jannealg

I kväll kan det inte vara kul att sitta i biljettkassan på Laxå Bio, när jag var inne en snabb sväng på ICA kunde jag läsa att kvällens film Wall Street är inställd eftersom den är på villovägar. Dessa filmrullar brukar vara ca 50 cm i diameter så man blir lite fundersam på hur fraktföretaget kan missa att befordra dem till rätt mottagare.

Annars är det förvånansvärt lite som kommer på bort av det som postas via DHL eller posten, förr eller senare kommer det till rätta Synd bara om de som sett fram emot att se denna film på en bioduk. Jag tror att den redan finns ute på DVD, men upplevelsen att se en film hemma på sin egen televisionsapparat går ju inte att jämföra med ett biobesök.

Jag läser med förfäran i dagens lokalblaska på nätet att en polischef här i länet har åkt fast för snatteri av en flaska whisky på systembolaget. Detta är kanske en av konsekvenserna att allt fler systembolag byggs om till självbetjäningsbutiker. Förr var det ju så att alla dryckeskvaror förvarades bakom disken och går vi ytterligare några år bakåt i tiden, till 1955 fanns det även en motbok som man var tvungen att visa upp för att få ynnesten att köpa en flaska sprit. 

Jag förstår att detta kånkande med flaskor över en disk medför arbetsmiljöproblem för försäljningspersonalen, det måste ha blivit många kilon per dag som lyftes över dessa diskar. Men ur folkhälsosynpunkt var det nog bättre förr eftersom folk inte lockades till impulsköp som den fria exponeringen gör. I grund och botten var nog Bratt systemet rätt bra, även om det var orättvist utformat, då män fick köpa mer än kvinnor, och att även den sociala statusen kunde medföra att större kvantitet kunde köpas ut.
 

För att återgå till den stackars polischefen, för honom är denna händelse en ren tragedi som kan få en rad oanade konsekvenser. Jag tycker att han borde sökt hjälp tidigare, före det han når det stadium som kräver en flaska sprit, utan att man har pengar att göra rätt och betala för sig. Som butiksanställd är det inte heller så kul att haffa snattare, då detta som regel leder till en massa tjafs.
   

Min största fundering i detta ämne är nog varför han valde att knycka en så billig whisky som Famous Grouse, värd 149 kronor när han ändå var igång med sin stöldturné?

När jag letade i mitt whiskyförråd efter en Famous Grouse för att få en bild till denna blogg, kunde jag inte hitta någon flaska. Så jag illustrerar bloggen med några typer från min samling som han borde ha lagt sig till med istället.

                                                                                                 
Macallan 16 Years  1124 kr, Laphroaig 10 Years  983 kr, Chivas Regal 12 Years 379 kr.

Den största fördelen med dessa fabrikat är att priset blir så högt att man av ren snålhet avstår från att dricka. Chivas flaskan fick jag i 25 års present 1982 och den kostade då runt 400 kronor, och det ungefär vad den kostar att köpa på systembolaget idag (2010), men det beror på att alkoholskatterna sänktes i samband med att landet gick med i EU

Den dyraste flaskan jag har i min lilla samling är märket Springbank Chieftain's Choice 37 Years som produceras av Ian Macleod i whiskydistriktet Campbeltown. Enligt systembolagets prislista är försäljningspriset 2695 kronor. Jag antar att denna flaska inte kommer att öppnas av mig.

Igår kväll besökte jag vår lilla orts föreläsningsförening som gästades av William Lundin från Örebro. Han berättade i ord och bild om Norsk natur & kultur på temat En resa från kust till fjäll.

Mycket av det han visade och pratade om var nyheter för mig trots att jag själv har bott i Kongsberg något år. Jag inser nu att jag borde utnyttjat tiden bättre och sett mig omkring mer i Norge. Han startade sitt föredrag med att berätta och visa bilder på olika stavkyrkor. Själv har jag bara sett träkyrkan i Notodden i verkligheten.

