jannealg

 

I René Goscinnys Asterix har man poeten och den galliska skalden Troubadix, i Sverige har många den senaste tiden utnämnt Tomas Tranströmer till inofficiell nationalskald.

 

Som Nobelpristagare har hans namn nämnts väldigt ofta i min pannbensbio denna vecka. Program 1 har haft flera diskussionsprogram samt uppläsningar av dikter de senaste dagarna.

Om sanningen skall fram har jag personligen inte läst så mycket från hans penna, men efter att ha lyssnat på uppläsningen av hans ofullbordade memoarbok Minnena ser mig där Kenneth Milldoff läst de 50-tal sidor Tranströmer han skriva innan han drabbades av en stroke 1990. Man kan bara beklaga att boken inte blev fullbordad. Vilken underbar memoar detta skulle kunnat ha blivit om inte denna stroke blint slog till.

 

Om Tranströmer är rätt pristagare kan jag inte uttala mig om eftersom jag väldigt sällan läser dikter. Men när man hör kulturpersonligheter från i stort sett hela världen uttala sig positivt om årets litteraturpristagare, antar jag att Nobelkommittén trots allt valt rätt. Rent spontant kändes det ju inte riktigt rätt när Harry Martinson och Eyvind_Johnson delade på priset 1974.

 

I fredagens Kulturradion berättade Tranströmer själv hur han utbildade sig till psykolog och deltog i en konferens på vår lilla ort där han sov över på motellet, efter besöket skrevs dikten Galleriet.

 

Att svenskan var ett så utrycksfullt språk framgick i radioprogrammet OBS, där berättade Marie Lundqvist att engelskan saknar ord för snölyckta och vid översättning tvingas man ta till flera ord för att beskriva föremålet.

Detta märktes tydligt när fyra översättare samtidigt läste en av Tranströmers långdikter på engelska, spanska, polska och kinesiska, där dikterna fick olika längd beroende på språket och översättningen, den polska översättaren blev klart långt efter de andra uppläsarna, Detta skulle tyda på att polskan är ett ordfattigt språk medan svenskan är rikt på ord.

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, Harry Martinson, Eyvind_Johnson, René Goscinny, Asterix, Laxå, Marie Lundqvist, Kenneth Milldoff,

Ibland när man har hälsat på hos en del äldre och man blir sittande och väntar på att något skall hända, har det hänt att jag plockat upp tidningen Kvällsstunden och bläddrat lite förstrött i den. Ofta har jag stannat till vid novellsidan där Sigge Stark förvånansvärt ofta står angiven som författare Väldigt ofta har dessa noveller varit följetonger så antigen har jag läst en inledning eller en avslutande del, det har genom åren aldrig blivit en hel novell läst. Jag här inte heller läst någon av hennes romaner trots att hon lär ligga bland de 20 mest sålda svenska författarna.
 

Ikväll var det en föreläsning på vår lilla ort om Signe Björnberg alias Sigge Stark på Kunskapens hus. Journalisten Björn Palmkvist inledde med att berätta om Sigge Starks anknytning till Laxå där hennes Farmor drev Järnvägsresturangen på 1860-talet. Som konstintresserad var det extra kul att höra att hon var systerdotter till älgmålaren Axel Borg. Sigge föddes 1896 på Sälwens gård utanför Fjugesta Örebro län. Hon skrev dikter och noveller redan som tonåring, men debuterade först 1922 i tryckt form med noveller I olika tidningar, hennes första roman publicerades 1924 och den kom att följas av drygt ett 140-tal fram till slutet av 1950-talet. Trots hennes enorma produktion lär hon bara fått ca 30.000 kronor för alla sina manus av de olika bokförlagen, medan försäljningen av hennes böcker inbringade miljontals kronor. På 1950-talet flyttade Sigge och hennes man travtränaren Gösta Björnberg till Mannikhöjden i Värmlands Län där hon startade en hundkennel med Grand danois hundar.
 
Palmkvist har tagit Sigge stark till sitt hjärta och förutom som föredragshållare om hennes liv och gärning har han samlat på sig ett 90-tal av hennes romaner i förstautgåva samt arbetat genom Sigge Starks litterära sällskap I Torsby att det skall bildas ett Sigge Stark museum. Själv köpte jag två begagnade romaner som hon skrev på 1940-talet, så nu får jag möjligheten att läsa något av henne ända från första till sista meningen. Det enda jag genom ären har tagit till mig av hennes alster var en uppläsning i radioföljetongen av romanen Hällebäcks gård som senare även kom att filmas.

