timme senare märkte jag att skjortan klibbade fast mot huden, och när jag skulle lägga mig märkte jag att skjortan var genomblodig. Efter att jag bytt till nattkläder vaknade jag vid 3-tiden att jag var fuktig på magen och att mina nattkläder var blodiga.
     
Eftersom benet även svullnat upp beslöt jag mig för att åka till Hallsbergs vårdcentral för att dels få hjälp med sprutan och även visa upp mitt svullna ben. Jag fick då höra att om man behövde hjälp med sprutor skulle det beställas fem dagar i förväg via telefon vilket betyder en dag före jag själv fick vetskap om dessa sprutor. Eftersom benet svullnat upp gick de med på att undersöka mitt ben och även byta något genomblodat bandage. Den snälla sjuksköterskan hjälpte mig även med min Fragminspruta trots att jag inte bokat hjälp fem dagar i förväg. 
   
Någon dag senare var det dags för ett återbesök till kärlmottagningen för sårinspektion och byte av förband, smart som man är passade jag på att ta med mig en Fragminspruta så att jag fick proffshjälp med ytterligare en spruta. När sedan de 51 agrafferna avlägsnades 17 januari kunde jag i alla fall se ett slut på denna händelse, även om det återstår ytterligare undersökningar bland annat med ultraljud över kärl och hjärta, samt läkning av död cellvävnad på tår och fot.
  
Tyvärr visade det sig att det inte räckte med en bypassoperation så 25 februari skrevs jag in på Dagkirurgiska enheten vid USÖ där kärlkirurgen Jevan Chwich genomförde en ca 5 timmar lång kärloperation med ballongsprägning. 
Som en liten avslutning kan jag bara berömma alla personer jag kom i kontakt med på avdelning 53 Kärl-Thxkkliniken vid USÖ, personalen var fantastisk och alla verkade trivas med jobbet och gav oss patienter gott mod. 
Nu återstod bara en enklare form av rehab konstigt nog går det mycket bra vissa dagar, medan andra dagar består av smärta i fot och svårighet att gå utan kryckor eller käpp. 
 
Bland de lite mer mänskliga och trivsamma sakerna under denna period var att även sjukhuset pyntade sina lokaler med julgranar, dessutom var sjukhusmaten betydligt bättre än jag trodde. Det kan ju inte vara lätt att laga mat där man kanske inte får krydda maten fullt ut för att den skall passa i smaken till ett stort antal personer. Under den vecka jag vistades på USÖ fick jag i alla fall möjlighet att studera lite av den offentliga konsten som hänger i korridorerna, och extra kul var det att hitta en teckning av Hasselforsaren Bernt Johansson i väntrummet på Kärl-Thxkkliniken avd 53 vid USÖ.
  
Ytterligare några reflektioner jag har fått under denna tid är hur vänliga mina medmänniskor är. När de sett mina kryckor har de erbjudit sig att bära ut min inhandlade matkasse till min bil, de öppnar dörrar och ett extra tack borde jag rikta till en man som var rullstolsbunden men ändå erbjöd sig att ta min kaffekopp och kakfat från kassan till ett bord på ett café.
 
Eftersom jag inte har kunnat använda normala skor fick jag tidigt låna ett par kortskaftade stövlar som gav fritt utrymme för mina tår, dessutom kom min storasyster på den utmärkta idén att jag skulle försöka gå i ett par foppatofflor vilket fungerar utmärkt om de är ett par nummer förstora. 
 
Förutom denna text har jag skrivit några rader på min Facebooksida om denna händelse i mitt liv. 
 
 

Hasselfors, är på mitt dåliga samvete

Lokalhistoria har genom åren varit ett av mina intresseområden, men stora delar av trakten öster och norr om Laxå har blivit ett vitt fält på min karta. Jag var visserligen besökt Hasselfors tidigare och tittat på bland annat Skagershults kyrkor både den gamla och nya, bokskogen inne i Hasselfors samt vandrat Likvägen mellan Skagershult och Tångeråsa. 

Men det har inte blivit något djupare grävande i Traktens historia, under sommaren har jag läst Daniel Harbes  och Hasselfors Bruks böcker om ortens historia. När nu museet för en gångs skull var öppet under en helg passade jag på att besöka orten för att då samtidigt titta på några av de saker jag läst om. 
  

Det första som slog mig var att det finns betydligt mer bruksmiljö bevarad där än i Röfors och Laxå. I Laxå finns i stort sett bara Lassån kvarn, Herrgårdarna hammaren och några kraftverksbyggnader bevarade. 

Hasselfors stoltserar med sockenmagasinet, kvarnen, snickeriverkstaden, smedjan, järnmagasinet och ytterligare äldre byggnader samt de mer moderna Brukskontoret och Brukshotellet från 1917.

I en av de äldre slaggstensbyggnaderna har hembygdsföreningen skapat ett mycket fint museum, byggnaden har tidigare fungerat som ett kapell och I dess ena ände fanns en vaktmästarbostad med två rum och kök.

På museet finns ett flertal föremål som väckte mitt intresse bland annat en enorm motorsåg som krävde att två man utförde fällningen av träden. 
På övervåningen visades några akvareller av den lokala konstnären Nils Lagerkvist. 
Men det som drog till sig mitt största intresse var en reklamsköld från Porla Brunn och manövertavlan till ångturbinen.
 

Vid sjön Teens västra kant ligger smedjan och järnboden, boden inrymmer idag ett flertal vagnar som har används av brandkåren, bruket och i jordbruket. Det var ändå de ståndsmässiga vagnarna som användes för att hämta brunnsgäster vid Porla station som var platsens huvudatraktion, trots att även den tillfälliga predikstolen från Skagershults gammla kyrka förvarades där.

Jag passade även på att köra på Stenvägen mellan Hasselfors och Bålby eftersom jag ville fotografera det magasin som användes som möteslokal innan Skagershults gamla kyrka byggdes. 

Vägen som byggdes 1894-1901 är i det närmaste spikrak. 

Till vägen användes omkring 30,000 lass med sten som plockades på ängarna under Bålby och Träntorp. För några veckor sedan besökte jag Tångeråsa och såg några av ängarna där, och jag kan tänk mig att det sett ut på ungefär samma sätt i Hasselfors.
Stenäng utanför Tångeråsa kyrka.

När vägen var klar högg man in en minnesskrift i ett stort stenblock som kantar vägen.
 

Jag har fortfarande mycket kvar att utforska i Hasselfors bland annat har jag inte varit inne i Ferdinand Bobergs kyrkobyggnad, jag har inte heller varit runt Hammarsjön och inte långt från järnmagasinet hittade jag en plåtdörr på en liten kulle som såg mycket spännande ut.

  


Jämför man med Laxå finns det betydligt mer bevarat i Hasselfors, av tegelbruket som låg vid korsningen E20 Laxån finns inga spår, inte heller av den järnhantering som skedde vid korsningen Röforsvägen Walter Edströms väg eller vid Laxån vid Ramundervallen, även spåren vid Södra sågen och Oxhult är få.  




Carl Reinhold Henrik von Vicken

För ett par veckor sedan körde jag förbi Ramunderboda klosterruin, och när jag kom till rastplatsen på E20 kom jag på att konstnären Gösta Chaham ligger begravd på kyrkogården, så jag vände bilen och återvände till klosterområdet för att fotografera gravstenen. Förutom Chatham hittade jag flera gravstenar från andra bemärkta personer från orten som jag passade på att fotografera. 
Men det som väckte mitt största intresse var en gravvård märkt med 
Bruksdirektören CHR. von Vicken
född 1821 död 1867
Familjegraf
Detta var en person trots mitt stora intresse för lokalhistoria aldrig hört talas om. Personen är begravd i Bodarne men vad kunde vara hans anknytning till orten vara? Efter att jag letat i flera olika böcker kunde jag konstatera att han inte fanns omnämnd i vare sig lokalhistoriska böcker eller Svenskt biografiskt lexikon. Efter att jag kollade upp i adelskalendern kunde jag konstatera att han ingick i den adliga ätten von Wicken som har nummer 830 i Riddarhusets förteckning.

Carl Reinhold Henrik von Vicken föddes som son till militären Johan Henrik von Vicken och Sofia Catharina Sorbon i Stockholm 15 augusti 1821. Efter sin skolgång anställdes han som bruksförvaltare på Lannafors bruk i Vintrosa socken, Örebro och köpte egendomen Boda i Askersunds landsförsamling 1845. Han var från 1851 förvaltare för Skogby bruk och senare vid Kimo bruk i Finland. Han återflyttade till Sverige 1861 och bosatte sig på Haggården vid Mariestad där han avled 6 mars 1867. Hans anknytning till Bodarne socken var att han gifte sig med bergsfogden David Ulrik Roths dotter Ulrika Roth på Lassåna bruk 28 december 1845.

Paret fick sex barn varav tre föddes I Boda socken, den äldsta sonen ingick 1884 äktenskap med bruksförvaltaren Anders Wikströms dotter Helena Carolina Wikström syster till konstnären Anders Wikström.