Det mest intressanta var att höra hans berättelse om verdens mest utilgjengelige gård Kieåsen. Extra kul var det att se bilder på gårdens sista brukare Ola Toreson och höra om hans levnadsöde. Jag vet att Bror Ekström skrev en populär bok om Folket på Kieåsen, tyvärr har jag den inte själv men jag blev sugen på att läsa den efter att jag fick ett litet smakprov om denna märkliga gård.

Som vanligt snappar man upp lite udda saker, vi svenskar äter ganska mycket kött, en normal hamburgare brukar väga 100-150 gram, trots att hela den svenska fjällvärden är full med renar äter vi bara 2,6 gram renkött per person och år i Sverige. Frågan man ställer är var tar allt det svenska renköttet vägen. William Lundin föreslog att alla tamrenar skulle avlivas och ersättas med vildrenar. I Norge betalar tyskarna gladeligen 40000 kronor för att få fälla en ren under jakt i fjällen, skulle detta införas även i Sverige betyder det enorma vinster för markägaren. Man avlivar cirka 20% av beståndet om året genom renjakten.

Ytterligare en affärsidé var att hämta vatten i en supertanker i Nordnorge och transportera det till Nordafrika. Kostnaden för en tanker ligger runt 1 miljon om dagen och vattnet skulle kunna säljas för runt en krona litern. Med en vattenlast på runt 150000 ton, skulle ju vinsten bli enorm. 

Lundins kanske mest kontroversiella utmalande var att en död varg eller myskoxe är bättre än att ha dem i vilthäng. Båda dessa djurtyper har rätten att leva fritt i naturen.

Jag har haft lite bloggtorka de senaste dagarna så jag passar på att rapportera lite om min bil, de flesta skönhetsfelen är nu fixade, så som lacksläppet på framskärmen och den trasiga baklampan, nu återstår bara att montera dit en askkoppen eftersom den på något märkligt sätt försvunnit.
 
Jag gör som alla mat och fixarprogram på TV, så det blir bilder före och bilder på slutresultatet.
 
Några kamrater till mig har nu inlett en vadslagning om när jag kommer att få min första buckla. Men jag tänker lura dem, eftersom kostnaden att trampa hårt med högerfoten har blivit hög och man får ner driftskostnaden per mil med Eco-driving. Detta borde medföra att bucklorna på min bil blir färre.

Radioteaterns klassikerscen gav nu i helgen Harriet L, med manus och regi av Agneta Elers Jarleman och med tonsättning av Gunnar Edander.


Harriet Löwenhjelm (1887 - 1918) är nog mest känd som författare även om hon själv hävdade att hon var konstnär med konststudier för Kerstin Cardon samt vid Konsthögskolan i Stockholm där hon blev utesluten att fortsätta på skolans tredje årskurs, eftersom hennes konststil inte uppskattades av hennes lärare. 

Jag måste erkänna att Agneta Elers Jarlemans tolkning av Harriets liv både som litterärgestalt och bildkonstnär gav mig mycket att fundera på. När jag försökte läsa på litet om hennes levnadsöde hittade jag inte mycket, det enda jag hade hemma var svenskt Konstnärslexikon som tar upp cirka tre spalter text om Harriet. När man lyssnade på pjäsen kom det fram massor av små anekdoter om hennes liv. Det som förvånade mig var att hennes äldre bror läkaren Carl Löwenhielm som själv led av tuberkulos överlevde sin syster trots att han insjuknat före Harriet.


Läs även andra bloggares åsikter om Harriet Löwenhjelm, Harriet L, Agneta Elers Jarleman, Gunnar Edander, Tuberkulos

I kväll gästades Pingstkyrkan på vår lilla ort av journalisten Göran Skytte. Min första kontakt med honom fick jag i Jan Guillous TV-program Rekordmagazinet. Några år senare blev han programledare för ett eget televisionsprogram. Ett av hans större avslöjanden var Raineraffären 1983 som ledde till att Ove Rainer tvingades avgå som justitieminister. Jag visste inget om hans bakgrund som musiker och blev mäkta förvånad när jag läste på ett skivomslag att han medverkat som musiker på några av Björn Afzelius skivor, senare fick jag även reda på att han varit medlem i Kabaréorkestern och spelat ihop med Duke Ellington, Louis Armstrong och Mikael Wiehe. För hans insatser som spelman av folkmusik på flöjt tilldelades han Zorn-priset i Brons 1975. 