Läs även andra bloggares åsikter om Sigge Stark, Signe Björnberg, Björn Palmkvist, Mannikhöjden, Laxå, Axel Borg, Kvällsstunden,

Jag passade under helgen på att besöka Edinstiftelsen på vår lilla ort. Orsaken var att jag för ett tag sedan fick reda på att lärarinnan och författaren Irja Browallius (1901-1968) tidigare varit bosatt på orten. När jag förhörde mig i bokhandeln om någon av hennes böcker visade det sig att dessa var utgångna från förlaget.

Hon var dotter till var till skådespelaren Carl Browallius, och utbildade sig till lärare efter att hon först studerat medicin och konst under något år. Efter lärarutbildningen fick hon en lärartjänst i Glottra, sydöstra Närke, 1927-1937. Men redan 1934 debuterade hon som författare med boken Vid byvägar och älgstigar : berättelser från sydöstra Närke. När hon väl bestämde sig för att sluta som lärare flyttade hon till vår lilla ort. Jag har frågat runt lite bland de äldre på orten och någon har nämnt att hon bodde i en av flyglarna till Laxå Herrgård.

Till min glädje hittade jag några av Browallius böcker i Edin-stiftelsen källare och efter att jag läst de små sammandragen på baksidan valde jag ut romanen Instängd som blev hennes sista bok. Jag har hört att hon även har skrivit något om trakten häromkring, så även om jag inte kommer att gilla denna bok, finns det något av hennes verk kvar för mig att leta efter.

Efter lunchen idag passade jag på att lyssna när tredje och näst sista avsnittet av Bokcirkeln sändes, det är väldigt fascinerande att höra hur de diskuterar Charlotte Brontës bok Jane Eyre. Idag drog samtalet iväg lite om olika namn och jag studsade till lite när jag hörde att  Alexandra Ahndoril även har Svensson med i sitt dopnamn. 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Edinstiftelsen, Irja Browallius, litteratur, Glottra, Laxå,

i dag måndag startade Marie Lundströms program Bokcirkeln i radions P1. Nu i höst har de valt att läsa Charlotte Brontës bok Jane Eyre som gavs ut första gången 1847.



Inbjudna att diskutera detta litterära verk var Björn Ranelid, Johan Kling och Alexandra Ahndoril.
Detta att man diskuterar en bok ger läsupplevelsen en helt ny dimission, eftersom jag själv inte har läst någon av Brontës böcker passade jag på att hänga med på denna bokläsning.
 
Marie Lundström fick iden till programupplägget medan hon studerade litteratur i Chicago, där läste de några kapitel ur Tolstojs bok Krig och Fred och diskuterade den tillsammans, därefter återvände till texten och läste vidare, och träffades på nytt en vecka senare för nya diskussioner. Denna del av hennes utbildning blev grunden till programmet Bokcirkeln.

Själv hittade jag detta program i våras när boken Blonde av Joyce Carol Oates var uppe till diskussion. Under veckan som kommer skall jag läsa fram till kapitel 21 för att vara i fas med övriga läsare på måndag då nästa avsnitt sänds.

Läs även andra bloggares åsikter om Bokcirkeln, Charlotte Brontë, Jane Eyre, Björn Ranelid, Johan Kling, Alexandra Coelho Ahndoril, Marie Lundström,

Vid ett besök på Röda Korsets Kupan i Laxå, kom jag att prata med en äldre dam från Kumla. Hon besökte ofta Kupan i Laxå eftersom hon gillar utbudet av böcker och den ordning som råder i bokhyllorna.


När vi kom i samspråk rekommenderade hon Gudrun Pausewangs bok Klostret som tog upp två fiendesoldater som för att kunna överleva i djungeln var tvungna att sluta fred och hjälpas åt. Eftersom jag överhuvudtaget inte har hört talas om vare sig boken eller författaren var jag lite avvisande, men eftersom hon pratade så varmt för just denna bok köpte jag den trots att det var en ungdomsbok. Efter att jag har läst den får jag motvilligt erkänna att den var läsvärd trots att den tog upp en konflikt (kriget mellan Paraguay och Bolivia) på jorden som jag är totalt ointresserad av.