Bygde- och Gåramålaren Armand Hallberg

Förr i tiden fanns det en kategori konstnärer som bemämndes bygdemålare, ett modernare namn blev gåramålare som ursprungligen var ett skånskt ord som kom till användning vid olika museum på 1970-talet i samband med utställningar av bygdekonst. Mig veterligen har det inte funnits någon gåramålare på vår lilla ort. Men vår lokala konstär Karl Hallbergs far Armand Hallberg från Snavlunda var verksam som gåramålare i Närke och omgivande landskap. Flera gåramålare levde som luffare och startade sina vandringar på våren för att återvända hem på hösten. De försörjde sig genom att avbilda jordbruksfastigheter och torp. Ofta förskönande de sina avbildningar genom att göra fastigheten pampigare och större än verkligheten, saknades det gardiner i fastigheten fixade gåramålaren lätt till sådana i sin målning. Andra gåramålare var mer fasta i sin hembygd och har då efterlämnat ett större antal avbildningar i sin hembygd. Det finns även några gåramålare som studerat vid Konstakademien men på grund av svårigheten att försörja sig övergick till att bli gåramålare. Bland annat Ruth Wahlund som var verksam om både "vanlig" konstnär och gåramålare, men det fanns akademielever som helt övergick till gåramåleriet. Under några år på 1990-talet fans det ett Armandsällskap men sällskapet dog ut på grund av medlemmarnas höga ålder.
 
Journalisten Ingemar Helgoson skrev i tidningen Kvällstunden 2003 ett länge reportage om Armand Hallberg och Snavlunda hembygdsförening har fotodokumenterat delar av Armand Hallbergs samlade målningar. Tyvärr var inte gåramålarna väl ansedda bland de etablerade konstnärerna så när Svenskt konstnärslexikon gavs ut på 1950-talet togs de inte med, de kom inte heller att omskrivs i någon annan konstlitteratur innan boken "Gåramålarens naiva mystik" utgavs 2013 av Albin Lindqvist och när Östergötlands Arkivförbund  publicerade en databas över så kallade gåramålningar från Östergötland. Bristen på tryckta uppgifter gör att nätuppslagsverk som Wikipedia inte heller har några uppgifter om Armand. Den lilla informationen jag har om Armand Hallberg kommer från tidningsartikeln i Kvällstunden och mina samtal med sonen Karl Hallberg.
 
Armand växte upp i ett religiöst och kulturellt intresserat hem där han uppmuntrades och gavs möklighet att studera. Armand bestämde sig tidigt för att gå sina egna vägar och hoppade av studierna vid Tekniska läroverket i Örebro för att istället söka sig utomlands. Man vet att han studerade kortare perioder vid olika konstakademier i Frankrike, Tyskland och Nederländerna. Vid återresan till Sverige reste han via Danmark där han stannade till för olika målningsuppdrag. Därefter vistades han en längre tid I Skåne där han inledde sin karriär som "gåramålare". Hans skicklighet som målare uppmärksammades och han blev erbjuden ett fast arbete som porslinsmålare vid Rörstrands porslinsfabrik som han tackade nej till.
Armand var också verksam under pseudonymen Peter Bergsten där det förekommer både gåramålningar och vanliga konstverk.
 
Från Snavlunda hembygdsförening har jag lånat några av Armands gåramålningar.
 
Tre av Armands gåramålningar
 
 
 
 
Själv har jag inga av Armands gåramålningar men däremot tre stycken av hans mer normala konstverk.
 
Två stycken akvareller med sjömotiv av Armand 
Mycket liten oljemålning på panå av Armand målad på panå, tyvärr har jag inte plats för denna så den bor förnärvarande i en garderob.
 
Lite extra vetande om Armand Hallberg
 
Nils Valdemar Armand Hallberg född 12 september 1882 i Örebro, död 3 augusti 1965. Han var från 1912??? gift med Maria Linnea Johansson (1892-1976 och far till Karl Hallberg (1929) samt Britta (1923). Han var dessutom styvfar till Marias två barn Lisa (1911) och Stina (1914). Armand Hallberg var son till murarmästaren Karl Johan Hallberg och Johanna Svensdotter-Lock
Armands gravvård på Snavlunda kyrkogårg
 
Om man betraktar sonen Karl Hallbergs konst kan man i hans tidigare målningar har tagit inyryck från sin far i sitt skapande medan han i sina senare arbeten har ett mer självständigt uttryck.
 
Vinterlandskap sonen Karl Hallberg
Vinterlandskap Armand Hallberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Kroppsfixering

Läser en annons i blaskan från ett läkarföretag som utför kropprenovering med botexfyllning i läppar, implantat för brösten samt kosmetisk operation av könsdelar. I den gruppen ingår förutom ett stort antal kvinnor omkring 100 män som genomfört en penisförstoring. Jag tar mig för pannan, och tänker vilka idioter utsätter sig för detta. Efter att jag googlat runt lite såg jag att det huvudsakligen var personer från 18 till 30 samt damer över 55 som ville plocka bort sina små rynkor i ansiktet. Varför skall man ersätta något originellt som ger en personlighet med något som ger ett mer utslätande och alldagligt utseende.

Det är oundvikligt, när vi blir äldre kommer allt att hänga på alla, gubbar med hängande magar, tanter med hängbröst, men vad gör det. Personligen tycker jag att det är vackert och att man ska vara bekväm med sin kropp!

Ytterligare ett problem är ju att man opererar en frisk kropp och vid alla ingrepp finns ju risken att det kan gå snett. Det har under flera år diskuterats om implantat där silikonet har läckt ut i kroppen och man i vissa fall fyllt implantaten med industrisilikon. Dessutom kan det tänkas att det ställer till problem i framtiden med biverkningar och att vissa operationer kan bli svåra att genomföra.

I kosten finns det flera konstnärer som avbildat människor som har en annorlunda kroppsform då dessa är mer intressanta. På Konstakademien fick eleven Carl Skånberg agera modell för sina studiekamrater. Bland annat målade Ernst Josephson ett helfigurs porträtt av Skånberg.

Lars Norman valde liksom Anders Zorn ofta mulliga kvinnor som modeller eftersom han ansåg dem mer intressanta,  själv har jag ett litografi av Norman där han återger en gravid kvinna. 
Men jag har även en skämtsam krokiteckning utförd av en okänd Lotta 1985 som har fått mig på gott humör när jag känt mig lite nere.

Nils Santesson skapade ett arkiv med nakna badande män vid flottans badhus i Stockholm som senare användes i förlagor till Eugéne Janssons målningar från flottans badhus i slutet av 1800-talet. I Santessons fotoarkiv ingår både unga och äldre män, skapade i alla tänkbara former, om alla personerna varit formade som fotomodeller skulle Janssons målningar inte nått upp till den kvalité den slutligen fick.

Man kan aldrig hur många operationer man än gör komma bort från att det som är vackert ligger i betraktarens ögon. 










Kusinbesök

Häromdagen råkade jag helt oväntat på två av mina kusiner på min mors sida, utanför biblioteket när jag skulle återvända till jobbet efter lunchen. 
De genomförde en mindre semestertripp på ett par dagar för att åka Vättern runt med bil och samtidigt stanna till vid olika platser de bara passerat när de tidigare åkt till Laxå från Gislaved och Halmstad.

Extra kul var det att prata med Per-Olof eftersom vi hade så många gemensama minnen från vår barndom och det var så många årsedan vi senast träffades. Både Per-Olof och hans storasyster Ingalill bodde i vår familj några år på 1960-talet. Ingalill gick då i samma klass som min bror, med Hilding Björk som lärare och märkligt nog låg just ett skolfoto från hennes klass i min telefon, som jag visade henne.
Hon tyckte själv att hon såg hemsk ur och viftade bort bilden så jag nästan tappade telefonen.

Per-Olof som vistades i Laxå under hela högstadiet var mer intresserad av tidigare skolkamrater och hans tidigare lärare, och under ett besök i Ramundeboda kyrka träffade vi både Gunnel Sjöstedt och Elsa-Maj Björk. Förutom skolminnen blev det en längre diskussion med Elsa-Maj eftersom Per-Olof ofta satt barnvakt för Ingela och Stefan Björk. 
Per-Olof som med tiden utbildat sig till arkitekt ställde många frågor om kyrkan och dess flyttning till orten 1899, som jag med en viss möda försökte besvara. 


Kyrkan son borde få en egen bloggsida någon gång i framtiden är rikt utrustad med skulpturerade föremål som dopfuntar, epitafium en magnifik altartavla och ett flertal takmålningar, tyvärr är upphovsmännen till de flesta föremålen okända. 
 
Ett tidigare kusinbesök på min fars sida avhandlades på denna sida.




Torsten Darfors



I Facebookgruppen Du vet att du är från Laxå när ...  hittade jag en bild på min klassföreståndare och teckningslärare på högstadiet.
 
