Okända och kända fotografier
När man döstädar hittar man mycket som åker till pappersåtervinningen, tidningar, informationsbroschyrer, brev och små minneslappar. Men det största problemet är alla fotografier på personer man inte vet namnet på, en del är släktingar och andra är gruppbilder vid olika sammankomster där någon släkting deltagit. Utan att jag räknat finns det säkert över 500 bilder som kommer att förbli anonyma eftersom det inte finns någon person med kunskap att fråga.
Okända avlägsna släktingar
Det känns ändå lite olustigt att kasta dessa bilder, medan man med lätthet kan kasta bilder på kända och okända personer som man inte har någon relation till, i flera fall där personen är känd men som jag saknar en relation till har jag hört med personernas efterlevande om de är intresserade av att få bilderna. I ett fall blev personen jätteglad eftersom familjens egna bilder förstördes vid en brand.
Fru Jensen, Ture Sarwe, Sten Gustavsson Fjugesta, Carl Spennare, Olav Nikolisen Sten Gustavsson är ett prov på bilder jag inte har någon relation till och går till återvinningen om jag inte kan placera dem hos någon.
En grupp av bilder är från olika sammankomster med föreningar, bröllop, födelsedagsfester eller skolfoton från 1920-talet och framåt, där känner man i bästa fall igen någon person. Här finns ju även möjligheten att andra personer sitter inne med samma fotografi och via Facebook har jag ibland lyckats få en del felande namn medan jag har kompletterat med de få namn jag kan.
Jag lade upp ett av min brors skolfoton i Facebookgruppen Du vet att du är från Laxå.... och bara efter någon timme svarade Irene Persson med namnen på samtliga elever.
Svårare är det med den här typen av bilder som kommer från ett urmakaremöte med Örebro läns urmakareförening 1916. Där finns ingen Facebookgrupp att rådfråga och föreningen har ändrat skepnad för att i dag omfatta hela Mälardalen inget av det äldre materialet i föreningen har blivit bevarat på grund av alla omorganisationer och sammanslagningar.
Urmakaremötet i Nora 2 juli 1916, här känner jag bara igen tre personer farfars halvbror Knut Eneberg, farfar Carl Elgstand och hans fru Matilda, trots stora efterforskningar har jag inte lyckats knyta några nya namn till fotografiet.
Fotot från Logen Vestanvinden lade jag in Facebookgruppen Du vet att du är från Hova om... men tyvärr har resultaten uteblivit, jag vet att någon släkting är avbildad men kan inte hitta någon jag känner igen.
Eller som detta fotografi från Jannelunds Sportklubbs fotbollslag.Vad jag kan se finns inga släktingar på bilden men jag vet att min farbror Sven spelade i laget under 1930-talet, förhoppningsvis kommer en lösning via Degerfors i våra hjärtan..
Jannelunds sportklubb i Degerfors 1930-tal.
I Viby bastuförening där jag är medlem finns på väggen en stor tavla med fotografier tagna under åren fram till 1997, men ingen notering om vilka personer som avbildas. Jag förde fram förslaget att några av de äldre borde sätta sig ner och notera namnen på personerna för bara om några år kommer det att vara försent.
Det tråkigaste är att hitta gruppbilder där jag fortfarande är den enda som lever.
Här är jag tillsammans med min mamma och storebror på besök hos min morbror på Plantaberget utanför Falköping.
Elisabeth Björnell och Morbror Bengt
Min morbror var lite av en spjuver med en stor portion humor och barnkärlek, det är lite synd att jag aldrig lärde känna honom lika bra som mina äldre syskon. Han berättade vid något tillfälle om en politisk debatt i Skara där han medverkade. Debattmotståndaren kom från någon ort i södra Sverige och plockade upp min morbror i sin bil när han passerade Falköping. Väl framme i Skara släppte han av min morbror på en bakgata. Debatten avlöpte någon timme senare med hårda ord från de båda mot varandra och åhörarna trodde säkert att de var bittra fiender. Efter debatten återvänder min morbror till bakgatan där han plockas upp av sin debattmotståndare för vidare transport hem. Det var även hos min morbror jag badade i en vedeldad bastu för första gången i mitt liv, han hade en helt underbar bastu i ett uthus där jag tillsammans med mina två morbröder och ett par kusiner bastade i mitten på 1970-talet. När jag från fyra års-åldern reste ensam med tåg till mormor (som borde få en egen bloggsida framöver) i Halmstad sattes jag på tåget i Laxå av mamma och i Falköping mötte morbror upp och såg till att jag bytte till rätt tåg, och någon gång när han var upptagen var det någon tant från banken som mötte mig vid tåget. Huruvida det är en skröna eller om det verkligen har hänt vet jag inte men i slutet av 1940-talet körde min pappa morbror Bengts bil under en färd från Falköping till Halmstad för att fira jul. Morbror Bengt sitter sovande i passagerarsätet och vaknar till just när det kommer ett möte. Han uppfattade det som att de skulle krocka och griper tag i ratten varpå bilen går av vägen på Nissastigen.
Lite extra vetande om min morbror:
Bengt Johan Börjesson, född 1 maj 1920 i Enslövs församling, Hallands län, död 16 augusti 1977 i Falköpings stadsförsamling, Skaraborgs län. Han var verksam på den tiden en riksdagsman till skillnad mot i dag var verksam både i lokal, landsting och rikspolitiken. Vid sidan av de politiska uppdragen tjänstgjorde de ofta även i sina ordinarie arbeten, i morbror Bengts fall som bankkamrer och chef för Jordbrukskassan i Falköping. Samma förhållande gällde ju även vår lokale politiker Lars Lindahl som arbetade hela helgerna på kommunkontoret på vår lilla ort för att under veckorna sitta i riksdagen.
Min morbror var ledamot av riksdagens andra kammare 1961–1970, invald i Skaraborgs läns valkrets samt ledamot av Sveriges riksdag 1970–1977. Vid sidan av det skrev han artiklar i tidninge Skaraborgs-Bygden och deltog i ett flertal föreningars styrelser bland annat som riksordförande i Hörselfrämjandet.
Under 1967 utsågs han till Riksdagens flitigaste motionär och en debatt mot Olof Palme rörande filmen Jag är nyfiken gul av Vilgot Sjöman finns bevarad i SR radios arkiv.
John Holm och Hemma Hos Marta & Anders
Två av de artister jag lyssnade en del till på 1970-talet var Ola Magnell och John Holm. Tyvärr fick jag inte möjlighet att se John Holm live då.
I slutet av 70-talet slutade han att uppträda och jag trodde att det var kört för min del att uppleva hans musik live. Men 2015 gjorde John Holm sin första officiella spelning sedan 1970-talet. Det skedde på Säljerydsfestivalen den 4 juli och John Holm kompades då av Peter Bryngelsson och sonen Alex Holm. Av en händelse fick jag reda på att han 2016 skulle genomföra en spelning på Hemma Hos Marta & Anders vid Perstorp i Tiveden där han kompades av Alex och Jesper Wihlborg på gitarr.
Det var bara att ställa in alla planerade aktiviteter den dagen för att ge sig ner dit. Biljettantalet var begränsat och efter lite strul lyckades jag skaffa en biljett.
Troligen var de få spelningar han genomförde 2015 och 2016 ett sätt att hjälpa sin son i hans lansering som artist eftersom sonen Alex gavs möjligheten att framföra några av sina egna låtar.