Men detta visar, vi drunknar i författare och böcker, varav många är totalt okända. I Kunglïga bibliotekets samling av böcker ingår cirka 2,7 miljoner volymer som upptar ungefär 67 500 hyllmeter i magasinen. Samlingen växer med 700 hyllmeter per år. Med den mängden är det logiskt att det inte går att hålla reda på alla som någon gång har givit ut en bok.

För några årsedan förekom det några uppmärksammade stölder av unika böcker från Kungliga Bibliotekets samlingar, och med en bokhylla som är nästan 7 mil lång kan det inte vara lätt att hålla reda på alla böcker, en bok sorterad på fel plats, och det kan ta hundratals år innan den uppmärksammas. Jag skulle inte vilja byta arbete med de stackare som tvingades inventera samlingen för att se vad som saknades.

Läs även andra bloggares åsikter om Laxå, Gudrun Pausewang, Kungliga Biblioteket, litteratur,

I morgon klockan 13:00 tillkännages vem som får årets Nobelpris i litteratur, och som vanligt spekuleras det hej vilt.

Bland de svenska författarna nämns Tomas Tranströmer, och att hans chanser att få priset har ökat anser många eftersom senast en svensk fick priset var 1974 då Harry Martinsson och Eivind Johnson  tilldelades detta prestigepris. Bland de utländska namnen nämns Cormac McCarthy, Philip Roth och Alice Munro.

Personligen tror jag inte att akademien fördelar priserna rättvist mellan länder och världsdelar, utan de ser mer på författarens produktion och kvalité. Själv tillhör jag den skara som anser att populärförfattarna borde uppmärksammas mer, och för många årsedan var jag en av dem som skrev på en lista där man ville att nobelkommittén skulle tilldela Graham Greene priset.

Men nu väljer inte akademin någon författare som översatts till ett flertal språk och som har sålt sina böcker i miljonupplagor. Utan de har haft som policy att välja någon smal och i den stora massan helt okänd författare. Jag väntar med spänning på morgondagen, och skulle bli väldigt glad om man hörde ett namn som Henning Mankell, Tom Clancy eller någon annan populärboksförfattare läsas upp.
 


Läs även andra bloggares åsikter om Nobelpris, Tomas Tranströmer, Harry Martinsson, Eivind Johnson, Cormac McCarthy, Philip Roth, Alice Munro, Graham Greene, Henning Mankell,

Vid ett besök på stormarknaden Bergvik i Karlstad råkade jag se en trave böcker som såldes ut för halva det tidigare priset, som varande bokoman kan jag inte gå förbi en bokhylla utan att kasta öga och se vad som erbjuds. Bland böckerna fanns Sven-Bertil Taubes berättelsebok Ord och många visor.

Jag har genom alla år sett Sven-Bertil huvudsakligen som en svensk vissångare, som tolkat sin far Evert, Nils Ferlin och Mikis Theodorakis. Men efter att jag läst boken måste jag tydligen omvärdera min uppfattning, jag visste inte att han var utbildad skådespelare från Dramatens elevskola och att han huvudsakligen har varit verksam som skådespelare på olika scener. Jag såg honom i filmen Örnen har landat någon gång på 1970-talet, och jag minns att jag då tyckte att han spelade rollen bra för att bara vara en sångare. Utöver denna roll har jag sett honom i rollen som Henrik Vanger i Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Att han först tänkte bli bildkonstnär och till och med följde med sin mamma Astri till Paris för att lära sig teckna kroki, var också en nyhet för mig.

 

På grund av synproblem har Sven-Bertil tvingats berättat episoder från sitt liv och verksamhet för Petter Karlsson, som sedan har strukturerat och präntat ner texten på papper. Jag tror personligen att många memoarer skulle tjäna på att skapas på detta sätt, då finns det ju någon som kan plocka bort oväsentligheter från berättelserna. Det är ju just avsaknaden av den stora mängden oväsentligheter som gör att man då och då kan misstänka att en memoar är skriven av en spökskrivare.

 

Boken är klart läsvärd, jag mer eller mindre sträckläste den och den ingår numera bland de böcker jag brukar rekommendera andra att läsa.

Det som gjorde det starkaste intrycket på mig var hans uttalande ----  att han nu är över sjuttio år gammal och att det inte finns mycket tid kvar att vinka på. Ridån har gått ner och han har framtiden bakom sig, och hela livets mål är slutligen döden.

 

Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag 2009, ISBN 978-91-0-011341-4 och jag tycker att det är märkligt att en så ny bok kan reas ut för 45 kronor.

