Värmlänningarna
Min första kontakt med Fredik på Rannsätt fick jag i lekskolan där vi tvingades sjunga A jänta o ja, med åldern kom insikten om hans övriga arbeten där folklustspelet Värmlänningarna intar hedersplatsen. Enligt flera källor skall detta vara Sveriges mest spelade pjäs. Kungliga Teatern i Stockholm gav föreställningen årligen under tidigt 1900-tal. Wilhelm Moberg skrev ett manus av folklustspelet för radioteatern, för att alla skådespelare skulle komma i rätt stämning var de klädda i folkdräkt under radioinspelningen, med undantag av Lars Hanson som var klädd som militär eftersom han skulle uppträda på Dramaten så fort radioinspelningen var klar. Under inspelningen satt Moberg med och för att sysselsätta honom fick han plinga i en koskälla medan Anna vandrade omkring i skogen. Senare kom Ingmar Bergman att sätta upp spelet på Helsingborgs stadsteater. Ytterligare en teatergrupp sätter årligen upp spelet i Arvika, och de hävdar att de är de enda som spelar på genuin värmländska.
Själv har jag sett föreställningen som ges i Gropa på Ransäters hembygdsgård 6 gånger, vissa saker här förändrats genom åren, förra året kom den nya drunkningscenen och i år hördes kören ordentligt för första gången när Henrik Hugo klämde i med Värmlandsvisan. Under dessa år har det varit tre olika personer i rollen som Anna, alla har varit bra men jag förknippar ändå Elin i den rollen eftersom hon var den första Anna jag såg. I övriga roller har Patron, Pastorn och Löpar Nisse med flera bytt skådespelare och dessa byten har varit lättare att ta till sig. Det blir säkert en del byten även inför nästa års uppsättning, och man får hoppas att de hittar personer som kan fylla ut de nuvarande skådespelarnas rollprestationer.
Under 1930-talet reste en svensk teatergrupp till Tyskland för att ge föreställningen av Värmlänningarna för en tysk publik. Tidigt var det så att Löpar-Nisses text ofta tog upp dagsaktuella ämnen, så och under denna resa. Rollen som Löparnisse spelades av den antinazistiska journalisten Wilhelm Scharp, och han lyckades i sin sminkning bli väldigt porträttlik med en viss rikskansler, att sen texten han framförde var kritisk mot den tyska ledningen resulterade i att Löpar-Nisse blev utvisad från tyskland.
Porträttlikhet är reaktiv, när jag skulle knäppa en bild på F.A Dahlgrens byst, stod det en person bredvid bysten, och med lite fantasi får man nog anse att även dessa två var porträttlika. En liten extra krydda med just Dahlgren var att hans dotter var gift med brukspatron Carl C:son Lindberg, som var chef för Laxå Bruk, där lyckades jag få in den lokala anknytningen till Laxå.
Läs även andra bloggares åsikter om Värmlänningarna, Löpar-Nisse Ransäter, Gropa, Dahlgren, Wilhelm Scharp, Laxå,