Det var intressant att höra honom prata från denna helt annorlunda roll som jag var van att se honom i. Han berättade lite om sin uppväxt och hur han fick följa med sin mamma när hon övade med kyrkokören. Men 1967-68 när vänstervågen drabbade landet sögs han med och han begärde som 22-åring att få lämna kyrkan. Fram till 1990 levde han sedan som ateist. Trots detta gick det väldigt bra för honom, han fick Stora Journalistpriset, fast anställning på Aftonbladet, och medverkade i ett av de samhällsprogrammen med de högsta tittarsiffrorna genom tiderna, rekordet borde vara svårt att slå med det utbud av TV-kanaler vi har idag. Men efter en kris under Luciakvällen 1998 då han överkonsumerat alkohol vaknade han upp på sjukhuset. En månad senare besökte han en kyrka och bad en bön för första gången på 23 år.
 
Trots att han själv räknade sig som psykiskt sjuk genomförde han sitt samhällsprogram Skytte under 9 års tid. Jag kommer mycket väl ihåg dessa program och inget av dessa problem lyste igenom, inte heller övergick programmen till att handla om religion, utan det var fortfarande i alla fall i mina ögon skjutjärnsjournalisten Göran Skytte som ställde de rätta vassa frågorna trots att han under programserien återvände till sin gudstro.

Vägen var inte rak, ibland blev det krokigt, ibland var vägen smal, men insikten växte och vägen blev rakare och bredare. Det är i alla fall spännande att se en person i en helt annan roll än den man har vant sig vid. För mig var Göran Skytte före denna kväll den hårda tuffa kommunistiska skjutjärnsreportern, och inte den väckelsepredikant jag såg ikväll. Jag fick förmånen att växla några ord med honom före mötet, en av de frågor som jag borde ha ställt är om det går att kombinera kommunism med tro. Skalar man bort delen om trosförnekelsen har ju hans tidigare parti en stark känsla för solidaritet.

Efter samkvävet gavs möjligheten att få köpa några av de böcker som Skytte skrivit om sin omvändning, och som varande bokoman och allätare av litteratur passade jag givetvis på att köpa en bok.
 

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Skytte, Pingstkyrkan, Jan Guillou, Björn Afzelius, Mikael Wiehe, Kabaréorkestern, Stora Journalistpriset, Laxå,

Den svenska nationalrätten Pizza kom till landet i början av 1970-talet då den då välkända Pizzeria de Opera öppnade vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Jag var där första gången 1973 och om jag inte minns helt fel fanns det cirka 10 olika pizzor att välja på, förutom pizza serverades olika pasta och italienska kött och fiskrätter, så det var en komplett italiensk restaurang. Efter maten ingick en kopp expreso kaffe för de som så önskade. (Som en liten kuriosa kan nämnas att de första pizzorna i landet serverades på den svenska kvarterskrogen Östergök i Stockholm, december 1968).
 
Pizzeriorna spred sig som löpeld över landet, men det var inte många som nådde upp till de Operas kvalité, orsaken beror nog på att de flesta får sina råvaror som halvfabrikat, alla har likadan strimlad skinka, samma tärnade ost och tomatsås från någon pizzaleverantör. Förr var det även vanligt att den lokala pizzerian tillverkade sin egen pizzadeg, numera kommer den som regel i frysta klumpar och smaken på den färdiga pizzan varierar inte mellan de olika pizzeriorna.
 
Själv har jag nu prov ätit fyra av ortens varianter av Marinara från vår lilla orts alla pizzerior, och jag märker inte någon skillnad i smak mellan dessa fyra varianter.

För några årsedan infördes nya tystnadspliktsregler inom sjukvården, detta skulle medföra att ett sjukhus inte fick lämna ut om en person vårdades inom sjukhusets lokaler. Många var då rädda för att det skulle bli problem med att ringa och fråga om en anhörig, vilket det också blev den första tiden då de nya reglerna infördes.