Läs även andra bloggares åsikter om Sven-Bertil Taube, Nils Ferlin, Mikis Theodorakis, Stieg Larsson, Örnen har landat,

 

Mikael Wiehe skrev en gång i tiden låten, Vem kan man lita på? Svaret är nog att man inte kan lita på någon inte ens sig själv, eftersom man ljuger mer när man tänker och funderar. Hur ofta har man inte sagt sig själv att detta klarar jag av att fixa eller reparera, och så slutar det hela med att någon annan får lösa problemet som man har ställt till. Som min isärskruvade dator här nedan som inte kommer att bli hopmonterad trots att jag tänkt göra det.

Den yrkesgrupp/persongrupp som har de flesta som ljuger via munnen är nog politikerna oavsett vilket part de kommer ifrån. Hur många så kallade politikeraffärer har vi inte varit drabbade av de senaste åren. Troligen förekom detta även på 1950 och 1960 talet men journalistkåren var inte lika grävande då utan de affärer som avslöjades grävdes upp av författare, präster och partimotståndare. Ytterligare en skillnad är att dagens affärer sällan leder till polisutredningar, till skillnad mot de få som avslöjades i mitten på 1950-talet. Enbart rättsrötan i Kejneaffären sysselsatte ett antal poliser där man beslagtog skrivmaskiner och utredde ett flertal vid sidan om inblandade personer något liknande hände även i Haijbyaffären.

Jag har just läst ut boken Makten, Männen, Mörkläggningen som tar upp historien om bordellhärvan 1976, och man blir förfärad när man läser hur politikerna och poliserna ljög för att inte bordellkunderna bland politikerna och polischefer skulle bli kända. I stort sett var det bara kulturjournalisten Sigvard Hammar som blev dömd, troligtvis beroende på att det inte fanns någon som ställde upp för honom och att han blev utpekad på ett tidigt stadium i tidningarna. Händelserna i stora drag blev ju kända i media först något år efter rättegången mot Doris Hopp.
 
Personligen tycker jag att man skall ha höga krav på samhällets tjänare så som politiker och poliser som arbetar inom de rättsvårdande instanserna, och jag kan förstå att en politiker kan tvingas ljuga eller slira lite på ett svar för att inte avslöja en kommande devalvering eller för att skydda rikets säkerhet. Men detta att ljuga för att skydda sina politiska kompisar eller sig själva, gör att politikerförtroendet rasar i botten.   

Läs även andra bloggares åsikter om Mikael Wiehe, Politiker, Rättsröta, Doris Hopp, Bordellhärvan, Palme, Fälldin

En rolig sak som hände under dagens arbete var ett besök av förre lokalredaktören på Nerikes Allehanda och Örebro Kuriren, Alf Pettersson.

Han premiärvisade sin nya bok Skymmningssagor och berättelser från Tivedsbygden. Som vanligt när Alf skriver om bygdens historia har han lagt ner ett enormt förarbete med bland annat forskning bland dokumenten på Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala. Jag har ännu inte haft möjlighet att läsa boken men jag läste rubrikerna på de olika berättelserna samt snabbläste några avsnitt som verkade extra spännande. Jag har i hela mitt liv antagit att det inte förekommit några grövre brott i trakterna förutom rånen av de resande genom Tiveden, men denna bok tar upp ett flertal mord i trakten, bland annat blev torparen på Åland mördad runt 1860, själv har jag flera gånger vandrat längs ålandskanal och de enda resterna av torpstället är idag en jordkällare.

Förutom Alfs böcker är det ganska tunnsått med böcker om bygden, prästen Bo Löwenström skrev en liten bok om Ramundeboda på 1940 talet och Eric von Rosen reste runt i Tiveden och samlade på sig stoff till en bok som utgavs postumt. Gunnar Piscator samlade på sig mycket stoff, men jag tror inget blev utgivet under hans namn förutom artiklar i lokaltidningen.

 

Tidigare i år passade jag på att titta in i Tiveds kyrka, jag blev lite besviken att det inte fanns någon informationsskrift om kyrkobygget, vare sig i kyrkan, eller i kommunens turistbroschyr. Men i denna bok finns ett avsnitt med Historiken i Tiveden av Göte Hellman (vars son gjorde rekryten samtidigt med mig) som stillade min nyfikenhet. Den unge byggmästaren Anders Pettersson lyckades med hjälp av gråsten och tusen riksdaler bygga kyrkan på sju veckor.
                 