Vi båda hade mycket svårt att komma i tid till skolan på morgonen. Själv blev jag väckt i god tid men brukade som regel genast gå till toaletten och hälla ut all smutstvätt från tvättkorgen på golvet för att sedan somna om i smutstvätten. Någon minut innan skolstart bankade det på dörren och man klädde sig i all hast, för att springa till skolan utan tid för frukost. Ungefär halvvägs brukade det bromsa in en Renault Laban framförd av Torsten som också var sen till skolan, men han gav sig ändå tid att plocka upp mig. Efter sin pension flyttade han först till Hasselfors men han upplevde orten som liten och drog vidare till Askersund där han var bosatt något år. Efter en resa till Skåne förälskade han sig i landskapet som gav honom många natursköna miljöer att avbilda och han och hans fru flyttade till Skåne. Något år senare träffade jag Torsten när han var på tillfälligt besök på på vår lilla ort. Han berättade då att trots att Skåne var ett underbart landskap för en konstnär trivdes han inte där utan skulle flytta till Mariestad som förutom stadsmiljön gav honom fina bildimpulser med sin närhet till Värnen. Han räknade även med att genomföra en utställning på ett av stadens gallerier men kort före vernissagen avled han helt oväntat. Själv samlade jag på mig några abstrakta akvareller som han målade men det jag sätter högst är ett arbete han utförde i keramik. Den lilla tavlan ger ett intryck av att vara målad med oljefärg. Jag har även ett fruktfat som Torstens fru färgsatte i en underbar skimrande grön nyans. 
 
När jag söke på Internet efter mer information om Torsten hittade jag förutom olika auktionsförsäljningar en notering på Facebook där det i en notis nämns att han utförde illustrationerna till Säffles turistbrochyr på 1950-talet och i Nya Wermlands tidningen skrevs det en konstanmälan om Torsten 1967.
 
Jag hade förmånen att lära känna Torsten och hans fru Ingrid privat efter att jag slutat högstadiet och han bjöd frikostigt på sitt egentillverkade maskrosvin som han på trots tillverkade eftersom det inte var tillåtet. Under skoltiden fick man lätt intrycket att Torsten var sträng, tvär och inbunden, men privat var han en varmhjärtad och öppen person, som trots  sina fasta principer kunde släppa loss. Jag vet att han som lärare ofta tog vår klass i försvar vid diskussioner på lärarkollegiet och hävdade att det fanns naturliga orsaker till de händelser som togs upp till diskussion. Oftast rörde det sig om en försen ankomst till lektioner som följde på gymnastiklektionen, men samtidigt kunde han skälla ut oss ordentligt för våra sena ankomsten.
 
 
Säffles turist brochyr med en omslagsteckning utförd av Torsten Darfors i en halvkubistisk stil. Det skulle vara spännande att se några av hans alster från 1950-talet för att kunna se hans konstnärliga utveckling. Av Greta Jerrefalk har jag någon målnig från 1940-tal och någon från 1970-tal och man kan inte tro att det är samma konstnär bakom de båda verken.
Mer om Torsten och hans konst hittar du här
 
 
 
 
 






Otrolig utveckling

Under min döstädning hittade jag Systembolagets prislista från 1990. 

Det finns två uppslag där de presenterar de olika öltyper som säljs. Det som förvånade mig mest var det snäva utbudet 58 ljusa och 17 mörka öltypet samt 6 stycken som ingår i ett specialsortiment och att det på 30 år inte har skett en större prishöjning. En Pripps blå kostade då 12:70 mot dagens 14:90. Som en liten jämförelse en Chivas Regal kostade då 345 kronor och i dag betingar den ett pris på 358 kronor. Jag vet att flygbensinen Avgas 100 kostade 4 kr litern 1990 och i dag kostar motsvarande bensin runt 25 kronor per liter.

Jag gjorde ett litet återbesök till Systembolaget på vår lilla ort i dagarna för att förse mig med en aktuell prislista men det visade sig att de slutade med tryckta prislistor 2019. Att försöka räkna antalet typer i butiken är ingen idé eftersom de bara har en bråkdel av de öltyper som tillhandahålls av Systembolaget. Den var ersatt av en prislista som ligger på internet, så jag började söka där.

Jag kunde konstatera att flera typer var borta ur sortimentet men ett oändligt antal nya kommit in. Främst då från olika lokala bryggerier och öl som bara lagerhålls centralt men går att köpa i vilken butik som helst efter beställning. Nyfiken som jag är började jag fundera på hur många öltyper de har till försäljning eftersom alla inte finns med i prislistan. För att stilla min nyfikenhet mailade jag Systembolaget med frågan hur många öltyper ingår i dagens sortimentet. Svaret förvånade mig.
Frågan var tydligen intressant eftersom svaret förutom i ett mail till mig även besvarades på Systembolagets hemsida.
 

Utbudet består 2021 av 4519 olika typer fast då är några räknade två gånger eftersom de saluförs i olika flaskstorlekar, men man antar att det I alla fall finns cirka 4000 olika öltyper, det betyder att 1990 års sortimentet bara var 2% av dagens utbud.









Loppis i Bergskyrkan

När jag en lördag förmiddag körde upp till Coop på vår lilla ort för att handla några prylar råkade jag av en händelse se en skylt med ordet Loppis öppet, det visade sig att Bergskyrkan driver ett eget loppis i delar av sina lokaler. Verksamheten har varit öppen i flera år, men av någon orsak hade jag missat det totalt. Jag brukar ofta besöka olika loppis för att söka efter en del böcker som inte längre säljs i bokhandeln och ibland kan man till och med även hitta något konstverk utfört av en lokal konstnär. 

Bergskyrkan Laxå

Kyrkan benämndes ursprungligen som Fiadelfia-Pingstkyrkan och flyttade in i de nuvarande lokalerna på 1970-talet efter att de lämnat sin tidigare kyrkolokal på Järnvägsgatan.

Fiadelfakyrkan på Järnvägsgatan
 
Ursprungligen uppfördes byggnaden som en industrifastighet och jag tror att det var någon form av tekoindusti (Någon har nämnt att det var Skofabiken Oscarias nåtlingsverkstad som upphörde med sin verksamhet i Laxå 1963, om någon har en annan uppfattning om verksamheten i lokalerna, kom gärna med en kommentar). Efter att industriverksamheten upphörde flyttade på tidigt 1960-tal postkontoret från Järnvägsgatan till en lokal på andra våningen i byggnaden för att slutligen få sina nuvarande lokaler i Centrumhuset 1965. I postlokalerna etablerade sig då en livsmedelsbutik med namnet Samköp. 
Postkontoret från 1901 till tidigt 1960-tal

På den tiden var det tätt mellan matbutikerna bara några hundra meter bort fanns Carlssons livs och på andra sidan rondellen drev Konsum en butik i höghuset dessutom drev Konsum även en matbutik på Smedjegatan.
Konsumbutiken i Höghuset

Jag är ingen ivrig kyrkobesökare, förutom på begravningar och bröllop. Jag går sällan på julotta, men det har hänt att jag blivit bjuden till prästen på kaffe efter julottan, det hände i Dalarö där jag låg och sov i bilen under julottan och blir väckt av prästen som knackar på bilrutan. Jag har däremot varit på flera midnattsmässor i samband med nyår. För min del spelar det inte någon större roll vilken kyrka man går till huvudsaken för mig är att vistelsen tillför något om det är en frikyrka eller Svenska kyrkan kvittar. Bland annat har jag hört Putte Wickman spela i Ramundeboda kyrka och Tommy Körberg sjunga ut över en folkmassa från trappen till samma kyrka. Eller för att inte nämna ett bejublat framträdande med Elvis sånger framförda av Kent Lundberg i Skoghalls kyrka. I Laxå pingstkyrka har det varit flera bra musikframträdanden och sångkvällar med Sven Forslund som jag satt stort värde på, de har även haft en del föreläsare/gästpredikanter som har lockat mig att besöka Pingstkyrkan/Bergskyrkan bland annat besökte riksspelmanen/journalisten Göran Skytte kyrkan för en del år sedan. 
Helge och Skytte i samspråk 

Entrén till Loppisen var den man tidigare använde när man skulle besöka posten eller Samköp som låg på andra våningen av byggnaden. Det som först mötte mig var alla muralmålningar i trapphuset som konstnären Hans Wirgård utfört.
Postlokalerna var minskade till hälften av tidigare storlek eftersom de tagit bort golvet i halva den ursprungliga lokalen för att möjliggöra hög takhöjd i gudstjänstlokalen. 
Göran Skytte gästar Pingstkyrkan

Mitt besök blev ganska kortvarigt eftersom hyllan med böcker inte hade något som just då lämpade mig och de böcker som var av intresse finns redan i min egen bokhylla. Men jag kommer att återvända, för utbudet på vissa saker kan ändras väldigt fort när det gäller loppisar.
Loppisen på andra våningen

Paul Alm skrev en liten skrift om kyrkan och församlingen 1977 i samband med att de firade 40-års jubileum.

Nerikes Allehanda genomförde 1996 ett oanmält besök i kyrkan som resulterade i en recension av Kyrkan. 





























Naturguide Tiveden

2017 gav ledningen för vår lilla ort ut boken Naturguide Tiveden Ekoturismområde, Hitta pärlorna i Laxå kommun.