Men efter något år lättade det något, när personalen lärde sig använda sunt förnuft. Min moster vårdades under en period på 1990-talet på Halmstads lasarett, trots att jag visste detta och även pratat med henne kom jag bara till sjukhusets växel när jag ville slå henne en telefonsignal. Eftersom jag inte visste på vilket avdelningsnummer hon var inlagd kunde telefonisten inte koppla samtalet, och på grund av sekretessreglerna fick hon inte kontrollera var på sjukhuset min moster fanns för att koppla mig vidare. I dag har dessa regler mjukats upp något, jag märkte det när jag skulle hjälpa en äldre pensionär att kontakta sin fru som var inlagd på sjukhuset i Örebro. Vi visste inte vilken avdelning, men bara genom att nämna patientens namn kunde växeltelefonisten koppla samtalet rätt.

Det är helt klart att vissa yrken och befattningshavare skall ha tystnadsplikt, och vissa personer som jobbar inom yrken där det inte finns någon lagstadgad tystnadsplikt kan vara väldigt etiskt seriösa. Jag har en bekant som är begravningentreprenör, och jag skulle aldrig få för mig att fråga honom om någon bekant har avlidit eller vad personen dog av eftersom jag vet att han inte skulle svara, han vägrar till och med att tala om datum för en jordfästning före det att annonsen har publicerats i lokalblaskan. Detta är värt en stor eloge.

Det blir ett kort blogginlägg i kväll eftersom det var styrelsemöte på gräsklipparklubben.


Jag hörde på radion idag att ett av de få hus som ritades av arkitekten och en av funktionalismens pionjärer Josef Frank är till salu. Huset kommer att säljas på auktion via Bukowskis i Stockholm. Huset som är beläget i Falsterbo har fyra sovrum på övervåningen, samt på den nedre våningen en sällskapsdel med vardagsrum, matsal och kök. Utropspriset är satt till 22 miljoner kronor, (tjugotvå miljoner kronor!). Troligen kommer försäljningspriset att sluta något högre. Man bara bävar när man försöker räkna ut ett kvadratmeterpris.
 
Nu trivs jag på den lilla ort där jag bor, och det är lite för långt till Falsterbo för att ha huset som sommarstuga, så jag nöja mig med mina urblekta tulpanmönstrade Josef Frank gardiner jag har i köket. När dessa var nya kostade de i alla fall runt 800 kronor metern. Eftersom färgerna nu är urblekta är de inte så fina, men då de var dyra när de var nya tar det emot att förvandla dem till putstrasor.
  

Ibland blir jag lite fundersam på vilka som läser min blogg.

Det finns en sida jag kan gå in på och se statistik över antalet besök, och av den framgår
det att det är en hel del personer inne och tittar och läser.
Tyvärr är det inte så många som lägger en kommentar efter ett inlägg. Men desto fler letar reda på min mailadress och skriver en kommentar eller frågar om något där.
Om du vill ha kontakt eller fråga något maila mig på [email protected]


Jag vet att några före detta skolkamrater brukar titta in då och då, och när man besöker bastuklubben händer det att man får en muntlig kommentar om ett inlägg av någon.

Extra kul var det när konstlexikonet Amanda hörde av sig via mail och frågade om de fick använda en bild från mitt blogginlägg Offentlig konst i sin text om konstnären Lennart Kindgren.


Nu är det som så att jag skriver inte mina inlägg för någon speciell person, så eventuella inlägg eller åsikter skulle inte påverka mitt val av ämnen. Jag är en egoist, så jag skriver mest för min egen skull, huvudsakligen för att någon stans lagra lite av mina tankar och åsikter, att sedan någon eller några ibland gillar eller ogillar det man skriver får man ta som en liten bonus.

Ytterligare en orsak är att när man på ålderns höst sitter på hemmet med begynnande alzheimer har man någon stans att läsa lite om sitt eget liv.