Vid framträdandet i Tiveden spelade han förutom någon nyskriven låt de gamla klassikerna Ett enskilt rum på Sabbatsberg, Veckans affärer, Vid ett fönsterbord mot parken, Sången till Larry, Sommaräng, Långt bort härifrån och många fler.
Personerna Martha och Anders är två eldsjälar som engagerar sig i olika miljöprojekt, det märktes när man besökte toaletten där man uppmanades att göra det lätta på en plats och det tunga på ett annat ställe. Jag hade tidigare stött på denna typ av toalett, men här fanns en informationstavla som pedagogiskt förklarade vikten av detta och hur spillningen på detta sätt kunde återanvändas och skapa en hållbar framtid. Något som jag inte hört tidigare men det gav mig en motivation till att göra detta när möjlighet ges. Som spelplats för olika artister var detta en idealisk plats, den ombyggda jordbruksbyggnaden gjorde det möjligt att komma nära scenen och storleken på lokalen gav även en intim miljö.
Logen vid Hemma Hos Marta & Anders
Lite extra vetande om;
John Lennart Ali Holm, född 13 maj 1948 på Lilla Essingen i Stockholm. Han har givit ut sex skivalbum inklusive de tre första uppmärksammade studioalbumen Sordin, Lagt kort ligger och Veckans affärer. Bland de svenska låtskrivare som han har påverkat märks Ulf Lundell, Per Gessle och Marie Fredriksson. Tillsammans med radiolegendaren Stefan Wermelin, ingick han i gruppen The Underground Failure som 1970 gav ut en LP. I slutet av 1980-talet flyttade han till USA där han spelade in albumet Vägen till Californien. Han återvände till Sverige 1999. Han skrev en memoarbok 2004 där han även bifogade en CD-skiva med ett urval av sina låtar. Han tilldelades SKAP:s-stipendium för sina insatser som kompositör 2008 och SVT producerade 2020 filmen Det finns så många vägar – en film om John Holm i regi av Johan von Sydow.
Döstäda
Ordet döstäda skapads för några år sedan av författaren Margareta Magnusson och eftersom man i dessa coronatider inte kan umgås med folk på samma sätt som tidigare har jag inlett min döstädning. Jag inser nu att detta är ett projekt som aldrig kommer att bli klart men det har i alla fall blivit några kassar till pappersåtervinningen. Ändå har jag bara gett mig på ett 20-tal ölkartonger där jag i en osorterad följd sparat brev, fotografier, turistbroschyrer, festival- och teaterprogram, tidningsurklipp och till och med några hela tidningar som kanske har en liten notis som jag just då inte klippte ut.
Nästan varje sak man plockar upp är har en intressant historia eller ett spännande minne från någon upplevelse eller resa och tankarna far iväg från städningen, man blir ju tvungen att kolla upp en del saker, fundera ut vilka som finns med på fotografierna och inte minst fundera på varför jag sparade just denna lapp, den visar ju inget som jag har intresse av i dag, och knappast heller vid den tidpunkt jag lade ner den i lådan.I botten av en ölkartong hittade jag bland annat Alf Pettersson och Hans Owe Perssons häfte om Amatörarkeologer som jag har saknat i flera år.
Själv är jag inte så där intresserad av att utöva arkeologi men jag tar gärna del av resultaten och slutsatserna man kan dra av fynden. Något år innan Alf avled kom vi överens om att åka till några platser på vår lilla ort som har intresserat mig speciellt. Jag hade besökt dessa platser på egen hand tidigare min inte funnit de spår som fanns i omgivningen. Tyvärr blev det av olika anledningar inte någon utflykt och idag vet jag inte vem som sitter inne med den kunskap jag söker.
Först på min lista är de befästningar och försvarslinje som skapades vid Skansbacken mellan Bodarne och Laxå för att hindra Kristian tyran att genomföra sitt blodbad i Stockholm. Enligt Alf fanns det många spår på båda sidorna av E 20 men jag har inte lyckats finna dem.
Plats nummer två är ganska mäktig den ligger inte så långt från gården Ågrena och har namnet Brattfors. När man parkerat bilen på vägen som leder fram till fallet behöver man inte gå långt innan trafikbruset från väg 205 försvinner och ersätts av mullret från vattenfallet i Laxån. Det jag söker där är en sten i fallet som markerar gränsen mellan Ramundboda och Skagershults socken. Trots ivrigt sökande från min sida och en vägbeskrivning från Alf har jag inte återfunnit den. Enligt en del hembygdslitteratur lokaliserade von Boij någon del av sin verksamhet till fallet men av detta syns inte heller några spår. Däremot finns det lämningar vid motsvarande fall i Brattfors vid Svartån som omnämns i Riksantikvarieämbetets databas där von Boij etablerade en hammare 1671, namnfrågan gör det hela lite krångligt eftersom namnet även används av Brattfors bruk som är lokaliserat Ockelbo kommun.
Svartån mot norr vid Brattfors, Laxå
Svartån mot söder vid Brattfors, Laxå
Även von Boijs verksamhet med smedja och hamnare vid norra änden av sjön Toften någonstans vid Åråsa bro längs med Svartån är svår att lokalisera, jag har under en vandring längs Bergslagsleden hittat spåren efter de två gruvorna Boijgruvan och Kärrgruvan som ligger i området, men inga spår efter någon industriell verksamhet, vilket det enligt Alf och olika skrifter skall finnas. Någon industriell verksamhet nämns inte heller i Riksantikvarieämbetets databas.
Fram till nu har det blivit nio stora kassar med sparade fotografier, programblad, biljetter, tidningsklipp och sparade hela tidningar som jag lagt i pappersåtervinningen. Vissa begriper jag inte varför jag sparat i några har jag hittat intressanta artiklar om lokala personer som Alex och Anna Bichis eller Stickan Andersson och Towa Carlsson i samband med att låten Vi sticker till Laxå blev populär.
Några fotografier och skrifter som jag inte längre har något intresse av försöker jag bli av med till de som kan ha ett större intresse, bland annat fick Torbjörn Ljungkvist för en del år sedan en trave bilder från Laxå Järnvägstation som visade när ångloket August besökte orten 1962 och Lions Club en trave bilder från deras sammankomster under 1960-talet.
Vissa klipp och tidningar känns smärtsamt att kasta där Örebro Kuriren från 1946 när Laxå blev köping är ett exempel. Tidningen beskriver orten och firandet i flera artiklar på sex sidor. Hoppas att jag kan placera den hos någon som har intresse av lokalhistoria eller Hembygdsföreningen. Jag har digitaliserat tidningen för eget bruk och har den lagrad på två olika enheter, samtidigt har jag fotograferat eller scannat av massor av broschyrer, informationsblad från konstutställningar och tidningsklipp då det tar mindre plats och jag slipper problemet med papper som blir skört och fotografier som bleknar.
Lite extra vetande om
Margareta Magnusson, född i Göteborg omkring 1935 och mor till regissören Jane Magnusson. Hon är bildkonstnär och annonstecknerska utbildad vid Beckmans konstskola inom mode och illustration som startades av Örebroaren Anders Beckman i Stockholm. Förutom teckningar målar hon med olja på duk. Hon debuterade med en soloutställning 1979. Hennes bok "Döstädning – ingen sorglig historia", som har blivit översatt till ett 20-tal olika språk.