Extra kul är att Alf denna gång har använt en illustration till omslaget av lokalkonstnären Eva Karlsson. Även Eva har varit väldigt produktiv dels med teckningar med lokal anknytning samt som illustratör till sagoböckerna om Trollen i Tiveden. Själv har jag en oljemålning från hennes hand, tyvärr inte med något motiv med lokal anknytning utan från en skäppsättning på Gotland med Stora Karlsö i bakgrunden
.

Läs även andra bloggares åsikter om Laxå, Tiveden, Alf Pettersson, Eva Carlsson, hembygdsbok.

Dagens sommarvärd i P1 var författaren Birgitta Stenberg, och hon ger en liten lokal anknytning till orten. Hon är visserligen född i Stockholm men är bosatt på ön Åstol och i Tiveden.

 

Tyvärr blev det inte så mycket nämnt om Tiveden, men hon har ju varit sommarvärd tre gånger tidigare och det är möjligt att hon tagit upp det i något av de program som har sänts tidigare. Jag har inte läst så många av hennes böcker, hon debuterade som författare ett år före min födelse och har givit ut ett 50-tal böcker. Den första av hennes böcker jag läste var Apelsinmannen som jag i efterhand fick reda på var en självbiografisk roman.


Boken handlade om den stora skandalen Kejneaffären, personligen tycke jag att boken var lite trögläst, Några år efter att boken givits ut filmatiserades den som en TV-serie tyvärr missade jag den men man får väl hoppas att SVT visar den i repris någon gång i framtiden.

Tyvärr pratade hon mest om ämnen som inte riktigt låg i min intressesfär men jag får ändå ge ett positivt omdöme eftersom hon varierade både musiken och de ämnen hon tog upp.

Vill man lyssna på programmet kan man följa länken här fram till 1 oktober 2010. Birgitta Stenberg har en egen hemsida där hon presenterar sina böcker, ärligt talat fastnade jag i hennes galleri där hon visar upp sin konst och illustrationer. Det skulle vara kul om hon genomförde en vernissage i Tiveden så man kunde se hennes konst i verkligheten.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Birgitta Stenberg, Tived, Apelsinmannen, Sommar i P1, Kejne,

Idag är det stora bokbytardagen och jag är ganska mör i kroppen efter lite extra slit på jobbet de sista dagarna, så mitt inlägg blir lite kort idag och jag hoppar över detta med att gå ute med en bok under armen i år. Så snart dessa rader ligger på nätet blir det pyamasen och extraknäck som sågverksarbetare. Nästa år skall jag ut och byta böcker.

Jag hörde på radions kanal P1 idag att det är den Stora bokbytardagen  idag, Denna dag hittades på av en tjej som inte visste vad hon skulle hitta på med alla böcker, När hon bastade pratade hon med sina kamrater om dessa böcker och efter lite diskussion kom iden om en bytardag upp. Ikväll träffas man bland annat utanför  Stadsbiblioteket i Stockholm  där även olika artister och författare kommer att medverka.

Hur gör man, man tar en bok ur sin bokhylla eller som i mitt fall från golvet, placerar den under armen och när man träffar en person med en bok, greppar man hans bok och ger honom sin egen bok. Så har man böcker man är rädd om bör man inte gå ut med dem idag. Denna rörelse har blivit så stor att det till och med har bildats en grupp på facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om stora bokbytardagen, bok, böcker, facebook, P1, radio, Stadsbiblioteket Stockholm

Som följetong i radions P1 har författaren Gunilla Linn Persson läst ur senaste bok  Eskil - Riddaren av syrenbersån. Detta är ytterligare en författare jag har missat och efter att jag har hört henne läsa några avsnitt om Bernard, Karl-Astrid och deras mongolide son Eskil var jag fast. Knepigt att jag missat henne, så jag googlade lite och ser att hon även har skrivit TV-serien Skärgårdsdoktorn, eftersom jag tittar väldigt lite på TV är det klart att jag missat detta, men jag brukar ju notera när författare vinner priser och att hon tilldelades ABF:s litteraturpris 1997 har jag totalt missat.