Själv föredrar jag att hitta mina internetlänkar på egen hand, men ibland händer det att jag hittar länkar som jag vill dela med mig av.
Eftersom jag anser dem vara intressanta, eller informativa.
Bland de länkar jag har rekommenderat finns konstlexikonet Amanda och Antikprat som kan ge mycket information om konst och antikviteter.

Jag har själv märkt att jag hoppar ganska friskt mellan olika ämnen, och att dessa inte alltid är logiskt lagda i rätt kategori, ett blogginlägg om en bok kan ligga under konst eller flyg, och det kan finnas texter om flyg under allmänt.

Dalgrens Kiosk var en gång i tiden en institution på vår lilla ort. Nisse Dalgren som drev kiosken kom ursprungligen från Skövde där han varit verksam som handelsträdgårdsmästare och begravningsentreprenör.

Nu när det nya resandecentrumet byggs hör man en del förfasa sig över att man rivit Dalgrens Kiosk. Men detta är fel kiosken försvann redan i slutet av 1960-talet och ersattes av en ny kioskbyggnad ca 100 meter öster om den tidigare kiosken där Järnvägsresturangen uthus var beläget.


Själv har jag minnen av att handlat godis i denna kiosk, vanligen för en 50-öring, men någon gång kunde man till och med få en tvåkrona och då blev det en rejäl påse. Och det hände ibland att man till och med fick några godisbitar gratis om man sprang över till järnvägshotellet och hämtade en spann potatismos. På den tiden var i utbudet i kioskerna inte så stort, man kunde få sin kokta korv i bröd eller med potatismos senap och ketchup thats it. Eftersom kioskbyggnaden var liten och saknade kokmöjligheter kokades potatismoset på den närliggande järnvägsresturangen eller hemma i familjen Dalgrens kök. 


Men nu är både Dalgrens och Inga-Lisas kiosk borta så också Järnvägshotellet där jag ibland käkade mat med min mamma och pappa under skolluncherna.

Hela området är upprivet och det ser ut som om markberedningen snart är färdig, så byggstarten av det nya reandecentrumet kan snart inledas, det skall bli spännande att se hur de bygger ihop den nya moderna anläggningen med stationsbyggnaden från 1800-talet.
    

Vid ett besök på Röda Korsets Kupan i Laxå, kom jag att prata med en äldre dam från Kumla. Hon besökte ofta Kupan i Laxå eftersom hon gillar utbudet av böcker och den ordning som råder i bokhyllorna.


När vi kom i samspråk rekommenderade hon Gudrun Pausewangs bok Klostret som tog upp två fiendesoldater som för att kunna överleva i djungeln var tvungna att sluta fred och hjälpas åt. Eftersom jag överhuvudtaget inte har hört talas om vare sig boken eller författaren var jag lite avvisande, men eftersom hon pratade så varmt för just denna bok köpte jag den trots att det var en ungdomsbok. Efter att jag har läst den får jag motvilligt erkänna att den var läsvärd trots att den tog upp en konflikt (kriget mellan Paraguay och Bolivia) på jorden som jag är totalt ointresserad av.


Men detta visar, vi drunknar i författare och böcker, varav många är totalt okända. I Kunglïga bibliotekets samling av böcker ingår cirka 2,7 miljoner volymer som upptar ungefär 67 500 hyllmeter i magasinen. Samlingen växer med 700 hyllmeter per år. Med den mängden är det logiskt att det inte går att hålla reda på alla som någon gång har givit ut en bok.

För några årsedan förekom det några uppmärksammade stölder av unika böcker från Kungliga Bibliotekets samlingar, och med en bokhylla som är nästan 7 mil lång kan det inte vara lätt att hålla reda på alla böcker, en bok sorterad på fel plats, och det kan ta hundratals år innan den uppmärksammas. Jag skulle inte vilja byta arbete med de stackare som tvingades inventera samlingen för att se vad som saknades.

när jag vaknade vid sjutiden i morse visade termometern -4,5 grader. Det är bara några dagar sedan jag fotograferade min grannes träd som stod i en underbar färgprakt, men idag finns det inte många löv kvar.