Sova näck
Jag har sedan 20-årsåldern valt att sova näck eftersom jag brukade sno in mig i pyjamasen och jag kunde vakna flera gånger under natten eftersom pyjamasen stramade runt någon kroppsdel. Detta med att sova näck kan ibland leda till pinsamma situationer som attt man kanske kastar av sig täcket på grund av att man blir för varm, och då ligger man där i sin säng helt ovetande om vad man exponerar ifall någon skulle komma in i rummet.
Förr sov många män i nattskjorta men det framställdes ofta som töntigt i äldre filmer och teaterpjäser. Under min militärtjänst tvingades jag tillbringa ett par nätter på I 3:s lilla sjuka och där tilldelades vi nattskjortor. Jag upptäckte då att det var ett bekvämt plagg och tänkte köpa en för eget bruk eftersom man då har en bra nattklädsel när man gästar någon eller bor borta på hotell. Jag sökte då i flera affärer efter en sådan men utan något resultat (om någon vet var man kan köpa en nattskjorta hör av dig).
Men nu var det inte mig det skulle handan om utan ..... herr Staxxxxxx.
Willy Kihl och Närkes dragspelsklubb anordnade en resa till Dannark i mitten av 1990-talet. Jag var inte med på resan men blev inkopplad av Willy för att skriva ut inbjudningsbreven eftersom han ansåg mig datorkunnig och jag hade tillgång till verktygen som behövdes. Förutom att klubben skulle spela på olika platser i Dannark var det avsatt någon dag på Bornholm för fria aktiviteter. Resan blev inte fulltecknad så Dragspelsklubben bjöd in utomstående att deltaga i resan. Min granne och hans fru nappade på erbjudandet, men av okänd orsak kunde inte frun följa med så herr Staxxxxxx fick kliva på bussen ensam.
Det har berättats av flera olika personer att detta blev en toppenresa, utöver de offentliga spelningarna på olika platser i Danmark röjde de runt på hotellen de bodde med dragspelsmusik i matsalar, barer och korridorer. Under uppehålllet i Bornholm bodde de på ett mindre äldre hotell som endast hade gemensamma toaletter i korridorerna, efter en sen kväll i hotellets bar avslutades gruppens spelande och drickande. Sällskapet bröt upp och var och en gick till sina rum så även herr Staxxxxxx som klädde av sig och kröp ner under täcket. Efter någon timme vaknade han och kände ett trängande behov att besöka toaletten.
Han kliver upp ur sängen öppnar rumsdörren som han ställer lite på glänt och smiter iväg till toaletten. Efter att han uträttat sina behov återvänder han till sitt rum men finner att dörren har slagit igen, där står han helt näck i en hotellkorridor. Efter flera fruktlösa försök att öppna dörren går han ner till receptionen med tanken att receptionisten med sin huvudnyckel skall kunna öppna dörren, men eftersom hela hotellet var fullbelagt av dragspelsklubben så var receptionen stängd.
Vad göra??? Herr Staxxxxxx satte sig i receptionenens soffa och lyckades slita bort en dyna som han kunde skyla sig med och där blev han sittande resterande delen av natten. Lärdomen är sov inte näck på nya platser där man kan tvingas lämmna rummet.
Herr Staxxxxxx var en händig person som provade på det mesta, bland annat fick han åka till Monaco för att fixa till några prylar i Sture Emilssons lägenhet vilket resulterade i att han senare fick låna lägenheten för semestervistelser. Vid midsommar fixade han fram småbjörkar som han gav till sina grannar så att de kunde smycka sina entréer. Vid ett tillfälle planterade han ett par tomatplantor bakom en glasruta vid husväggen. Stora fina tomater blev det, en kväll räknade han att det fanns 18 stora tomater som var färdiga för skörd. Dagen efter kommer han till mig och berättar att någon under natten tagit alla tomater och han misstänker att det var personer från den dåvarande flyktingförläggning som låg bakom stölden. Jag kunde bara beklaga hans förlust när jag senare på dagen skulle vattna mina gula lökar möttes jag av ett totalt rensat trädgårdsland (det var bara grönkålen som var kvar men den blev senare uppäten av rådjur) även jag var drabbad vid samma tillfälle. Med hänsyn till det dåliga rykte som just då rådde om flyktinggruppen nämnde jag inget om min förlust herr Staxxxxxx.
Henrik Pripp
Ytterligare en konstnär som varit verksam på vår lilla ort utan att omnämnas i Svenskt kostnärslexikon är Henrik Pripp.
Henrik Pripp (1861-1921)
Han växte upp som medlem av den kända bryggarsläkten Pripps i Göteborg. Pripp utbildade sig till ingenjör och fick sin utbildning som bryggare inom familjeföretaget. Vid sidan av sitt arbete var han verksam som bildkonstnär, tillfällighetsdiktare och han var under flera år en intresserad och hängiven numismatiker. Han inledde sitt samlande av mynt redan i skolåldern och lyckade komma över flera rariteter. Av okänd anledning slutade han samla mynt i början av 1900-talet och samlingen låg sedan orörd till 1983-1984 då den såldes på Ahlströms auktioner.
Efter en kontrovers inom Pripps bryggeri lämnade han och sålde sin del av familjeföretaget och arbetade därefter endast för det egna företaget Bryggeri AB Kronan, han blev därmed konkurrent till sina släktingar. Han köpte fastigheten Sveaborg med lägenheten Kronan i Göteborg av blockmakaren A.J. Petersson med avsikten att etablera ett eget bryggeri på tomten. Pripp som var yrkesskicklig hade lätt att skaffa fram riskkapital i Göteborgs affärsvärld och det nya bryggeriet bildades 1891 med bland annat August och Christian Röhss samt George Douglas Kennedy som finansiärer. Tanken om etableringen på tomten frångicks och det nya bryggeriet fick istället sin plats på Karl Johansgatan, men fick behålla namnet Kronans Bryggeri efter lägenhetsnamnet. Industrifastigheten ritades av Johan Emil Billing och stod klar 1892. Verksamheten växte kraftigt och 1900 hade man cirka 130 anställda och man exporterade även till utlandet. När Prippsföretagen 1902 köpte upp de aktier som inte ägdes av Henrik Pripp valde han att sälja sin andel och lämna bolaget. Prippsföretagen valde att lägga ner verksamheten vid Kronan 1917 och sålde då lokalerna till Göteborgs Stad som använde lokalerna för att lagra livsmedel under första världskriget.
Henrik Pripp som var rentier bestämde sig 1917 för att bosätta sig i Laxå. Ett hyreskontrakt rörande Laxå Herrgård undertecknades av Pripp och Laxå Bruks representant Gustaf Hedenskog 25 september 1917. I kontraktet angavs att fastigheten hyrdes på tre år fram till 1 oktober 1920 och därefter sker en förlängning med ett år i taget samt att Laxå Bruk skall ombesörja att det monteras in stora takfönster i det rum på tredje våningen som Pripp tänkte använda som ateljé. Dessa fönster vållade stora problem, Pripp skrev ett flertal gånger till Laxå bruk under 1919 för att efterhöra när de utlovade fönstren skulle monteras. Enligt Alf Petterssons bok Laxå Herrgårds historia 1554-1985 förnyades inte kontraktet när det löpte ut 1920 och huset stod tomt till 1925 då häradskrivare Helge Sahlin flyttade in. Men Pripp eller Laxå Bruk behövde inte förlänga något kontrakt, det skedde automatiskt. Henrik Pripp fick ju sitt takfönster under 1920 och bodde kvar på herrgården där han avled 3 september 1921.