Vad som slår mig mest är att hon i boken om Eskil lyckas beskriva perioden 1957-1965 så bra, hon föddes ju själv 1956 så hon kan ju  knappast inte ha egna minnen om hur barn med handikapp placerades på hem och doldes för släkt och vänner. Utan att avslöja bokens innehåll måste jag erkänna att jag blev rörd när jag läste de sista sidorna, att även ett mongolid grabb kan vara till glädje för sina föräldrar, Som vanligt när något är bra, skaffar jag boken, och läser ikapp och förbi. Det återstår ytterligare några avsnitt och dessa sänds på radions kanal P! På vardagar  11:35. Nu väntar jag på spänning av nästa radioföljetong.

Läs även andra bloggares åsikter om Gunilla Linn Persson, Eskil - Riddaren av syrenbersån, ABF:s litteraturpris, radioföljetong, P1, mongolid

(Obs klickar man på ett blått ord kommer man till Wikipedia för ytterligare läsning om personen eller händelsen).


En gång i tiden när man lärde sig läsa och fick egna Enid Blytonböcker om Fatty fick man lära sig att vara rädd om boken, böcker var dyra och om man vårdade dem rätt kunde de hålla hela livet. Storasyster förmanade mig att inte göra hundöron eller kladda i boken.

Som en liten hämnd fixade jag en utrangerad bok på biblioteket och visade min systerdotter hur man med en kraftig tuschpenna kunde rita ett kors över de sidor man läst. Systerdotter visade upp två ögon stora som tefat, samtidigt som underläppen började darra, tänk om mamma ser det där sa hon förfärat.

Normalt sett är jag rädd om mina böcker även om en och annan tagit skada när jag somnat med boken i handen, konstigt nog brukar boken ligga under min rygg när jag väl vaknar.

Att böcker inte har det värde de tidigare har haft märks på mitt senaste köp. Helena Henschens I Skuggan av ett brott utgiven 2004, den såldes enligt prislappen för 298 kronor, men reades senare ut för 189 kronor, själv köpte jag den på Röda korset i Laxå för 5 kronor.


Detta var en bok jag tänkte köpa redan när den kom ut, men när jag väl kom till skott var den slutsåld. Den fick bra recensioner och den diskuterades livligt i radio. Boken bygger på 1930-talets mest uppmärksammaste kriminalfall de von Sydowska morden, då den 23 årige Fredrik von Sydow mördar sin far Hjalmar von Sydow och två tjänstekvinnor i Stockholm. Dramat får sin upplösning på restaurang Gillet i Uppsala där Fredrik skjuter sin fru Sofie för att sedan skjuta sig själv i tinningen.


Händelsen finns beskriven i flera böcker men det  speciella med denna bok är att Helena Henschen är systerdotter till Fredrik von Sydow. Som vanligt när man läser hittar man ibland några små guldkorn, Jag studsade till när jag läste att spionöversten Stig Constance Wennerström och Fredrik var skolkamrater. Efter att jag läst denna boken blir det att leta reda på Sigfrid Siwertz roman Ett brott som anses vara inspirerad av de von Sydowska morden. Konstig nog är det en av Sigfrids böcker som jag har missat, han har ju annars varit en av mina favoritförfattare med böcker som Selambs och Mälarpirater.

Läs även andra bloggares åsikter om Sigfrid Siwertz, Helena Henschen, I Skuggan av ett brott, Selambs, Fredrik von Sydow, Uppsala, böcker, Laxå, Röda korset,

Det har varit lite dåligt med tid för denna blogg några dagar, och med påsken i antågande ser det ut som att det inte kommer att bli så mycket den närmaste tiden heller.

I fredags skulle jag åka till Skoghall, detta löstes mycket smidigt med buss Laxå-Degerfors och därifrån tåg till Karlstad, hemresan på söndagen blev enklare eftersom Tåg i bergslagen har ett tåg från Karlstad till Göteborg som stannar på spår 3 i Laxå.


Trots att jag gillar att köra själv, var detta färdsätt riktigt bra, dels finns möjligheten att få varmt kaffe men största bonusen var att jag han läsa 3 kapitel av Graham Greenes bok Honorärkonsuln. den har ännu inte nått upp till Vår man i Havannas nivå, när jag läste den vek jag mig av skratt. Personligen begriper jag inte varför han inte tilldelades Nobelpriset i litteratur, det var många som krävde det på 1960-1970 talet. Greene avled 1991 så nu är det försent.

Annars har hela helgen varit relativt lugn, med möjlighet att få skryta med sin okunskap. Jag och en Kär vän deltog i ägglunken, där man går en slinga på 2,5 km genom skogen och svarar på 12 frågor. För varje rätt svar fick man ett ägg, och med sex ägg i påsen på vägen hem känner man asig ganska dum.

