Vådan med fallskärmshopp och ordet Om
Jag satt för några årsedan och pratade med några kompisar om udda sporter, mycket finns det ju, flyg, dykning bergsklättring och fallskärmshopp. Resonemanget slutade i att de flesta skulle kunna tänka sig ett flertal av dessa sporter utom just fallskärmshoppning. Jag som hela tiden är lite udda bestämde mig dagen efter att starta med just fallskärmshoppning. Utan att nämna ett ord för de övriga anmälde jag mig till en kurs, det blev många "torrövningar" i en gymnastiksal i Örebro, efter ca 15 kurstillfällen var det så äntligen dax för premiärhoppet en solig och fin Lördag. Med i flygplanet var 4 elever, pilot samt instruktören, när vi nådde ca 700 meters höjd var det dax för oss elever att hoppa. De första två eleverna hoppade och vad jag såg fungerade det hur bra som helst, sedan blev det min tur, framme vid dörröppningen kändes det lite pirrande i magen, men när instruktören skrek hoppa så hoppade jag, känslan var att man föll mot jorden och att man skulle sluta sina dagar som en våt fläck om inte skärmen öppnade sig, lika fort som man hoppat kändes ett kraftigt stopp eller ryck, det var automatutlösningen som löste ut den stora tygskärmen. Vilken känsla att hänga i selen, se marken där under, jag provade att dra i styrlinorna för att svänga. Tyvärr tappade jag bort mig, och hittade inte den avsedda landningsplatsen, och när jag väl såg den var jag på för låg höjd, så jag damp ner i ett kalhygge.
Före landningen såg jag marken komma närmare och närmare, stora stenar, stubbar och annat bråte var spritt över hygget. Jag har inte mycket höjd kvar och jag närmar mig en ca 1 meter hög sten, för att gå fri viker jag ihop benen och försöker vrida upp dem mot ryggen. Jag går nästan fri, ena fotbladet slår i stenen med ett flertal benbrott i ena benet. Där kommer ordet OM, om jag bara varit 7 cm högre upp skulle landningen gått utmärkt och inget benbrott.
Efter ca 35 minuter kommer det en person från fallskärmsklubben och när han väl lokaliserat mig var det bara för honom att ringa efter ambulans. Stackars de fyra som bar ut mig över detta kalhygge för att nå vägen var vi även tvungna att passera en mosse, ambulanskillarna var blöta upp till knäna.
Besöket på akuten var ingen höjdare, jag kom dit vid 15 tiden men träffade läkaren först vi 22 tiden på kvällen, efter röntgen bestämdes det att benet skulle opereras under söndagen, detta passade mig bra, för det betydde att jag skulle kunna vara åter på måndag, tyvärr inträffade en bilolycka på söndagen så min operation flyttades fram till söndag natt. Jag rullades iväg från sovsalen och i en korridor kommer det fram en kvinna, hon presenterar sig med ett namn och ber att få se på min arm, om det var av hennes skönhet eller av någon annan orsak vet jag inte men jag somnade. Vaknade upp lite senare och kommer ihåg att det satt en hemsk ful kärring vid sidan av sängen, jag brukar ha takt och ton i mitt tal, men här vräkte jag bara ur mig orden HEMSKT FUL KÄRRING, jag var tydligen på ett ställe som kallas uppvak.
Efter att jag återkom till sovsalen kommer farbror doktorn på sin rond, jag frågar om jag kan få åka hem eftersom jag är färdigbehandlad, men njet man brukar ligga kvar några dagar för observation. På tisdagen har jag tröttnat på sjukhuslivet och tar ett allvarligt samtal med doktorn igen, Efter lite prat enas vi om att jag lika gärna kan vårdas hemma bara jag äter mina verktabletter och återkommer vid minsta problem. Så vid lunch har jag slängt ner mina prylar i en plastkasse doktorn kommer med en påse piller, tvingas att ta ett piller på plats och skall sedan äta fler vid behov, när påsen är slut kan jag hämta ut ytterligare piller på apoteket.
Äntligen hemma det första man gör är att hoppa in på toaletten spola ner påsens innehåll i toastolen, sen var det att fixa till sängen med en stol så att det gipsade benen kunde hållas högt. Ställa väckarklockan på ringning så att man kunde hoppa till jobbet på onsdagen. Vaknade mitt i natten med hemsk smärta i benet och ångrade att man spolat ner tabletterna, tänkte att man i alla fall får lösa ut receptet under morgondagen, men efter att jag somnat om var smärtan borta och kände heller inget under dagen på jobbet, men på natten kom smärtan åter, och smärtan skulle säkert inte klinga av även om jag åt upp pappret receptet var utfärdat på. Hur som helst smärtan klingade av mer och mer, receptet ramades in och hängdes upp på väggen, någon berättade att detta var ett värdepapper man skulle kunna sälja det för en bra summa eftersom tabletterna var morfinbaserade. Så det fick hänga kvar på väggen dyr konst ska ju exponeras.
Efter ett antal återbesök hos "Gips-Lena" på RSÖ var det så äntligen dax att bli av med gipset permanent, Doktorn frågade vad jag skulle göra under helgen nu när benet äntligen var fritt, dum som man är svarade jag ärligt att jag skulle fotvandra längs Bergslagsleden, varpå han vänder sig om och skriker till Gips-Lena OMGIPSNING och återbesök om två veckor.
Bergslagsleden blev det i alla fall under helgen med övernattning i ett vindskydd fast jag gick på kryckor, det går förvånansvärt lätt att ta sig fram i skogen även med dessa hjälpmedel.
Men nu var det ju ordet "Om" detta skulle handla, jag har flera gånger sagt Om jag bara var några cm högre upp i luften så skulle detta inte ha hänt varpå en komps häromdagen sa Om du bara varit 10-15 cm lägre ner kunde du vara totalförlamad från midjan och nedåt.
Detta var mitt första och enda fallskärmshopp, när jag besökte Örebro Segelflygklubb för några årsedan frågade jag om det var här fallskärmsklubben höll till, en äldre flygare snäste av mig med orden att här leker vi inte med Räddningsutrustningen.
sv: aa hahah xD