Tyvärr hittar jag ingen bild av Laxå Herrgård från norra sidan där man kan se det stora takfönster som monterades i ateljén.
Som konstnär har han lämnat få spår efter sig, någon tavla med landskapsmotiv eller stilleben kommer fram med några års mellanrum på de större auktionshusen. Jag har inte sett något av hans arbeten i verkligheten utan endast på nätet eller i auktionskataloger.
Landskapsskildring av Henrik Pripp målad i olja på pannå
Lite extra vetande om Henrik Pripp:
Disponent Johan Christian Henrik Pripp, född 15 maj 1861 i Göteborgs garnisonsförsamling, död 3 september 1921 i Ramundeboda församling, Örebro län. Han var sonson till Johan Albrecht Pripp och son till Olof Hjalmar Pripp och Berta Maria Arvidson. Han vigdes 1890 med en av Särös vita damer Alice Keiller (född Lyon) som var statsfru vid svenska hovet. I äktenskapet föddes döttrarna (Bertha Carolina) Eina Pripp 1891, Karin (Ingeborg) Pripp 1893 och Signe Ragna Alice Irene (Keiller) Pripp 1899.
Dottern Eina var gift med affärsmanen Carl Ekman, och var under flera år svensk mästare i tennis (damdubbel utomhus). Dottern Karin kom senare att gifta sig med författaren Jean-Victor Pellerin och dottern "Keiller" vigdes med konstnären Gustaf Carlström.
Henrik Pripp gifte senare om sig med Anna Vilhelmina Verner som flyttade med sin make till Laxå herrgård 1917.
Hemester
Tiden med Corona har i alla fall gett oss några ny ord, förutom coronafrisyr som jag själv lider av just nu är det många saker man relaterar till pandemin och skapar specialord för. Frågan är hur många av dessa nya ord som kommer att överleva när pandemin väl är över. Personligen tror jag i alla fall att ordet Hemester har kommit för att stanna.
Som vanligt blir det mycket prat vid Vibybastun och just ordet hemester kom upp, eftersom det under förmiddagen fallit ett lätt regn var grönskan ovanligt grön och till och med de gula maskrosorna var vackra. Vi diskuterade om att man inte behövde resa så långt för att kunna beskåda vackra naturfenomen eller historiska platser. Jag har ofta hävdat att jag kan mycket om vår orts utflyktsmål och sevärdheter, men kommer jag öster om den gamla stenbron vid Stavåna breder det ut sig ett stort fält som är helt vitt för mig. Hela närkesslätten med Riseberga kloster finns kvar för mig att rota i. Jag har i alla fall besökt några platser runt Örebro flygfält vid besök på flygklubben.
Stenbron från 1600-talet vid Stavåna
(Begriper inte varför folk skall slänga en massa skräp vid en historisk fin rastplats som har funnits från 1600-talet).
Folks oförmåga att ta hand om sitt eget avfall !!!
Men under diskussionerna i Vibybastun har jag fått många tips på platser att besöka runt Viby kyrka, det finns nästan ett trettiotal naturvårdsområden eller naturreservat varav Lundby äng bildades vid Vibysjön så sent som maj 2021, övriga besöksvärda platser är Broby äng och Geråsens naturreservat.
Delar av bastugänget
Dessutom finns det ett flertal stensättningar varav den vid Brändåsen fick ett besök av mig redan samma dag.
Stensättning vid Brändåsen
Till detta kommer ett stort antal kyrkor och herrgårdar där Wärnsta, Körtingsberg och Geråsen anses som de förnämsta. Geråsen har en koppling till konst eftersom både innehavaren Carl-Axel Staf och hans bror Christian Staaf var verksamma som konstnärer med arbeten representerade vid Örebro läns museum, medan Körtingsberg har en anknytning till Bålby i Hasselfors. Enbart de tips jag fick vid denna pratstund i bastun räcker till ett flertal hemesterresor som bara är två mil hemifrån.
Turistfällor
Genom åren när man har turistat eller besökt olika platser har man råkat ut för en del turistfällor. Det värsta exemplet är Frihetsgudinnan i New York. När vi skulle besöka henne fick vi först stå i en timme i kö för att komma ombord på båten som förde över oss till Liberty Island från Manhattan.
Väl framme på ön var det ca en och en halv timmes kö för att komma till entrén i statyns sockel. Där fannas ett museum som visade hur statyn byggdes samt massor av stora koppardetaljer som blivit över eller blivit tillverkade som reservdelar. Bland annat fanns det ett par extra ansikten till damen ifråga.
Efter att man passerade museet blev det återigen en lång kö i det nedre trapphuset, efter ungefär en timme nådde vi den avsatsen där den breda trappen ersattes av en smal spiraltrappa och där vände vi. Mitt resesällskap som var klädd i en klänning saknade just den dagen trosor och ville inte gärna exponera sig för alla som skulle trava efter oss i den smala spiraltrappen. Besöket varade i över sju timmar och ändå nådde vi inte utsiktsplattformen.
Senare när vi skulle besöka Empire State Building, visade det sig att det var ett liknande kösystem med lång väntan även där, så vi avstod ett besök. Framåt midnatt när vi var på väg till Hotellet passerade vi byggnaden och såg att det fortfarande var öppet och att det var max 10 personer i kön, så vi bestämde oss för att besöka toppen. Väl inne i byggnaden fick vi inte gå till de hissar som fanns i entréplanet utan hänvisades ner i källaren, det kändes lite märkligt att gå nedåt när vi skulle upp. Det visade sig att utsiktsplattformen har ett eget system med hissar som går raka vägen upp till toppen utan några mellanstopp. Mitt råd blir att skall man besöka en av New Yorks högsta byggnader, gör det på kvällen eller natten, det är en mäktig känsla att titta ut över den upplysta staden, samtidigt har man löst problemet med turistfällan.
Lite extra vetande om Frihetsgudinnan och Empire State Building
Frihetsgudinnan (Liberty Enlightening the World, Friheten upplyser världen), är en staty på Liberty Island vid Hudsonflodens utlopp sydväst om Manhattan New York. Ön är federalt ägd och ingår i staden New Yorks hamn men omges på alla sidor av staden Jersey Citys hamnområde i delstaten New Jersey. Granne med Liberty Island ligger Ellis Island som alla svenska invandrare tvingades passera när de sökte sig till Amerika. Frihetsgudinnan är ett av New Yorks och USA:s mest kända sevärdheter och besöks årligen av miljontals turister. Frihetsgudinnan invigdes den 28 oktober 1886 och var en gåva till USA från det franska folket, som en symbol för att fira hundraårsminnet av USA:s självständighet. USA stod för grunden och sockeln medan Frankrike stod för själva statyn. Statyn ritades av skulptören Auguste Bartholdi och är utförd i kopparplåt över en järnstomme. Stommen utformades av ingenjören Gustave Eiffel som senare konstruerade Eiffeltornet. Sockeln ritades av den amerikanske arkitekten Richard Morris Hunt. Statyn mäter 46 meter och är placerad på en 47 meter hög sockel av huggen sten. I sockeln finns en utställning och ett mindre café. Från marken till facklan är det mer än 93 meter. 1885 anlände statyn till New York i 350 delar, nerpackade i 214 lådor och det tog fyra månader att montera statyn. En knappt två decimeter hög kopia av statyn finns i Järntorgsfontänen i Göteborg som skapades av skulptören Tore Strindberg.