Endast 5 dagar mellan dessa två fotografier.

Och på Expressens löpsedel kunde man läsa att vi kan se fram emot en sibirisk vinter, med den rekordkylan vi led av under förra vintern, undrar jag snart var den globala uppvärmningen tog vägen.

Som vanligt kommer säkert något av landets kärnkraftverk stängas för årligt underhåll mitt under vintern, och eftersom man inte kunde spara allt vatten som kom under det regniga augusti så är alla vattenmagasin tomma. Detta kommer säkert att avspegla sig i elpriset.

Under sjuttiotalet när kärnkraften debatterades, var jag en av dem som ansåg att vi inte skulle bygga ut kärnkraften, men när vi nu har dessa el-producerande anläggningar borde de användas när behovet är som störst.

Även när det gäller mitt minne går det fort utför, funderar lite smått om det kan bero på en släng av alzheimer light. Min storasyster ringde idag och hon passade då på att fråga vad jag tyckte om årets Nobelpristagare i litteratur eftersom jag skrev något om det i min blogg förra veckan. Helt sanningsenligt svarade jag att jag inte läst något av hans alster, varpå storasyster förvånat utbrister att hon gav ju mig Mario Vargas Llosas Bockfesten i julklapp för några årsedan. Jag kan bara erkänna att hela bokens innehåll är helt bortsopad från min hjärna. Så det blir bakläxa och omläsning under helgen.

är inledningen i många sagor av H.C. Andersen och andra sagoberättare, samma sak kan gälla konsten, Det var en gång i tiden bara bilder som räknades till konsten. Sedan kom fotokonsten, performance konsten, konstmusiken och nu läser jag till min förfäran i lokalblaskan att även stickandet skall räknas in i konsten. 

Konstnären Vivianne Edorson har botaniserat på olika loppmarknader där hon har köpt möbler, för att sedan sticka överdrag till dessa. Priset tas för en fåtölj som är instickad i något rött material för 165 500 kronor. Nog finns det bättre saker att lägga dessa pengar på än detta konsthantverk. 

Just nu pågår en Tennessee Williams festival på Radioteatern, Dramaten och Cinemateket.  I radioteaterns arkiv finns fem av Williams dramer bevarade i sin helhet, och samtliga kan avlyssnas via radioteaterns hemsida.


Det tog många år för Williams att släppa fram sina pjäser för svensk radiobearbetning, eftersom han ansåg att de amerikanska radiostationerna fördärvade hans dramer och att de konkurrerade med scenteatern. Han intervjuades på tidigt 1960-tal där Sveriges Radio ställde honom mot väggen och frågade varför han inte släppte pjäserna till Svensk radio.

En fördel med radioteater framför TV-teater är att pjäserna kan vara inspelade på 1940-talet men de känns fortfarande dagsfärska. När man har sett någon reprissändning från TV-teaterns 1960-tals pjäser har de känts väldigt amatörmössiga och gammalmodiga jämfört med radioteatern. 

En av höstens bästa föreställningar har varit Anna Azcarates pjäs Flight 802 till Baghdad. Föreställningen ligger kvar på SR  till och med 17 oktober. Så vill man lyssna gäller det att skynda på. Staffan Göthe gör en helt underbar tolkning av gränspolisen Tomas Toulanen och även Teo Odhag i rollen som den åttaårige Elias lyckades få fram en oförståelse som många vuxnas beslut leder till.

Jag fick för cirka ett år sedan iden att försöka sammanställa en liten skrift om ortens alla lokala kulturarbetare, många av dessa är ju inte så kända att de kommer med i ett konstlexikon eller annat uppslagsverk. Men lokalt kan de ha varit väldigt kända under sin levnad. Idag finns det inte många kvar som kan berätta om de lokala konstnärerna som var verksamma på orten före 1930. Efter att jag har pratat med några äldre konstintresserade personer har jag lyckats skrapa ihop ett 50-tal namn som har varit verksamma som bildkonstnärer. Detta att skapa ett register över ortens kulturarbetare kunde vara en idé för Hembyggsföreningen eller Konstklubben. Några av dessa konstnärer så som Frans Timén, Gösta Chatham, Sven Östberg och Roger Simonsson går det att läsa om i olika lexikon, men alla de andra har bara nått sin storhet lokalt, så det är stört omöjligt att hitta någon information om dessa i tryckta källor eller på nätet.