Boken tar upp de 53 pärlorna som man vanligtvis missar när man rör sig i skog och mark. Totalt har jag nog tidigare besökt ett 40-tal av de platser boken beskriver men missat en del spännande saker som beskrivs i boken eftersom kunskapen saknats. Detta har medfört att jag återbesökt ett 20-tal platser och att jag har några platser kvar att besöka som för mig är helt nya.

Nummer ett i boken är Skagershultsmossen eller som det ibland står på kartorna Skagershultamossen som jag har besökt ett flertal gånger. Första besöket skedde 1982 under min värnplikt när vårt militärkompani var lokaliserat vid Torp under en övning. Då blev det en del kontakt med den nordöstra delen av mossen i en terräng som mer eller mindre saknade vägar och stigar. Vad jag minns blev vi varnade för att gå för långt ut på mossen eftersom den var sank och några av oss var försedda med rep som skulle kastas till någon som trampat ner sig. Mitt andra besök skedde efter att jag läst att Skagershults församling skulle arrangera en vandring på Likvägen mellan Skagershults gamla kyrka och Tångeråsa kyrka.
  
Skagershults gamla kyrka
Tångeråsa kyrka

Med på vandringen var kyrkoherden Mårten Eriksson samt ytterligare några präster från angränsade församlingar. Mårten berättade den historiska orsaken till Likvägen och hur den blev överflödig efter att Skagershults gamla kyrka uppfördes 1647. Dessutom var det en pensionerad tjänsteman från Hasselfors bruk som berättade om företagets användning av mossen som mosstäckt och hur mossan behandlades före den levererades till konsument, han berättade även hur man omkring 1960 körde över mossen med en bil på Likvägen, vilket kan var mycket riskabelt. Han berättade att vid ett tillfälle slukade mossen en traktor som bara sjönk ner mer och mer, en kranbil beställdes från Örebro för att lyfta traktorn, men när väl kranbilen kom fram till Västkärr var traktorn totalt uppslukad av mossen. Mitt på Likvägen finns en liten ö med fast yta där vi stannade för att vila och förtära vår matsäck. Tyvärr missade jag några av de saker boken Naturguide Tiveden tar upp, men efter att jag läst delen om Skagershultsmossen har jag återbesökt mossen för att titta på den köttätande växten Sileshår och den blommande Roslingen
  



Läsningen av boken ledde även till pärla nummer 26 Rockebro fick ett återbesök, vid tidigare besök där har jag stannat till där för att visa upp Rockebro offerkälla för olika gäster eller släktingar som kommit på besök, då har vi som regel bara slängt ner någon krona i offerkällan, och inte utforskat naturen i naturreservatet.
Rockebro offerkälla

Vid mitt återbesök hittade jag två olika orkidéetyper

Vandringsleden är relativt kort, jag skulle tippa att den är omkring två och en halv kilometer, och jag ångrar att jag inte tog ned en termos med kaffe som man kunnat dricka vid den vackra rastplatsen vid Laxsjöns kant. 







Walter Edströms väg

Walter Edströms väg är en relativt kort vägstump nere vid ESABs industriområde. Vägen leder i sin tur till ett antal stigar med namn efter olika skogsbär.
Längs vägen ligger ESAB-Restaurangen som uppfördes 1948. Ebba Andersson drev matserveringen från 1942 till 1956, de första åren i ett av bostadshusen vid valsverket som uppfördes av Victor Cassel på 1860-talet men flyttade verksamheten till de nybyggda lokalerna 1948.
Efter Andersson arrenderade Aina Ebergård restaurangen 1956-1958, för att bli efterträdd av Bertil och Karin Henriksson 1958. Paret drev restaurangen fram till 1977. Jag minns med glädje det smörgåsbord källarmästare Henriksson dukade upp på söndagarna när restaurangen var öppen för allmänheten. I kassan brukade Torsten Liljeberg stå på en ölback för att nå upp till knapparna på kassaapparaten. 
Restaurangen vid färdigställandet 1948

Nästa arrendator blev Christer Bejfalk som drev rörelsen vidare 1977-2002. Under både Henrikssons och Bejfalks tid var restaurangen en populär samlingsplats för privata födelsedagsfester och jubileumsfester för föreningar och skolklasser. Efter ytterligare ägarbyten blev det slutligen Bodarne Krog innan Edinstiftelsen tog över lokalerna.  

Vid sidan av restaurangbyggnaden finns en mindre vit rosa villa som under en period fungerade som gästbostad för personer som tillfälligt var verksamma vid ESAB. Ovanför restaurangen ligger Taĺlåsen som var chefsbostad för ESAB Laxå delen samt disponentbostaden.
Tallåsen och disponentbostaden



Lite extra vetande om Edström,
Walter Simon Edström född 11 mars 1891 i Malmö, död 25 juli 1962 i Karlskrona som son till sjökaptenen och skeppsklareraren Simon Edström och Maria Möller. Efter studentexamen i Malmö 1909 studerade han vidare vid Tekniska högskolan i Stockholm där han utexaminerades från den elektrotekniska fackavdelningen 1913. Edström arbetade därefter som elingenjör och i olika högre befattningar i bland annat Tyskland, Ryssland och Spanien. Han knöts som verkställande direktör till ESAB 1931 och var med om en av ESAB mest expansiva perioder. Förutom ledarskapet i ESAB var han styrelseledamot i ett flertal industriföretag samt Laxå tomt- & byggnads AB och Vattenverket i Laxå AB. Vid sidan av sitt arbete deltog han I flera studiekommissioner som sakkunnig. Han grundade 1932 ESAB:s svetsskola och efter krigsutbrottet 1939 blev han en av de ledande krafterna bakom den tekniska moderniseringen av det Svenska försvaret. Han blev stabsingenjör i armén 1940 med överstelöjtnants grad.
Han valdes in i Riksdagen 1949 för Göteborgs stads valkrets som representant för Högerpartiet. Edström dog av en hjärtinfarkt när han stod till rors på sin segelbåt Isabel en solig sommardag på havet utanför Blekinge. Hans son Göran efterträdde honom som verkställande direktör i ESAB. Från 1917 var han gift med Elisabeth Andersson samt far till Göran Erik Simon Edström (1920-1999). Walter Edströms bror Hugo Edström var under flera år verkställande direktör för AB Liljeholmens kabelfabrik och senare vice verkställande direktör vid Asea i Västerås.

Edströmsmedaljen
Edströmsmedaljen instiftades kort efter att Walter Edström avlidit av IIW (International Institute of Welding)

Andra gator som tidigare nämns i min blogg:

Kjellbergsgatan

Casselgatan

Bo Löwenströms väg









Fotograferna Alfred och Elin Hermansson

Många på orten har säkert en del gamla fotografier på anhöriga som är märkta med Alfred Hermansson. 


Alfred och Elin Hermansson var ett par fotografer verksamma i vår lilla ort. Ursprungligen från 1876 drev Alfred en fotoateljé i Örebro. Paret flyttade till Kristinehamn 1890, men sökte sig även ut på kortare besök till andra orter för att utföra fotouppdrag. Förutom en del småorter i Värmland blev det många resor till Laxå och Porla Brunn. Från Laxå finns många bilder från 1897 och framåt. 

Arbetet i Laxå blev så omfattande att paret beslöt sig för att bygga huset Elinborg i Laxå där de kunde inreda en ateljé eftersom det saknades lämpliga lokaler för deras verksamhet på orten. Huset uppfördes på Järnvägsgatan 3 omkring 1900 och innehöll till en början ett café på andra våningen som drevs av Emma Andersson på nedre våningsplanet i tidigare Promenadens lokaler drev Arvid Eriksson en manufakturaffär medan Hermansson använde resterande del av bottenvåningen till ateljé. 
 
Elinborg
Verksamheten i Laxå växte och Hermanssons såg sig nödsakade att uppföra ett gårdshus med högre takhöjd för sin verksamhet 1903, efter att ateljéverksamheten flyttades över till gårdshuset hyrdes de tidigare lokalerna ut till det nyetablerade Laxå Arbetares Handels AB som senare blev Laxå Konsum. Under 1906 bestämde sig paret Hermansson att avveckla verksamheten i Kristinehamn och bosätta sig permanent i Laxå. 
På denna bild skymtas gårdshuset som fungerade som fotoateljé.
Några av fondkulisserna från ateljén i Kristinehamn överfördes då till Porla Brunn och hans verksamhet där kunde då även ske med en bättre service eftersom han även förde dit utrustning för framkallning och kopiering.

Efter att ateljéverksamheten upphörde i gårdshuset nyttjades lokalerna bland annat av Stils herrfrisering som huserade där under 1960-talet. Tyvärr går det inte att reda ut vilka fotografier Elin eller Alfreds syster knäppte eftersom alla fotografier som lämnade ateljén märktes med Alfreds namn. Efter att Alfred Hermansson avlidit övertogs fotorörelsen av Allan Blomqvist som drev verksamheten under namnet Allans foto och pappershandel. Blomqvist överlät i sin tur verksamheten till Tage Lindström. Caféverksamheten flyttades ner till gatuplanet och kom från 1950-talet att drivas av konditorimästaren Axel Holm. Tage Lindström etablerade i slutet av 1950-talet eller tidigt på 1960-talet ett samarbete med fotografen Fritiof Lidberg och fotoverksamheten flyttades till en ny ateljé på Bodarnevägen under namnet Allans foto.