Empire State Building är en skyskrapa och kontorsbyggnad i korsningen Fifth Avenue och 34th West Street på Manhattan i New York. Den började uppföras 1929 och invigdes den 1 maj 1931. Byggnaden har 102 våningar och är 381 meter hög (449 meter inklusive tornspira och radiomast). Namnet kommer från smeknamnet på staten New York som kallas The Empire State. Byggnaden konstruerades av William F. Lamb och hans arkitektkontor Shreve, Lamb, and Harmon, som skapade alla ritningar inom två veckor. Hela huset uppfördes under loppet av ett år och 45 dagar. Under vissa tider byggdes 14 våningar under loppet av tio dagar. Utsiktsplattformen, som årligen har över en miljon besökare, genererade tidvis mer inkomster än uthyrningen av övriga husdelar. Besöker man plattformen under natten kan se en mängd självlysande flugor, troligen av den arten som kallas eldflugor.
tre personer på samma sida och Porla Brunn
Alla tre har en knytpunkt till vår lilla ort, men det är troligen bara två av dem som besökt orten.
För något år sedan lät kommunen färdigställa en mindre park vid Midsommarberget för att hedra Dr Hannerz. Men han är inte den första läkare att hedras med en offentlig utsmyckning i vår kommun.
Redan på 1930-talet utförde den svensk-amerikanske skulptören David Edström en byst över änkedrottningens livmedikus Ernst Olof Lidin som placerades brevid brunnskupolen vid Porla Brunn.
Lidin var som läkare mycket uppskattad av brunnsgästerna vid Porla. Något år före han tillträdde som läkare i Porla var han verksam som en populär kurläkare vid Fiskebäckskils hafsbadanstalt men blev värvad till Porla 1896. Arbetet i Porla var säsongbundet och under vinterhalvåret arbetade han som husläkare på Sofiahemmet i Stockholm. I Porla uppfördes en stilig villa som läkarbostad, där han vistades med sin familj under sommarhalvåret.
Porla Brunn var under 1800-talet fram till nedläggningen 1939 tillsammans med Medevi Brunn en av de mest omtalade kurorterna i Sverige och omnämndes i någon gammal svensk långfilm som jag såg på 1960-talet. Porla var även tidiga som sponsorer till olika arrangemang. Bland annat sponsrade de ett gäng segelflygare från Douglas Hamiltons flygskola vid Hammars backar som med segelflygplanen Porla I och Porla II skulle segelflyga och göra reklam för brunnsorten vid Åre under julhelgen 1932. Flygplanen var målade men namnet Porla i stora bokstäver på vingarna så att namnet skulle kunna ses på avstånd. Tyvärr fick man inte den publicitet man räknat med och Porla Brunn halverade den ekonomiska ersättningen, detta resulterade i att de tvingades sälja sina flygplan till Östersunds flygklubb för att kunna ta sig hem till Ystad.
Förutom de lokala ortsbor som fick ett tillskott i plånboken eftersom de fick en utkomst från Brunnsverksamheten som baderskor, städare, kökspersonal, trädgårdsmästare med mera lockade det till sig flera affärsmän som etablerade tillfällig handel där. Bland annat drev Alfred Hermansson från Kristinehamn en fotoateljé där han och hans fru utförde porträttfotografering. Senare startade de även en ateljé i Laxå där frun Elin svarade för de flesta bilderna även om mannens namn står på kartongkorten. Även min farfar arbetade en tid vid Porla som urmakare runt sekelskiftet 1800-1900 och när han slutade för att starta en egen verksamhet fortsatte en av hans halvbröder verksamheten i Porla. Dessutom fanns det tillfälliga handlare som exponerade sina varor på bord utomhus.
Okänd handelsman utanför en byggnad i Porla Brunn.
Farfars mamma framför Brunnskupolen.
Tillståndet enligt Handelsregistret för Landsbygden i Örebro län att bedriva handel vid Laxå station, Porla Brunn Skagershults socken och Åtorp Nysunds socken utfärdat 1909.
Jag vet att det finns en trave med bilder från Porla Brunn bland annat ett där min farfar sitter vid en arbetsbänk men trots ivrigt letande under min döstädning har jag ännu inte återfunnit dem.
Lite extra vetande om:
Ernst Olof Lidin född i Hedemora 1863, död 1932. Efter studier i Uppsala blev han med. kand. vid Karolinska institutet i Stockholm 1888 och med. lic. 1893. Han arbetade därefter från 1894 som praktiserande läkare i Stockholm och var anlitad som läkare vid Fiskebäckskils hafsbadanstalt 1890—1895 och intendent och överläkare vid Porla Brunn 1896—1912 och 1927—1932. Under vinterhalvåret när verksamheten vid Porla låg nere var han från 1897 husläkare på Sofiahemmet och utnämndes till änkedrottningen livmedikus 1899 samt förste livmedikus från 1908 hos drottning Sofia. Sonen Rolf som föddes 1900 blev konstnär och finns omnämnd i Svenskt konstnärslexikon. Den amerikanska svenskfödde skulptören David Edström utförde den byst i brons som restes i Porla Brunn efter hans död.
Sonen Rolf
Rolf Fredrik Lidin, född 29 september 1900 i Stockholm, död 1958, var en svensk målare, grafiker och tecknare.
Han var son till förste livmedikus Ernst Olof Lidin och Valborg Högstedt. Som liten tillbringade han flera sommar i Porla Brunn. Han tänkte först bli jurist men hoppade av sina juridikstudier efter att han avlagt en jur. kand. Han studerade först konst under flera kortare perioder för Otte Sköld innan han 1937-1940 fick möjlighet att studera för Paul Colin och Othon Friesz i Paris 1937-1940 dessutom besökte han Marcel Gromaires målarskola 1938-1940. Efter sina studier bosatte han sig först i Italien innan han på grund av andra världskriget tvingades återvända till Sverige. Som bildkonstnär är han representerad vid Moderna museet i Stockholm.
Skulptören David Edström som skapade bronsbysten som placerades vid Porla Brunn.
Pehr David Emanuel Edström, född 27 mars 1873 i Vetlanda, död 12 augusti 1938 i Los Angeles. Han var son till frikyrkopredikanten Jonas Petter Edström och Charlotta Carolina Gustafsson samt gift 1901-1907 med författaren Anna Levertin och från 1909 med Cora Evelyn Downer. Han tänkte först bli präst och studerade teologi vid Central University i Iowa, på fritiden studerade han konst och fick handledning i skulpturala metoder av Johannes Scheiwe. Han reste till Sverige som sjöman på en kollämpare 1894 där han inledde sina studier på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) och från 1896 vid Konsthögskolan med Ernest Thiel som ekonomisk garant. Han vistades i Florens 1900-1901 där han gifte sig med Oscar Levertins syster Anna. Tillsammans med en kollega drev han under några år en skulpturskola i Paris innan han 1915 återvände till Amerika. Som skulptör blev han mycket uppskattad i Amerika och vid State University of Iowa City byggdes 1925 ett särskilt museum (Edstrom Building) där ett 70-tal av hans verk samlades. Han var en populär porträttskulptör och utförde förutom bysten av Ernst Olof Lidin bland annat byster av Axel Romdahl, Ernest Thiel, Eric Trolle, Franz Oppenheimer, Frederik van Eeden, Abraham Lincoln, Gloria Swanson och Ellen Key. Förutom sina offentliga arbeten är han representerad vid bland annat Nationalmuseum, Thielska galleriet, Bonnierska porträttsamlingen och Edstrom Building i Iowa.