Avslutningen i skidskytte VM gav oss i alla fall en bronsmedalj.                                                                              
Tack Helena, Anna Carin, Björn och Carl Johan.
 

Jag fick en liten kommentar i veckan om feghet av en Kär vän, hoppas min lilla ändring på Facebook löser detta med min feghet.

Nu har jag lagt in denna blogg på Sveriges bloggkarta, jag anser att det är kul att kunna leta bland andra lokala bloggar, och man kan följa min blogg här.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Laxå, Degerfors, Karlstad, Skoghall, Tåg i bergslagen, Graham Greene, Vår man i Havanna, Honorärkonsuln,

Inget ont om ljudböcker men mina favoritförfattare måste upplevas i pappersform. Just nu tömmer jag bokhyllorna eftersom jag funderat på att köpa ett par Billy på IKEA. Jag genomför samtidigt en rensning av böcker. Planen var att rensa bort minst 25% av mina böcker, både inbundna och pocket. Men problemet är att böckerna hamnat i mitt svarta hål, det vill säja på golvet i sovrummet och matsalen. Saker som kommer in dit brukar inte komma därifrån så lätt, och extra svårt är det när det gäller böcker. När man var liten uppfostrades man ju i den tron att böcker var värdefulla och att man skulle vara rädd om boken. En bok är fortfarande värdefull för mig trots att det ekonomiska värdet är ringa, för bakom texten i en bok finns ju en tanke och en författare som ibland med vånda plitat ner sin text med pekfingersvalsen.

Annars är det så idag att vi drunknar i böcker, nya romaner säljs för 200-300 kronor när de släpps och bara tre månader senare ligger de på loppis för en femma, detta är en mycket trist utveckling av det moderna samhället, samtidigt drunknar bokmarknaden av alla nya författare som sitter hemma och producerar böcker på sina egna datorer. Som det var förr när förlagen refuserade vissa alster var på ett sätt bättre, det kom inte ut så mycket skräp. Författare som nekades utgivning och kände på sig att deras alster var bra kunde ju gå vidare till nästa förlag för ytterligare utgivningsförsök, detta drabbade ju Astrid Lindgren som nekades utgivning av Pippi Långstrump vid första försöket. 

Ljudböcker har jag inte provat på ännu, men jag försöker följa följetongen som går på radons kanal 1, det ger mig en möjlighet att få små smakprov av författare jag aldrig läst något av tidigare samt att man samtidigt kan utföra något arbete. Ibland har dessa uppläsningar varit så bra att jag inte kan vänta på slutet utan springer iväg till bokaffären för att köpa boken på stuts. Nu har jag i alla fall köpt en liten pryl som gör att jag kan lyssna på USB via bilstereon så nu gäller det att hitta en bra ljudbok till premiärlyssningen, då får jag – till skillnad mot om jag hör på radion – välja själv vad jag vill lyssna på.

I kväll delades även Sveriges Radios Romanpris för 2010 ut till Aris Fioretos för boken
"Den siste greken".  jag har inte läst något som denne författare producerat och jag hoppas att boken kommer att gå som följetong i P1.

Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren, Pippi Långstrump, Sveriges Radios Romanpris, Aris Fioretos, Billy, ljudböcker,

Tiden står stilla både i bild och text ibland.

Rensade och flyttade runt lite bland mina böcker i går kväll. Jag tänker skaffa några Billy bokhyllor från IKEA, så nu ligger många av mina böcker i travar på golvet sorterade efter ämnesområde, eftersom jag tänkte få ett system och ordning bland böckerna för att underlätta sökningen efter en viss bok.

När jag stuvade om hittade jag flera böcker som jag placerade i en egen liten hög eftersom jag tänker läsa om dem. En av böckerna tog jag med mig till sängen för att läsa som nattlektyr, och trots att texten i boken är ca 100 år känns många de små anekdoterna aktuella även idag, om man räknar bort personer som Carl Cederström, Per Albin Hanson och Nathan Söderblom. Just delen med Cederström var extra kul att läsa eftersom  den har en flyganknytning Cerderström var ju av sin samtid känd under smeknamnet flygbaronen.