Efter att Lindström lämnade samarbetet ändrades namnet till Lidberg Foto Studio.

Pappershandeln och bokaffären övertogs senare av sjökaptenen Harry Zetterström med rötter från Röfors och hans hustru Anna-Stina, efter något år flyttade de sedan verksamheten till Postgatan. Nya i lokalerna då blev något studieförbund där jag studerade trädgårdsskötsel för Gyllerö och ätbara svampar för Drakenberg.
 
Gårdshuset med den tidigare fotoateljén är numera borta och tyvärr är Konditori Promenaden stängt sedan 2010.
 

Jag har under min döstädning hittat ytterligare en fotograf som var verksam under 1920- eller 1930- i både Laxå och Porla. Hennes fotografier var märka med Agnes Marberg Laxå Porla men tyvärr finns nästan ingen information om henne. Några av hennes bilder från Porla finns på Malmö museum.

Om någon sitter inne med information om henne skriv gärna en rad i bloggen eller ett mail till mig. [email protected] 


Lite extra vetande tyvärr saknar jag bilder på Hermansson.
Alfred Pontus Hermansson, föddes 14 maj 1855 i Borås och avled 8 juli 1925 i Laxå. Han var från 1893 gift med fotografen Elin Hultberg samt bror till fotografen Charlotte Hermanson (1852-1921) som från 1885 drev en fotoateljé i Skara med en filial i Lundsbrunn och periodvis arbetade hon som fotograf i Laxå för sin bror.
 
Elin Hultberg Hermansson 
Elin Carolina född 7 april 1858 som dotter till postiljonen Otto Ferdinand Hultberg och hustru Catharina Lovisa Lundin, död 28 juli 1950 i Ramundeboda. Hon vigdes med Alfred Hermansson 1893 som även utbildade henne till fotograf. I fastigheten Elinborg bodde även fotografen Sofia Karolina Hermansson född 8 juli 1857 som avled 6 augusti 1940, om och hur hon var släkt med Alfred har jag inte lyckats få fram.
 
Promenaden
Konditori Promenaden drevs av konditor Axel Holm med svärsonen Bertil "Degis" Larsson och sonen Bengt Holm som medhjälpare i bageriet. När jag gick på högstadiet och maten som serverades i matsalen inte passade oss var vi ett gäng som brukade smita iväg till Promenaden, oftast beställde jag en ostfralla som Bam-Bams fru eller Anna Jogviks syster gick ut i köket och fixade till medan vi startade flipperspelet. Trots att jag har varit vid många olika bagerier har jag ännu inte hittat några småfrallor som når upp till Promenadens kvalité. Som liten kivardes jag med mina syskon om den övre eller undre delen efter att frallan blivit delad. Dessutom var de nydanande med olika bakverk där deras lilla Laxå-bit som togs fram av Degis under 1980-tal tillhörde favoriterna. Bengt Holm skapade på beställning tårtor som var som små konstverk ofta med bilar och andra motorfordon som motiv. Tyvärr saknar jag bilder på både Bertils Laxåbit och någon av Bengts tårtor.

Järnvägsgatan omkring 1900 där man skymtar Elinborg mellan Tomtudden och Nickebo.
 
 
Några olika baksidestexter från Hermanssons fotoateljé

























Bernt Johansson från Hasselfors

Av de bildkonstnärer från vår lilla kommun som omnämns i Svenskt konstnärslexikon är vid sidan av Gösta Chatham nog Bernt Johansson från Hasselfors den som har blivit mest känd i Sverige. Johansson började teckna i unga år och anlitades av Daniel Harbe för att utföra ett antal porträttecknigar av kärnfolk i Skagershult som finns med som en avslutning i Harbes bok Skagershult en Närkessocken som utgavs 1947 därefter har han utfört illustrationer från Hasselforstrakten som ingått i skrifter från Hasselfors bruk och olika informationsbroschyrer. 
   

Kärnfolk I Skagershult, från vänster Carl Bohl siste masmästaren, Per Gustaf i Rotebäck, August i Kvarntorp och Aron i Boda.


Johansson flyttade tidigt till Karlskoga och kom därigenom att bo i gränslandet mellan landskapen Värmland och Närke samt länen Örebro och Värmland. Med fötterna i både Örebro län och Värmland kunde han bli medlem i både Värmlands konstnärsförbund och Örebro läns konstförening och medverka i båda föreningarnas jurybedömda utställningsverksamhet som Länets konst på Örebro läns museum och Höstsalongen på Värmlands museum. 
Original från Degerfors 

Förutom porträtt, tecknade han även figurstudier men han blev mest känd för sina stadsbilder och landskapsskildringar där han ofta hämtade motiven från Hasselfors, Degerfors, Karlskoga och Kristinehamn. 

Själv har jag ett gatumotiv från Degerfors med den tidigare gatan som ledde från kyrkan mot centrum och ett landskapsmotiv från en okänd plats i trakten av Degerfors. Vid sidan av sitt eget skapande var han anställd som teckningslärare i Degerfors under flera år.

När man slår upp Bernt Johansson i Svenskt konstnärslexikon ser man att konstnären som nämns före honom är Bengt Bosshamnar från Mullhyttan som tillbringade mycket tid i vår lilla ort på 1940- och 1950-talet. Bosshamnar föddes i Stockholm 1922 som Johansson men bytte namn efter att han fick anställning som fanérare vid en möbelfabrik i Fjugesta. Bosshamnar och hans fisketur förekommer som ett inslag i Alf Petterssons bok Människors liv och leverne som utgavs 2001.

Både Johansson och Bosshammar tilldelades ett landstingsstipendium 1967 och båda blev samma år refuserade till utställningen Länets konst på Örebro läns museum, och de båda blev förvånade över att folk kunde se så olika på konst.


Lite extra vetande om Bernt Johansson


Bernt Sigfrid Johanson, född 13 juni 1922 i Hasselfors, död 13 april 2001 i Karlskoga. Han var son till yrkesmålaren Sigfrid Johansson och Jenny Larsson. Johansson började teckna redan i ungdomsåren och gjorde sig känd i Hasselfors som en duktig tecknare och under 1946 och 1947 utförde han på begäran av Daniel Harbe flera porträtteckninar. Harbe uppmanade honom att ta vara på sin talang och vidareutveckla den eftersom det kunde leda till ett intressant arbete. Han sökte sig till Slöjdföreningens skola i Göteborg där han fick studera konst för Nils Wedel 1948-1951. Han medverkade några gånger i Nationalmuseums utställning "Unga tecknare" och ställde ut separat i Göteborg och på ett flertal platser i Närke och Värmland.

Johansson finns representerad vid Värmlands museum, Örebro läns museum, Nationalmuseum och Moderna museet.


















Varför Blogga?

Den största fördelen med ett bloggande är att man på detta sätt kan spara sina minnen. Några av mina blogginlägg är skrivna enbart för att jag skall kunna spara mina minnen på en plats där jag kan komma åt dem, oftast kan man plocka fram minnet från kroppens eget minne men många gånger har det skett en förbättring eller sammanblandning med något annat minne där. Tyvärr är inte det mänskliga minnet lika lätt att utöka som man på ett enkelt sätt kan göra med ett datorminne.

 

  

Dessutom är det svårt att visa de inre minnesbilderna när man pratar med någon om ett minne, med en blogg är det ju bara att ansluta till nätet och vips kan man visa de minnen man pratar om såvida man laddat upp illustrationer till sina minnen.

 

Jag har oxå märkt att man på ett sätt kan vara mer öppen om sig själv i en blogg, vissa saker som man inte nämner i det verkliga livet törs man lättare skriva och berätta om i en rad på bloggen. Som exempel att jag föredrar att sova näck.

I framtiden kommer kanske en förklaring till denna teckning i ett konstrelaterat ämne.

Samtidigt som jag huvudsakligen skriver för mig själv ger skrivandet en stor möjlighet att informera andra om saker man själv är intresserad av. I mitt fall har det blivit flera blogginlägg om bastubad, lokalhistoria, flygklubbenkonstmusik och litteratur. I vissa fall har hela bloggsidan handlat om ett ämne i andra fall ingår något av ämnena som en liten parentes.
 
Enbart att gå in på en slumpmässigt vald bloggsida kan få mig att under en lång tid fundera på en händelse, ställa mig själv frågan vad hände mer? vad mer borde jag nämnt? Under våren när jag startade min döstädning hittade jag ytterligare ett stort antal minnen i form av fotografier från England, Thailand och Sverige som inte kommit med i bloggen och flera av dessa platser som bilderna visade var som bortblåsta från mitt minne men återkom tack vare fotografierna. Eventuellt kan det bli något blogginlägg baserat på dessa bilder. Bland några av de minnesillustrationer jag återkommit till märks de här nedan.
Några minnesillustrationer;
 
 

Att bloggandet ibland har effekt har jag märkt på att jag inte lika ofta blir erbjuden en sup efter att jag tackat nej en gång troligen har nog mitt inlägg om blomkrukor spelat en viss roll där. Efter att jag skrivit om att jag var trött på min Coronafrisyr var det en tjej som arbetade som frisör i Fort Worth i Texas som mailade och erbjöd sig att fixa till mitt hår.