Hasselfors byalag utgav 2018 boken Porla Brunn som är rikligt illustrerad med fotografier från Porla Brunn, dessutom finns det en längre text i Engelbert nr 12 1988 som utgavs av Örebro läns museum. Även Sydnärke nytt nr 3 2009 har ett längre reportage om Porla Brunn.
Idag finns det fortfarande möjlighet att smaka på äkta Porla vattnen helt gratis i Brunnskupolen, jag rekommenderar att man har med en egen mugg vid besöket.
Vill man hämta en större mängd vatten i en dunk rekommenderar jag Djupbäckens källa som har en väl tilltagen pumpanläggning.
Casselgatan
Casselgatan är en liten udda gata på vår lilla ort, mellan 1890-1948 var gatan försedd med ett järnvägsspår som sträckte sig mellan massvedstorget och sulfitmassefabriken. Gatans namn var då Kyrkogatan.
Casselgatan omkring 1900 då benämndes gatan Kyrkogatan. Med kyrkan till vänster i bild och ett järnvägsspår framför fastigheterna. Närmast till höger är Dahlins följt av Almedal och Fridolins villa.
Längs gatan finns flera pampiga byggnader bland annat Dahlins affärsbyggnad som inrymmde en järn- och livsmedelsaffär, Almedal som förutom klädesbutiker innehöll en cyckelaffär. I början av 1900-talet uppfördes även två skolbyggnader som var i bruk fram till 1990-talet.
Granne med ena skolbyggnaden ligger Fridolins villa som flyttades från Karlsdal utanför Karlskoga i slutet av 1800-talet av Carl C:son Lindberg som även var den drivande bakom flytten av Ramundeboda kyrka 1899. I fastigheten har flera bemärkta personer varit bosatta bland annat konstnären Anders Wikström och tandläkare Carl-Gustav Fridolin som under flera år drev en privatmotagning på det nedre planet. Längre ner på gatan bodde lantbrevbäraren, lokalredaktören och hembygdsforskaren Gunnar Piscator och entreprenören Janis Benzulis som startade som korvgubbe med låda på magen och via en markis- och persiennfabrik blev framgångsrik krögare på ett ölschapp. Dessutom bodde skolläraren och hembygdsforskaren August Auiln på tredje våningen i det äldre skolhuset som uppfördes 1906.
Om det är en skröna eller uppdiktad historia vet jag inte, men jag var ofta med mina föräldrar när de åt middag på Järnvägshotellet då lunchrasten på kyrkskolan sammanföll med mina föräldrars lunchrast, i bland satt Fridolin vid vårt bord och en gång berättade han att när han byggde om på den nedre våningen för att skapa en dörröppning visade det sig att när man skulle ta upp dörröppningen, att det redan fanns en dörr som blivit igensatt. Ovanför dörren fanns ett dörröverstycke i trä som lär vara målat av Anders Wikström. Själv såg jag detta överstycke vid auktionen efter Fridolin, tyvärr tittade jag inte närmare på det, så jag vet inte om det var signerat av Wikström och jag minns inte heller vad det föreställde. Wikström som förde ett spännande liv, som sjöman, konstnär och delaktig i Mardi Gras-festivalens karnevaltåg i New Orleans kommer att få en egen liten bloggsida.
Brevid Fridolins villa ligger prästgården som uppfördes 1919. Den har varit tjänstebostad för ett flertal präster i Ramundeboda församling, själv har jag bara träffat fyra av de senaste prästerna, Bo Löwenström som döpte mig 1957, Bertil Lindgren, min konfirmationspräst Birger Lernéus och slutligen Mårten Eriksson.
Den pampigaste och äldsta byggnaden längs gatan är Ramundeboda kyrka som uppfördes 1688 vid Borasjön men som flyttades till vår lilla ort i slutet av 1800-talet. Dessutom byggdes ett ålderdomshem i hörnan Casselgatan-Kyrkogatan som fick namnet Casselgården. När ålderdomshemmet flyttade till området vid Laxå herrgård 1978 övertog Ramundboda församling byggnaden.
Järnvägsspåret är en av orsakerna till att det saknas ett hus på Villagatan. Redan när jag växte upp på 1960-talet hade naturen återtagit området och det växte träd på den tidigare banvallen. Det enda spår man kunde se efter järnvägen var ett par kvarglömda järnvägshjul som försvann från skogen under 1970-talet. Som barn lekte jag ofta vid massvedstorget och den tidigare bansträckningen och jag minns hur jag och granflickan Åsa grävde upp violer i mina föräldrars rabatt för att plantera in dem i skogen. Hela området runt massvedstorget var spännande med det nedlagda stenhuggeriet och Spännarstall, gick man förbi stallet kom man till en liten öppen yta där man i ett stort plåtskåp förvarade sprängämnen.
Släkten Cassel har i grunden sitt ursprung från hemmansägaren Måns i Korpaklev i Kisa socken i Östergötland, som levde i slutet på 1500-talet. Släkten har gjort sig bemärkt på flera svenska orter bland annat i Askersund där Victor Cassels lillebror Knut drev Stjernsunds slott och i Grängesberg där släkens namne Ernest Cassel donerade medel till uppförandet av det Casselska kulturhuset. Till vår lilla ort kom släkten 1811 via dispachören Carl Cassel som genom ett arv tilldelades Laxå bruk från svågern Elias Strokirk på Ölsboda bruk som ligger mellan Svartå och Degerfors. Tyvärr avled Carl Cassel på grund av ett kolerautbrott i Stockholm 1834 och verksamheten i vår lilla ort fick skötas av hans änka Vivika Strokirk fram till 1840 då sonen Victor Cassel som utbildat sig till läkare i Uppsala och deltagit i några studieresor utomlands (bland annat som skeppsläkare på HMS af Chapman) övertog driften. Under 1859 köpte han ut sina syskon och övriga delägare för att ensam svara för driften av verksamheten. Victor Cassel har med många av sina byggnader märkta med skylten VC efterlämnat flera spår på orten
Norr om Oxhult uppförde han bland annat ett bostadshus som var sammanbyggt med ladugården samt Tyrolervillan 1860 och rättarbostad 1850 vid Laxå herrgård.
Levnadsår och extra vetande om de två Cassel som gatan är uppkallad efter.
Carl Cassel
Syskonen Barbara och Viveca Cassel
Dispaschören Carl Cassel född 3 maj 1766 på Ramshult, Kisa socken, Östergötland som son till Per Månsson Cassel, död 3 oktober 1834 i Stockholm. Han var gift första gången med Barbara Strokirk och när hon avled 1808 gifte han om sig med hennes syster Vivika Strokirk. Med sina båda fruar fick han åtta barn. Han var brukspatron på Laxå bruk 1811-1834 men överlät den dagliga tillsynen till inspektorn Adolf Muhr och olika förvaltare däribland C.A. Malmström.