Bland illustrationerna fanns det några sidor med krokiteckningar, även dessa var väldigt tidlösa, de skulle lika gärna kunna vara utförda i vår nutid. Skulle modellerna burit kläder kunde man på en gång se att bilderna var från ett äldre datum, även detta är ett exempel på att tiden står stilla.

När man läser boken upplever jag den nästan som en modern blogg, korta små avsnitt med dagliga händelser, lite blandande åsikter samt anekdoter. Jag bör kanske nämna att författaren heter Albert Engström och bokens titel är Naket. När man hör namnet Engström tänker man ju mest på honom som författare att han var en mycket duktig tecknare och lärare på Konstakademien faller ofta bort.

Nu har jag lagt in denna blogg på Sveriges bloggkarta, jag anser att det är kul att kunna leta bland andra lokala bloggar, och man kan följa min blogg här.

 

På radion idag hörde jag näst sista avsnittet av Ellen Mattsons följetong Glädjestranden och jag ser med spännig fram mot sista avsnittet i morgon. Fördelen med dessa uppläsningar är att man möter böcker som man själv inte skulle valt när man är inne i en bokaffär. Vanligtvis föredrar jag att läsa böckerna själv, man vänder sidorna själv och man kan hoppa åter om man missat något. Men just uppläsningen av böcker i radion passar mig eftersom jag kan lyssna under arbetet. Förra årets bästa uppläsning var Philip Roths 27:e roman Envar. Roth räknas som en av USA:s allra mest betydelsefulla författare frågan är när han tilldelas Nobelpriset i litteratur, han är i vart fall en av mina kandidater. Tyvärr hittade jag inga fria bilder på någon av dessa författare på nätet.


Äntligen har temperaturen stigit något jag såg just nu att den visade -12 grader, men det känns ändå kallare än i helgen då kvicksilverpelaren visade -20 grader. Det något varmare vädret gör i alla fall att luftvärmepumparna fungerar bättre, men kvalitén på värmen är inte lika bra som med riktig vedeldning, trots att man når 18-20 grader med båda alternativen.  Jag vet inte varför, men miljön känns bättre när värmen kommer från vattenradiatorer, varmluft som kommer från värmeväxlare, fläktar eller el-paneler på väggarna känns inte lika skön. Sitter någon inne med svaret varför det är så?

 

Ibland blir det jackpot, jag hittade en bok på Edinstiftelsen skriven av John Hall, jackpotten består av att boken har både flyganknytning och en anknytning till till hembygden. Jag vet att jag har träffat författaren när jag var i ett eller tvåårsåldern men jag har inga minnen från den tiden. Vad jag har fått berättat för mig var John Hall pingstpastor på orten och att han vid något tillfälle lånade mina föräldrars torp utanför orten. Jag har oxå ett svagt minne av att jag skall ha ytterligare en bok som Hall skrev i slutet av 1950-talet, så det får bli en sväng upp på vinden och leta så läser vi båda dessa böcker i följd.


Ibland känner man sig lite lurad, idag var det en debatt i radioprogrammet Kropp & Själ på P1 (tisdag 5 januari) om antibiotika, jag har frivilligt avstått från denna typ av preparat för att när jag väl behöver skulle det vara verksamma på mina bakterier eller virus. Nu visade det sig att dessa preparat ändå inte fungerar för det är viruset som blivit resistenta, så TACK alla som knaprar penicillin i onödan detta medför ett stort problem för sjukvården i framtiden. En mycket häftig sak som nämndes var att en tonsillitinfektion brukar ta cirka två dagar extra för att gå över om man äter penicillin, ändå skrivs det ut tusentals tabletter om året bara för att läkaren inte orkar neka en patient som ber om ett recept.

Idag jobbar man bara halv dag, och morgondagen är en klämdag, så då tänkte jag passa på att åka till återvinningen med lite påsar, på grund av jobb och brist på tid (arbetet) under december har jag sparat på mig några påsar med mjukplast, hårdplast, kartong, papper och glasburkar. Eftersom det är så många fraktioner dessa skall sparas i funderar jag på att köpa några lämpliga plastkorgar som man kan märka med någon symbol så att man kastar rätt pryl på rätt plats. Tidigare använde jag fyrkantiga plastbackar köpta på IKEA, dessa var helt utmärkta, bara lasta in i bilen och vid återvinningen var det bara att häva in hela backen och  vända upp och ner på den, men sen kom en dödsolycka med barn som lekte i dessa containers så nu är hålen så små att man nästan måste riva sönder tidningarna innan de går att kasta.