Hebbe, Faustman och Chatham enligt Carl Örbo.
Vissa inlägg har även lett mig till ovanliga kontakter. Efter att jag skrivit några gånger om konstnären Gösta Chatham hörde Wendela Hebbe sällskapet Wendelas vänner av sig, de skulle genomföra en sommarutställning om Wendelas dotter Mollie Faustman som under en period var gift med Chatham. Det resulterade i att jag fick skriva en kort biografi över honom som skulle presenteras vid utställningen. Samtidigt fick jag den vägen information och en fotostatkopia om den första utställningen Chatham och Faustman genomförde tillsammans med två andra konstnärer eftersom utställningskatalogen fanns bevarad i sällskapets arkiv.
 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 





Hasselfors egen Döderhultare.

De flesta har säkert hört talas om den flygintresserade och träsnidande Axel Petersson även känd som Döderhultarn, men det är få som känner till Carl Trygg som gjorde sig känd i Kanada som en skicklig träsnidare med flera av sina gubbar utställda på flera kanadensiska museum. Efter att han utvandrade kom han att medverka i ett stort antal konsthantverksutställningar och fick på beställning utföra små porträttsniderier som var tänkta som gåvor. Trots att han blev berömd i Kanada och även i viss mån i Sverige är det svårt att hitta avbildningar av hans gubbar, och det skulle vara spännande om det fanns någon i Hasselfors som har sparat någon av de gubbar han skapade som barn. 

Efter sina år I Kanada återflyttade han till Sverige. Hans snideri levde vidare genom hans son som var verksam i Kanada under två perioder. Både far och son finns omnämnda i Svenskt konstnärslexikon som tar upp över 10.000 svenska konstnärer men bara sju stycken från vår lilla ort nämns i detta lexikon. Några av hans gubbar förekommer ibland på olika kvalitetsauktioner bland annat har Bukowskis haft några gubbar till försäljning under 2000-talet.

 

Lite extra vetande om Carl Trygg

Carl Trygg 1887-1954

Carl Johan Trygg, född 26 maj 1887 i Skagershult, Örebro län, död 12 februari 1954 i Glimminge, Västra Karups socken Kristianstads län. Han var son till fanjunkaren Carl Oskar Trygg och från 1909 gift med Maria Axelina Andersson samt far till snidaren Olof Trygg. Efter avslutad skolgång I Hasselfors genomgick han Karlskoga praktiska skola. Han började skära träfigurer redan som barn och blev en uppskattad träsnidare av småfigurer som bär ett släktskap med  Döderhultarns arbeten. Personer som såg hans gubbar uppmanade honom att ordna en utställning och efter att han deltagit i en mindre samlingsutställning i Örebro blev han uppmärksammad av flera konstintresserade personer och en gallerist som såg till att han kunde genomföra en separatutsällning på Nya konstgalleriet i Stockholm 1915. Han kom därefter att medverka i ett flertal samlingsutställningar innan han emigrerade till Kanada. Under sin tid i Kanada gjorde han sig känd och blev inbjuden att medverka i flera stora konsthantverksutställningar bland annat i  Montreal 1929. Trots sin framgång som populär träsnidare kunde han inte försörja sig på sin konst och för att dryga ut sin inkomst drev han periodvis tvättinttningar. Efter några år I Kanada återvände han till Sverige och bosatte dig i Glimminge. Till hans mer kända arbeten hör en serie trägubbar föreställande stormaktstidens svenska kungar. Trygg är representerad vid bland annat Kalmar läns museum och några museum i Kanada. Några av de trägubbar han utförde under 1920-talet kom ut på auktionsmarknaden under 1960-talet som arbeten utförda av Döderhultarn.

Lite extra vetande om sonen Olof Trygg

Olof Trygg 1910-1993

Carl Olof Trygg, född 21 december 1910 i Stora Tuna, död 1 mars 1993 i Halmstad. Han var son till skulptören Carl Johan Trygg och Maria Axelina Andersson samt gift första gången 1931 med Alice Hallberg, andra gången 1937-1946 med Ebba Johanson och tredje gången 1947-1958 med Elsa Viktoria Ekenstéen. Trygg lärde sig tidigt att skära gubbar i trä av sin far och kom senare att arbeta med täljsten. Han var bosatt i Kanada 1928-1935 och 1952-1953. Han ställde ut separat på stadsbiblioteket i Halmstad 1957, men större del av hans produktion såldes i USA och Kanada.

 
 
 
 
 




Bergslagsleden etapp 15

Vid något tillfälle kom jag och min syster som är en aktiv naturvandrare och uppskattar vandring längs olika fjälleder i samspråk om vandringsleder i övriga Sverige. Jag nämnde då att vi i trakten har både Munkastigen och Bergslagsleden som jag själv gått vissa etapper av
 
Under hösten 1997 avverkade jag tillsammans med min storasyster etappen Ramundeboda-Gråmon som är gemensam för de två lederna och av många anses som en krävande etapp.
 
Dubbelkällaren vid Ramundeboda och Kyrkoherde Mårten Eriksson ringer i klockan
 
Vi löste det hela logistiskt genom att jag körde till Ramundeboda kloster och när vi vandrat klart etappen blev vi upphämtade av Ragnar Spennare vid Gråmon som körde oss åter till vår bil vid Ramundeboda. Etappen har flera sevärda platser bland annat Altarstenen vid Kråksjön där munkarna under sin vandring mellan Olshammar och Ramundeboda stannade för att hålla andakt. 
Altarstenen
 
Strax söder om Bomberget går man längs Grytsjön och i mina ögon är det en märkvärdig sträcka eftersom där delar sig Sverige i form av en vattendelare där västliga vattenytor leds ner mot Västerhavet medan de östra avrinner i Östersjön. Omkring fyra kilometer väster om Kråksjön mellan Nolängen och Lövön finns en av Sveriges fyra vattendelningspunkter där vatten avleds mot tre olika håll. Jag har senare märkt att denna delning av vattenavrinnigen fortsätter norr om vår lilla ort med Trollåsarna samt mellan Svartå och Åtorp där man passerar höjderna vid Fågelåsen har man har samma fenomen. Strax före Kråksjön går man över vår lilla orts längsta efter en person namngivna väg. Muhrs väg som startar i Röfors och slutar Undenebotten.
Ragnar Spennare 
 
Under färden åter till Ramundeboda berättade Spennare om sina upplevelser och iakttagelser som gammal orienterare om det han varit med om i dessa trakter och hur han med kyrkan följt med till olika sammankomster vid Altarstenen där Birger Lerneus förättat ett samkväm och man därefter satt sig på marken för att dricka kaffe. Spennare var mycket aktiv i Närkes Skogskarlars klubb och deltog i arbetet med inventera och samla fakta om bebyggelsen i norra Kilsbergen som resulterade i boken Kilsbergstorp som utgavs 1992.  
 
 
Jag saknar några etapper av leden. Det skulle var kul att hitta någon som har etappen 17 och 10 samt 11 kvar att vandra så att problemen med transporter blir lättare att lösa. Eftersom det krävs två bilar för att ta sig till startplatsen och därifrån då det saknas kollektiv trafik, antigen åker man och ställer en bil vid målpunkten och går tillsammans från startpunkten eller så startar man från båda hållen och byter bilnycklar när man möts. Jag är öppen för alla idéer, släng iväg ett mail ([email protected]) till mig om du har samma problem eller skriv ett inlägg i rutan här nedan.
 
På Facebook finns en grupp under namnet Bergslagsledens vänner där man kan få dagsfärsk information om leden och tips som inte nämns i de olika broschyrerna om leden. För den som vill läsa på om Bergslagsleden finns förutom broschyrer Lena HellströmHåkanssons bok Utsikt från Bergslagsleden som utgavs 1988.
 
 
Mina övriga inlägg om Bergslagsleden hittat du här:
*etapp 12-14
*etapp 16

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Midtfyns festival 1999

I samband med min döstädning hittade jag ett programblad och några fotografier från ett festivalbesök utanför Ringe på Midtfyn i Danmark 1999.

Huvudscenen vid Midtfyn

Programblad Midtfyns festivalen 1999

 

Festivalen på Midtfyn tillhörde tillsammans med Roskildefestivalen en av de större festivalerna i Danmark. Att jag for till denna festival var helt och hållet en slump. Jag råkade vid ett tillfälle i samspråk med en tjej och vårt samtal kom in på olika artister. Jag nämnde att jag gillade Kim Larsen och Bryan Adams, och då nämnde hon att båda dessa artister skulle uppträda på samma festival. Efter ytterligare lite diskussion kom vi överens om att gemensamt åka dit hon skulle fixa biljetter och ett tält, medan jag skulle stå för resan och maten. Som vanligt när jag brukar åka till Danmark valde jag att åka via Varberg för att kunna klämna in ett besök på kallbadhuset innan man körde på färjan till Frederikshavn. Vägsträckan från Frederikshavn ner till Vejle tillhör Danmarks bättre vägsträckor eftersom det är en av huvudvägarna ner till Tyskland och kontinenten. Före överfarten till Midfyn blev det en liten avstickare Billund för att titta på Billunds flymuseum, tyvärr kom vi dit ett par veckor för sent eftersom verksamheten var stängd och samlingen skulle skingras och flytta till till andra museum runt om i Danmark. 