Delar av egendomen i Laxå och Attersta-Klinggård tillföll Cassels genom ett arv från svärfadern Elias Strokirk 1811 och genom att han köpte ut sina svågrar Knut och Justus (Jeppe) Strokirk. Redan 1812 lät han inreda nuvarande museet med fyra rum så att han och hans familj kunde bo någonstans vid tillfälliga besök i Laxå eftersom förvaltaren C.A. Malmström vid den tidpunkten disponerade Laxå herrgårds huvudbyggnad. Under 1818 började han bygga den östra flygeln (herrgårdshotellet), en ladugård samt anlade en parkliknande trädgård. Under 1829 inleddes arbetet med att förse herrgårdsbyggnaden med ytterligare ett våningsplan och bottenvåningen rustades upp. Efter att ombyggnaden blev klar 1833 var det Cassels avsikt att flytta till Laxå Herrgård. Dagen före familjens avflyttning införde Stockholms stad på grund av epidemin en kolerakarantän vilket hindrade familjens avfärd, deras bohag hade då redan överförts till den nya bostaden genom en båttransport till Örebro.
Några tryckta källor uppger felaktigt att han var fullmäktige och ordförande för Jernkontoret i Stockholm fram till sin död, (Han utsågs till ordförande kort före sin död 1834 men tillträdde inte) det beror nog på en sammanblandning med Carl Sahlin som var ledamot där 1906-1928. Det nämns inte heller i Gunnar Piscator eller Alf Petterssons skrifter om orten, för att kolla upp detta skrev jag ett mail till Jernkontoret med en förfrågan om de olika ordförandena under 1830-talet och Jernkontoret har i ett svar bekräftat mitt antagande om det har blivit en sammanblandning.
Medicine doktor Victor Cassel född 17 februari 1812 i Stockholm som son till Carl Cassel, död 9 april 1873 i Laxå. Han var gift första gången från 1845 med Hedvig Sofia Charlotta Burenstam och andra gången från 1851 med Augusta Charlotta Strokirk. I sina två äktenskap blev han far till fyra barn. Han avlade i Uppsala medicine kandidatexamen 1837 och medicine licentiatexamen 1839 samt promoverades till medicine doktor 1841. Under sin studietid skrev han en avhandling om Skörbjugg som utgavs i tre delar. Han var riksdagsman för borgarståndet 1840-1841, 1850-1851 och 1853-1854 samt från 1840 brukspatron på Laxå bruk. Det är även Victor vi kan tacka för placeringen av Laxå Järnvägstation på vår lilla ort. Den ursprungliga planen var att placera stationen vid Stavåna för att järnvägen även skulle kunna betjäna Hasselfors bruk. Victor Cassel lät även renovera och bygga om Laxå herrgårdens huvudbyggnad med ett nytt frontparti, dessutom byggde han bland annat ett orangeri, lusthus och ett varmbadhus i herrgårdens trädgård. Han moderniserade jordbruket runt herrgården och lät uppföra en trädgård som fungerade som plantskola med försäljning av buskar och träd, den övergick senare i privat ägo och verksamheten vid plantskolan upphörde under tidigt 1960-tal. För brukets räkning byggdes dessutom på 1860-talet flera för den tiden moderna arbetarbostäder vid valsverket. Dessutom uppförde han 1874 en skolbyggnad vid valsverket för barnen som var knutna till Laxå Bruk, som första lärare anställdes August Aulin. Efter att Victor Cassel blev ensam ägare till bruket 1859 gjorde han genom tillbyggnader och nyanläggningar Laxå Bruk till ett av Örebro läns största järnverk samt införde införde Lancashiresmidet. Det var även Victor som bidrog till skapandet av de avelsdjur som hans bror Knut senare gjorde kända i Sverige under namnet Stjärnsundsstammen.
Cassels gravvård vid Ramundeboda kyrkogård
Kort före sin död överlät han herrgården med jordbruket och skogen samt industridelen till det 1872 bildade Laxå bruks aktiebolag, vars aktier väsentligen tillhörde familjen och den närmaste släktkretsen. När Victor Cassel avled 1873 uppgick enligt bouppteckningen den behållna privata förmögenheten till över en och en halv miljon kr. Vid Victors frånfälle övertogs ledningen för Laxå Bruk av sonen generalkonsul Viktor Elias Cassel (1846-1899) som ledde verksamheten med hjälp av förvaltaren Karl O.A. Andersson. När bruksdisponenten J.A. Kullberg slutligen anställdes 1875 lämnade Elias ledningen för Laxå Bruk.
När Laxå-Röfors järnväg beställde sitt första ånglok från Kristinehamns mekaniska verkstad, gavs det namnet Victor Cassel.
I den Casselska släktgrenen ingår även konstnären Anna Cassel (1860–1937), orkesterledaren Torsten Cassel (1907–1974), konstnären Gertrud Casselli (1840–1931), skådespelaren Maja Cassel (1891–1953) samt Isak Cassel (1845–1898), disponent efter vilken Casselska huset i Sundsvall är benämnt.
Vid Porla Brunn arbetade Helfrid Helena Cassel som kamrerare hon var född 1875 i Oskarshamn, men det är oklart om hon ingår i denna släktgren av Cassel
Moderklubb eller hemmaklubb
Fotbollsspelare brukar prata om sin moderklubb eller hemmaklubb. För min del har detta att springa efter en boll inte passat mig så bra, så det har inte blivit några fotbollsföreningar för min del. Men jag har ändå några hemmaklubbar, förutom gräsklipparklubben räknar jag även Viby bastuförening som min hemmabastuklubb.
Trots det har jag ibland syndat och genomfört mitt veckobad i andra föreningar på andra platser, ibland på grund av en resa eller för att man tillfälligt vistas på annan ort. Nu i helgen blir det återigen lite annorlunda i bastun, på grund av en helgdag blir lördagsbastun för herrar och damer flyttad till en fredag. I någon bastuförening som jag är medlem i bastar damerna på fredagen och herrarna på lördagen. I den förenigen flyttas då herrbastun vid helger till fredagen och det blir ett gemensamt bad för herrar och damer. Första gången jag råkade ut för att den till fredagen flyttade lördagsbastun blev en mixbastu var jag helt oförberedd. När jag väl satt på en av lavarna inne i bastun märkte jag att det saknades några gubbar som jag brukade prata med, även vid nästa mixade helgbastu saknades samma gubbar. Efter ytterligare några mixade bastudagar där dessa gubbar saknades tog jag mod till mig och frågade varför de inte kom till sin veckotvagning. Som svar fick jag då reda på att de var blyga och kände sig väldigt generade att vistas nakna i samma lokal som de nakna tanterna. Detta ledde till en liten diskussion inne i bastun och jag fick då veta att det var fler gubbar än tanter som avstod sitt bastubad de helger det var mixbastu. Ingen kunde ge någon bra förklaring till detta, kan det vara så att kvinnor i vissa sammanhang är modigare?. Orsaken till att de slår ihop till en mixbastu var att både männen och kvinnorna ville klara av bastubadet tidigt eftersom de vill förbereda sig inför helgdagen med eventuella gäster eller resor. Första gången jag stötte på en offentlig mixbastu var i Finland omkring 1975, då jag var på en studieresa till Kultakeskus OYs fabrik i Tavastehus.
Min spontana reaktion var att detta inte skulle kunna fungera i Sverige (jag lärde mig senare genom egen erfarenhet att det förekommer på vissa platser i Sverige).
Sätterstrands badhus i Hammarö med mixbastu vissa dagar.