Personligen har jag inte så många av dessa 50 lokala konstnärers alster, men jag brukar köpa något varje år dels för att uppmuntra skaparen av verket, men också för att jag kanske gillar motivet, eller motivets lokala anknytning. Givetvis har jag inte plats på mina väggar för alla tavlor, men med en stor vind kan man förvara ganska många där. Men eftersom jag har fler tavlor än plats på väggarna brukar jag låta dessa bilder byta plats då och då. En tavla som stått magasinerad något år kan kännas helt ny när den åter kommer på väggen, och man ser på den med ett annat perspektiv. Många av de lokala konstnärerna är amatörer och autodidakter, medan andra har en konstutbildning i botten, men på grund av behovet av att kunna livnära sig så har de i dag ett civilt arbete och skapar på sin fritid.
  
Jag slänger in några små miniatyrer på några av ortens bildskapare, jag vet att upphovsrätten gör att man inte får publicera bilder hur som helst, men enligt lagen skall verket ha något som kallas verkshöjd, och det kan i vissa fall vara tveksamt om dessa når dit. Till var miniatyr finns en liten underliggande text om vem som skapat verket. Många har genom åren hämtat motiv från trollskogen i Tiveden medan andra har haft centralorten i blickpunkten. Några som varit verksamma på orten har lämnat orten bland annat Hans och BrittMarie Wirgård, som numera är verksamma utanför Arvika.
   
Till detta kommer sedan de som har varit verksamma som författare, dansare och musiker där har jag bara skrapat lite på ytan och fått fram bland annat Irja Browallius, Birgitta Stenberg. Britt Damberg, Lotta Engberg samt dansaren Gert Andersson.

Läs även andra bloggares åsikter om Frans Timén, Gösta Chatham, Roger Simonsson, Armand, Sixten Edlarsson, Tiveden, Irja Browallius, Birgitta Stenberg, Lotta Engberg, konst, Britt Damberg

Kallt och ruggigt har det varit i dag, så jag lider lite med dragspelaren utanför ICA, det måste ju bli kallt om fingrarna att sitta ute och spela i detta väder. Själv frös jag som en hund efter att jag gick dit och handlade under min lunch.

På radio nyheterna hörde jag något som jag först inte trodde var riktigt eller som jag missuppfattade, eftersom jag inte hörde hela inslaget, så tog jag en titt i lokalblaskan och den bekräftade handlingen.

Detta betyder i alla fall att SD har kastat masken och visat upp sitt rätta ansikte när det gäller åsikten om människors lika värde.

Då biskop Eva Brunne i sin predikan tog upp ämnet rasism och alla människors lika värde lämnade partiledaren Jimmie Åkesson Storkyrkan mitt under pågående gudstjänst.


Lokalt  har nu delar av oppositionen presenterat sin lösning av ortens problem, detta skall lösas med fler parkbankar enligt lokalblaskan.

Detta med sprit i tanken är ingen nyhet redan före andra världskriget förekom ett bränsle under namnet bentyl som var en blandning av bensen och sprit. En av mina favoritkonstnärer, satir och skämttecknaren  Gösta Chatham lyckades till och med få med en teckning av denna blandning i New York Evening Post 1931. 

Men vad jag inte begriper är varför man har valt Etanol som produceras av spannmål, spannmål som kunde tjäna som föda för den svältande världens befolkning. I Sverige finns ju mycket skogsråvara som kunde omvandlas till metanol, denna sprit borde ju fungera lika bra som drivmedel. Samtidigt har det visat sig att miljövinsten inte blir så stor då framställningen och transporten av etanolbränslet från Sydamerika kräver mycket energi.