Billunds flyhavn där Billunds flygmuseum tidigare var lokaliserat
 

Vi hade bestämt oss för att inte campa vid festivalområdet utan flytta runt tältet till olika platser på Midtfyn för att under förmiddagarna kunna turista runt och ligga på olika badstränder. Eftersom de första artisterna var helt okända för oss valde att hoppa över deras framträdande men vi valde ändå att åka förbi festivalområdet för se hur det såg ut och var man kunde parkera. Därefter for vi ner till Svendborg där vi slog upp vårt tält. Dagen ägnades åt besök på bland annat Den Gamle Smedie och Valdemars Slot samt ett besök på en restaurang innan vi återvände till tältet för en behövlig vila inför morgondagens aktiviteter. 

Den Gamle Smedie och Valdemars Slot 

Eftersom vårt intresse av artist framträdanden startade först vid åtta tiden på kvällen valde vi att använda fredagförmiddagen till bad vid Østerballe och turistande runt i Odense där vi tittade på bland annat Danmarks Jernbanemuseum innan vi for vidare till festivalen för att titta på Iggy PopGarbage och Kim Larsen & Kjukken

Iggy Pop, Garbage och Kim Larsen

 

När vi passerade entrén stod det några personer som prackade på oss små plastembalage dessa delades även ut var gång man gick för att köpa en öl. 

Jag antar att detta var ett sätt att minska Hiv problematiken som fortfarande var ett stort problem vid den tidpunkten. 

Eftersom Kim Larsen slutade spela först halv tre på natten och vi hade en kvarts bilresa till vårt tält kom man inte ner i sovsäcken före fyra och det betyder att vi sov bort halva förmiddagen så det blev inte tid för någon upptäcktsfärd då den intressanta musiken på lördagen startade redan klockan tre.
 
Av lördagens framträdanden uppskattade jag grupperna Den Gale Pose och Catatonia så mycket att jag köpte några av deras CD-skivor.
Den Gale Pose och Catatonia

Strax efter midnatt lämnade vi festivalområdet för att åka till Bogense där vi tidigare under dagen slagit upp vårt tält. Av söndagens uppträdande var det bara Bryan Adams som tilltalade oss och hans framträdande startade först vid åtta tiden på kvällen, så vi kunde utnyttja hela dagen med att åka runt till olika platser på Fyn. När vi kommer till Festivalen vid sjutiden fick vi höra att Marianne Faithfulls framträdande under dagen varit ett av de bästa under hela veckan och vi båda ångade att vi valt bort henne.

Bryan Adams

Men jag vill ändå hävda att Bryan Adams var hela festivalens höjdpunkt, publiken levde med i musiken och sjöng med i nästan varenda låt han framförde. Vid återkomsten till Varberg blev det ytterligare ett besök vid kallbadhuset innan resan fortsatte hem till vår lilla ort.   

Varbergs kallbadhus
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 





Okända och kända fotografier

När man döstädar hittar man mycket som åker till pappersåtervinningen, tidningar, informationsbroschyrer, brev och små minneslappar. Men det största problemet är alla fotografier på personer man inte vet namnet på, en del är släktingar och andra är gruppbilder vid olika sammankomster där någon släkting deltagit. Utan att jag räknat finns det säkert över 500 bilder som kommer att förbli anonyma eftersom det inte finns någon person med kunskap att fråga.
 
Okända avlägsna släktingar
 
Det känns ändå lite olustigt att kasta dessa bilder, medan man med lätthet kan kasta bilder på kända och okända personer som man inte har någon relation till, i flera fall där personen är känd men som jag saknar en relation till har jag hört med personernas efterlevande om de är intresserade av att få bilderna. I ett fall blev personen jätteglad eftersom familjens egna bilder förstördes vid en brand.
 
         
Fru Jensen, Ture Sarwe, Sten Gustavsson Fjugesta, Carl Spennare, Olav Nikolisen Sten Gustavsson är ett prov på bilder jag inte har någon relation till och går till återvinningen om jag inte kan placera dem hos någon.
 
En grupp av bilder är från olika sammankomster med föreningar, bröllop, födelsedagsfester eller skolfoton från 1920-talet och framåt, där känner man i bästa fall igen någon person. Här finns ju även möjligheten att andra personer sitter inne med samma fotografi och via Facebook har jag ibland lyckats få en del felande namn medan jag har kompletterat med de få namn jag kan.
 
Jag lade upp ett av min brors skolfoton i Facebookgruppen Du vet att du är från Laxå.... och bara efter någon timme svarade Irene Persson med namnen på samtliga elever.
 
Svårare är det med den här typen av bilder som kommer från ett urmakaremöte med Örebro läns urmakareförening 1916. Där finns ingen Facebookgrupp att rådfråga och föreningen har ändrat skepnad för att i dag omfatta hela Mälardalen inget av det äldre materialet i föreningen har blivit bevarat på grund av alla omorganisationer och sammanslagningar.
Urmakaremötet i Nora 2 juli 1916, här känner jag bara igen tre personer farfars halvbror Knut Eneberg, farfar Carl Elgstand och hans fru Matilda, trots stora efterforskningar har jag inte lyckats knyta några nya namn till fotografiet. 
Fotot från Logen Vestanvinden lade jag in Facebookgruppen Du vet att du är från Hova om... men tyvärr har resultaten uteblivit, jag vet att någon släkting är avbildad men kan inte hitta någon jag känner igen.
Eller som detta fotografi från Jannelunds Sportklubbs fotbollslag.Vad jag kan se finns inga släktingar på bilden men jag vet att min farbror Sven spelade i laget under 1930-talet, förhoppningsvis kommer en lösning via Degerfors i våra hjärtan..
Jannelunds sportklubb i Degerfors 1930-tal.
 

Viby bastuförening där jag är medlem finns på väggen en stor tavla med fotografier tagna under åren fram till 1997, men ingen notering om vilka personer som avbildas. Jag förde fram förslaget att några av de äldre borde sätta sig ner och notera namnen på personerna för bara om några år kommer det att vara försent.

 

 
Det tråkigaste är att hitta gruppbilder där jag fortfarande är den enda som lever. 
Här är jag tillsammans med min mamma och storebror på besök hos min morbror på Plantaberget utanför Falköping.
Elisabeth Björnell och Morbror Bengt
 
Min morbror var lite av en spjuver med en stor portion humor och barnkärlek, det är lite synd att jag aldrig lärde känna honom lika bra som mina äldre syskon. Han berättade vid något tillfälle om en politisk debatt i Skara där han medverkade. Debattmotståndaren kom från någon ort i södra Sverige och plockade upp min morbror i sin bil när han passerade Falköping. Väl framme i Skara släppte han av min morbror på en bakgata. Debatten avlöpte någon timme senare med hårda ord från de båda mot varandra och åhörarna trodde säkert att de var bittra fiender. Efter debatten återvänder min morbror till bakgatan där han plockas upp av sin debattmotståndare för vidare transport hem. Det var även hos min morbror jag badade i en vedeldad bastu för första gången i mitt liv, han hade en helt underbar bastu i ett uthus där jag tillsammans med mina två morbröder och ett par kusiner bastade i mitten på 1970-talet. När jag från fyra års-åldern reste ensam med tåg till mormor (som borde få en egen bloggsida framöver) i Halmstad sattes jag på tåget i Laxå av mamma och i Falköping mötte morbror upp och såg till att jag bytte till rätt tåg, och någon gång när han var upptagen var det någon tant från banken som mötte mig vid tåget. Huruvida det är en skröna eller om det verkligen har hänt vet jag inte men i slutet av 1940-talet körde min pappa morbror Bengts bil under en färd från Falköping till Halmstad för att fira jul. Morbror Bengt sitter sovande i passagerarsätet och vaknar till just när det kommer ett möte. Han uppfattade det som att de skulle krocka och griper tag i ratten varpå bilen går av vägen på Nissastigen. 
 
Lite extra vetande om min morbror:
Bengt Johan Börjesson, född 1 maj 1920 i Enslövs församling, Hallands län, död 16 augusti 1977 i Falköpings stadsförsamling, Skaraborgs län. Han var verksam på den tiden en riksdagsman till skillnad mot i dag var verksam både i lokal, landsting och rikspolitiken. Vid sidan av de politiska uppdragen tjänstgjorde de ofta även i sina ordinarie arbeten, i morbror Bengts fall som bankkamrer och chef för Jordbrukskassan i Falköping. Samma förhållande gällde ju även vår lokale politiker Lars Lindahl som arbetade hela helgerna på kommunkontoret på vår lilla ort för att under veckorna sitta i riksdagen.
 
Min morbror var ledamot av riksdagens andra kammare 1961–1970, invald i Skaraborgs läns valkrets samt ledamot av Sveriges riksdag 1970–1977. Vid sidan av det skrev han artiklar i tidninge Skaraborgs-Bygden och deltog i ett flertal föreningars styrelser bland annat som riksordförande i Hörselfrämjandet.
Under 1967 utsågs han till Riksdagens flitigaste motionär och en debatt mot Olof Palme rörande filmen Jag är nyfiken gul av Vilgot Sjöman finns bevarad i SR radios arkiv.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



John Holm och Hemma Hos Marta & Anders

Två av de artister jag lyssnade en del till på 1970-talet var Ola Magnell och John Holm. Tyvärr fick jag inte möjlighet att se John Holm live då.
 
I slutet av 70-talet slutade han att uppträda och jag trodde att det var kört för min del att uppleva hans musik live. Men 2015 gjorde John Holm sin första officiella spelning sedan 1970-talet. Det skedde på Säljerydsfestivalen den 4 juli och John Holm kompades då av Peter Bryngelsson och sonen Alex Holm. Av en händelse fick jag reda på att han 2016 skulle genomföra en spelning på Hemma Hos Marta & Anders vid Perstorp i Tiveden där han kompades av Alex och Jesper Wihlborg på gitarr. 
 
Det var bara att ställa in alla planerade aktiviteter den dagen för att ge sig ner dit. Biljettantalet var begränsat och efter lite strul lyckades jag skaffa en biljett.
Troligen var de få spelningar han genomförde 2015 och 2016 ett sätt att hjälpa sin son i hans lansering som artist eftersom sonen Alex gavs möjligheten att framföra några av sina egna låtar. 
 
 
Vid framträdandet i Tiveden spelade han förutom någon nyskriven låt de gamla klassikerna Ett enskilt rum på Sabbatsberg, Veckans affärer, Vid ett fönsterbord mot parken, Sången till Larry,  Sommaräng, Långt bort härifrån och många fler.
 
 
Personerna Martha och Anders är två eldsjälar som engagerar sig i olika miljöprojekt, det märktes när man besökte toaletten där man uppmanades att göra det lätta på en plats och det tunga på ett annat ställe. Jag hade tidigare stött på denna typ av toalett, men här fanns en informationstavla som pedagogiskt förklarade vikten av detta och hur spillningen på detta sätt kunde återanvändas och skapa en hållbar framtid. Något som jag inte hört tidigare men det gav mig en motivation till att göra detta när möjlighet ges. Som spelplats för olika artister var detta en idealisk plats, den ombyggda jordbruksbyggnaden gjorde det möjligt att komma nära scenen och storleken på lokalen gav även en intim miljö.
Logen vid Hemma Hos Marta & Anders
 
Lite extra vetande om;
John Lennart Ali Holm, född 13 maj 1948 på Lilla Essingen i Stockholm. Han har givit ut sex skivalbum inklusive de tre första uppmärksammade studioalbumen Sordin, Lagt kort ligger och Veckans affärer. Bland de svenska låtskrivare som han har påverkat märks Ulf Lundell, Per Gessle och Marie Fredriksson. Tillsammans med radiolegendaren Stefan Wermelin, ingick han i gruppen The Underground Failure som 1970 gav ut en LP. I slutet av 1980-talet flyttade han till USA där han spelade in albumet Vägen till Californien. Han återvände till Sverige 1999. Han skrev en memoarbok 2004 där han även bifogade en CD-skiva med ett urval av sina låtar. Han tilldelades SKAP:s-stipendium för sina insatser som kompositör 2008 och SVT producerade 2020 filmen Det finns så många vägar – en film om John Holm i regi av Johan von Sydow.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Döstäda

Ordet döstäda skapads för några år sedan av författaren Margareta Magnusson och eftersom man i dessa coronatider inte kan umgås med folk på samma sätt som tidigare har jag inlett min döstädning. Jag inser nu att detta är ett projekt som aldrig kommer att bli klart men det har i alla fall blivit några kassar till pappersåtervinningen. Ändå har jag bara gett mig på ett 20-tal ölkartonger där jag i en osorterad följd sparat brev, fotografier, turistbroschyrer, festival- och teaterprogram, tidningsurklipp och till och med några hela tidningar som kanske har en liten notis som jag just då inte klippte ut. 
 Nästan varje sak man plockar upp är har en intressant historia eller ett spännande minne från någon upplevelse eller resa och tankarna far iväg från städningen, man blir ju tvungen att kolla upp en del saker, fundera ut vilka som finns med på fotografierna och inte minst fundera på varför jag sparade just denna lapp, den visar ju inget som jag har intresse av i dag, och knappast heller vid den tidpunkt jag lade ner den i lådan.
 
I botten av en ölkartong hittade jag bland annat Alf Pettersson och Hans Owe Perssons häfte om Amatörarkeologer som jag har saknat i flera år. 
 
Själv är jag inte så där intresserad av att utöva arkeologi men jag tar gärna del av resultaten och slutsatserna man kan dra av fynden. Något år innan Alf avled kom vi överens om att åka till några platser på vår lilla ort som har intresserat mig speciellt. Jag hade besökt dessa platser på egen hand tidigare min inte funnit de spår som fanns i omgivningen. Tyvärr blev det av olika anledningar inte någon utflykt och idag vet jag inte vem som sitter inne med den kunskap jag söker.
 
Först på min lista är de befästningar och försvarslinje som skapades vid Skansbacken mellan Bodarne och Laxå för att hindra Kristian tyran att genomföra sitt blodbad i Stockholm. Enligt Alf fanns det många spår på båda sidorna av E 20 men jag har inte lyckats finna dem.
 
Plats nummer två är ganska mäktig den ligger inte så långt från gården Ågrena och har namnet Brattfors. När man parkerat bilen på vägen som leder fram till fallet behöver man inte gå långt innan trafikbruset från väg 205 försvinner och ersätts av mullret från vattenfallet i Laxån. Det jag söker där är en sten i fallet som markerar gränsen mellan Ramundboda och Skagershults socken. Trots ivrigt sökande från min sida och en vägbeskrivning från Alf har jag inte återfunnit den. Enligt en del hembygdslitteratur lokaliserade von Boij någon del av sin verksamhet till fallet men av detta syns inte heller några spår. Däremot finns det lämningar vid motsvarande fall i Brattfors vid Svartån som omnämns i Riksantikvarieämbetets databas där von Boij etablerade en hammare 1671, namnfrågan gör det hela lite krångligt eftersom namnet även används av Brattfors bruk som är lokaliserat Ockelbo kommun.
 
Svartån mot norr vid Brattfors, Laxå
Svartån mot söder vid Brattfors, Laxå
 
Även von Boijs verksamhet med smedja och hamnare vid norra änden av sjön Toften någonstans vid Åråsa bro längs med Svartån är svår att lokalisera, jag har under en vandring längs Bergslagsleden hittat spåren efter de två gruvorna Boijgruvan och Kärrgruvan som ligger i området, men inga spår efter någon industriell verksamhet, vilket det enligt Alf och olika skrifter skall finnas. Någon industriell verksamhet nämns inte heller i Riksantikvarieämbetets databas. 
 
Fram till nu har det blivit nio stora kassar med sparade fotografier, programblad, biljetter, tidningsklipp och sparade hela tidningar som jag lagt i pappersåtervinningen. Vissa begriper jag inte varför jag sparat i några har jag hittat intressanta artiklar om lokala personer som Alex och Anna Bichis eller Stickan Andersson och Towa Carlsson i samband med att låten Vi sticker till Laxå blev populär.
Några fotografier och skrifter som jag inte längre har något intresse av försöker jag bli av med till de som kan ha ett större intresse, bland annat fick Torbjörn Ljungkvist för en del år sedan en trave bilder från Laxå Järnvägstation som visade när ångloket August besökte orten 1962 och Lions Club en trave bilder från deras sammankomster under 1960-talet.
 

Vissa klipp och tidningar känns smärtsamt att kasta där Örebro Kuriren från 1946 när Laxå blev köping är ett exempel. Tidningen beskriver orten och firandet i flera artiklar på sex sidor. Hoppas att jag kan placera den hos någon som har intresse av lokalhistoria eller Hembygdsföreningen. Jag har digitaliserat tidningen för eget bruk och har den lagrad på två olika enheter, samtidigt har jag fotograferat eller scannat av massor av broschyrer, informationsblad från konstutställningar och tidningsklipp då det tar mindre plats och jag slipper problemet med papper som blir skört och fotografier som bleknar.


Lite extra vetande om
Margareta Magnusson, född i Göteborg omkring 1935 och mor till regissören Jane Magnusson. Hon är bildkonstnär och annonstecknerska utbildad vid Beckmans konstskola inom mode och illustration som startades av Örebroaren Anders Beckman i Stockholm. Förutom teckningar målar hon med olja på duk. Hon debuterade med en soloutställning 1979. Hennes bok "Döstädning – ingen sorglig historia", som har blivit översatt till ett 20-tal olika språk.

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 





Tidigare inlägg
RSS 2.0