Dessutom kanske det viktigaste av allt, vad blir priset för att vi större utsträckning använder Etanol som drivmedel? De brasilianska plantagearbetarna arbetar nu under slavliknande förhållanden på plantagerna, och sliter ut sig på bara några år. Med ökad etanolproduktion har man nu byggt ut sockerrörsjordbruket på bekostnad av livsmedelsproduktionen och jordens lungor regnskogen skövlas för att ge plats åt mer sockerrör.

Nu är jobbet på SF 25ans vingar klar för min del, det sista momentet med duken klarades av nu i helgen av med hjälp av råd och tips från många personer som jobbat med detta tidigare. Eftersom jag själv inte har jobbat så mycket med Seconite materialet kändes det tryggt. Jag vill passa på att TACKA alla som via mail har gett mig råd angående detta jobb. När jag bevistade min dukningskurs för åtskilliga årsedan arbetade vi mest med bomullstyg och konstfibermaterialet Seconite nämndes bara som små inpass. 

Jobbet blev lite mer omfattande än vad vi tänkte från början, eftersom vingen glidit av skyddsdynan på pallbocken och skapat ytterligare en liten skada i ett angränsande segment.

Medan spännlacken torkade tog vi en liten sväng till Segelflygkubben i Karlstad för att titta på deras SF-25, och Gunnar passade på att byta en packning i motorn, eftersom det fanns ett litet förargligt dropp av motorolja.
     
Tyvärr kan man fortfarande inte se slutresultatet av vårat arbete eftersom lakeringen återstår, och under veckan skall dessa två vingar lastas på en vagn för att transporteras till lackeringsverkstaden. När sedan väl vingarna är lackerade är allt vårt arbete dolt och ju mindre som syns desto bättre jobb har vi utfört.

Fler fotografier från detta arbete finns på min facebooksida.



Läs även andra bloggares åsikter om Segelflygkubben i Karlstad, SF 25, Seconite, TACK, dukning,

Vid ett besök på stormarknaden Bergvik i Karlstad råkade jag se en trave böcker som såldes ut för halva det tidigare priset, som varande bokoman kan jag inte gå förbi en bokhylla utan att kasta öga och se vad som erbjuds. Bland böckerna fanns Sven-Bertil Taubes berättelsebok Ord och många visor.

Jag har genom alla år sett Sven-Bertil huvudsakligen som en svensk vissångare, som tolkat sin far Evert, Nils Ferlin och Mikis Theodorakis. Men efter att jag läst boken måste jag tydligen omvärdera min uppfattning, jag visste inte att han var utbildad skådespelare från Dramatens elevskola och att han huvudsakligen har varit verksam som skådespelare på olika scener. Jag såg honom i filmen Örnen har landat någon gång på 1970-talet, och jag minns att jag då tyckte att han spelade rollen bra för att bara vara en sångare. Utöver denna roll har jag sett honom i rollen som Henrik Vanger i Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Att han först tänkte bli bildkonstnär och till och med följde med sin mamma Astri till Paris för att lära sig teckna kroki, var också en nyhet för mig.

På grund av synproblem har Sven-Bertil tvingats berättat episoder från sitt liv och verksamhet för Petter Karlsson, som sedan har strukturerat och präntat ner texten på papper. Jag tror personligen att många memoarer skulle tjäna på att skapas på detta sätt, då finns det ju någon som kan plocka bort oväsentligheter från berättelserna. Det är ju just avsaknaden av den stora mängden oväsentligheter som gör att man då och då kan misstänka att en memoar är skriven av en spökskrivare.

Boken är klart läsvärd, jag mer eller mindre sträckläste den och den ingår numera bland de böcker jag brukar rekommendera andra att läsa.

Det som gjorde det starkaste intrycket på mig var hans uttalande ----  att han nu är över sjuttio år gammal och att det inte finns mycket tid kvar att vinka på. Ridån har gått ner och han har framtiden bakom sig, och hela livets mål är slutligen döden.

Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag 2009, ISBN 978-91-0-011341-4 och jag tycker att det är märkligt att en så ny bok kan reas ut för 45 kronor.