När jag suttit i bastun har jag ibland funderat tillbaka på några av mina besök på olika badhus. Ibland har det dykt upp killar som redan har badbyxorna på sig under jeansen. Efter att de slitit av sig sina byxor går de snabbt genom duschen med badbyxorna på för att sedan gå rakt ut i simmhallen.
Efter badet smiter de in på toaletterna för att byta byxor. Om något liknande sker i damernas omklädningsrum vet jag inte, men det skulle vara förvånande om så sker, då tjejer ofta har en större känsla för sin hygien. Personligen är jag lite av den blyga typen men det yttrar sig på ett annat sätt eftersom människokroppen är ett helt naturligt fenonem, man kan ju inte känna någon blyghet för sin kropp den är ju skapad som den är. Min blyghet sitter mer i att jag ibland känner mig underlägsen mot personer jag respekterar högt eller vid de tillfällen jag känner mig utlämnad.
Bergslagsleden etapp 12 till 14 eller omvändt
Inför en planerad fjällvandring ville jag testa min förmåga att vandra en längre sträcka längs Bergslagsleden ensam. Tidigare hade jag medverkat i en grupp som vandrade några etapper av leden vid Lockhyttemasten i Kilsbergen 1983-1984.
Jag tänkte mig en mycket enkel lång vandring, utan ryggsäck, regnkläder och stormkök över en helg. Sovsäcken med bara sitt fodral var fastspänd med två livremmar på ryggen, lite extra kläder, handuk och färdkost var inpackade i sovsäcksfodralet. Dessutom släpade jag med mig tre svarta sopsäckar som ett eventuellt regnskydd och liggunderlag. På magen bar jag en liten magväska med det allra nödvändigaste.
Jag gav mig av från vår lilla ort till fots halv 10 på fredagskvällen med målet Ramundeboda klosterruin för att där ansluta till etapp 14 som slutar vid Svartå Herrgård. Ramundboda är även startpunkten för Munkastigen som leder ner till Olshammar. När jag vandrat någon timme och passerat mina föräldrars tidigare torp vid Grönsjöbäcken kom jag fram till det första vindskyddet vid Bäckelid och eftersom det var runt midnatt började det skymma på. Jag plockade fram min lilla pannbensbio och en mindre termos som rymde två koppar kaffe. Där satt jag och njöt till naturen och kaffet och efter någon timme började det åter ljusna så jag kunde återuppta min vandring mot Svartå. Längs vägen passerade man Rankemossen som är en av de större orörda mossarna i kommunen.
När jag något senare passerade Guldsmedsboda knallade jag upp på gården för att kanske få mig en kopp kaffe hos skohandlare Olsson, men just när jag kliver in på gården startar han sin bil, vi växlar några ord och han förklarar att han har bråttom och att han redan är sent ute, han skall till Laxå för att plocka upp Sture Emilsson inför en resa till en konstutställning som visas i Stockholm. Så jag fortsätter min vandring ca en kilometer och når fram till Svartå Herrgård.
Jag drar i dörren men det är stängt, klockan var runt halv sju, jag går runt byggnaden och på baksidan som har ett våningsplan mer än framsidan ser jag att det är lite rörelse. Jag knackade på ett fönster och frågade personen som kom fram om jag fick köpa en kopp kaffe, jag fick ett bestämt nej men jag kunde däremot få en kopp gratis och hon hade även vänligheten att fylla upp min termos.
Tyvärr har sträckan mellan Ramundboda och Svartå inte så många historiska eller udda naturfenomen att visa upp. Det finns flera spännande platser vid sidan av leden som klapperstensfälten vid Ekåsabränningen och resterna efter en järnbruksanläggning där det lär ha funnits en stånggång vid Svartåns utlopp i Toftens norra ände och någon kilometer söder om Guldsmedsboda finns de två gruvorna Boijgruvan och Kärrgruvan varav den senare är nästan 140 meter djup, om man vill se dessa platser betyder det att man måste lämna leden.
Efter kaffepausen fortsatte jag min vandring på etapp 13 och bara några hundra meter från Svartå Herrgård ligger utloppet ur sjön Lillbjörken med en bevarad kvarn och kraftverksbyggnad som följs av anexet som med sin snickarglädje är värt ett besök, många nattgäster vid herrgården har säkert sovit över där.
Min tanke var att vandra till rastplatsen vid Södra Holmssjön för att där slå nattläger i vindskyddet men eftersom jag nådde fram mitt på dagen och det var olidligt hett blev det ett snabbt dopp i sjön innan jag fortsatte min vandring mot Sixtorp. Efter någon kilometers vandring nådde jag sjön Tunntappen som ibland tömms på sitt vatten genom ett underjordiskt avlopp.
Därefter blev vandringen mer tröttsam eftersom man kommer in i ett landskap som påminner lite om Kilsbergens storblockiga terräng och jag har få minnesbilder av den delen. Minnet återvänder när jag når Tryggeboda och besöket vid Limstensgruvorna som var i drift fram till slutet av 1800-talet. På min fortsatta väg mot Sixtorp kände jag tröttheten komma och jag satte mig ner för att vila vid Falkebergshöjden.
Det tog inte många minuter innan jag somnade, efter ett tag kommer det några vandrade som väckte mig och frågade hur jag mådde, som vanligt svarade jag att jag mådde finfint men var lite trött och varm efter min vandring och att jag var på väg till Sixtorp för att övernatta där. De rekommenderade mig att istället för att övernatta i Sixtorp använda ett vindskydd vid Trumöns badplats eftersom det sällan används kvällstid, jag tackade för tipset eftersom det då skulle bli någon kilometer kortare väg att vandra än till min tänkta övernattningsplats i Sixtorp.
Väl framme vid badplatsen slängde jag av mig mina prylar vid vindskyddet och slängde mig själv i vattnet. När jag var uppe på fast mark igen tänkte jag fixa upp en liten eld i eldstaden för att värma lite kaffevatten, men en av badgästerna kom fram till mig och så att hans fru kunde koka kaffe åt mig eftersom de hade en husvagn på parkeringen.
Det blev både en kopp kaffe och en påfylld termos. Senare under kvällen var jag ensam vid badplatsen och efter att jag njutit av sjöutsikten plockade jag fram min pannbensbio. På morgonen vaknade jag av att det började dyka upp badgäster och snart kom även paret från husvagnen, de frågade hur natten hade varit och om jag ville ha morgonfika vilket jag tackade ja till. Medan hon återvände till husvagnen för att fixa kaffe tog jag ett morgonbad satte på mig alla mina prylar och knallade upp till husvagnen.
Förutom en kopp kaffe fyllde hon även upp min termos och skickade med mig två mackor som jag avnjöt vid Hjulhusdammen. Vandringen fram till Sixtorp gick genom en kohage där det vimlade av levande kor som nyfiket följde efter mig fram till stängslet vid Sixtorp.
Jag stannade inte till vid Sixtorp utan fortsatte genast min vandring på etapp 12 som i mitt tycke har mest att erbjuda ur upplevelseperspektiv med kuperad terräng, naturupplevelser där man vandrar igenom ett stort gruvområde som man delvis kan se spår av. Efter gruvområdet passerar man några mindre tjärnar som kunde vara förlagor till John Bauers målningar. Efter ytterligare någon kilometers vandring nådde jag vindskyddet vid Lillsjön som lär vara en av Närkes bästa badplatser, med en lång sandstrand.
Knepigt nog var det inte en levande själ där och det var en olidligt vamt på en ledig söndag vid 11-tiden, så givetvis blev det ett snabbdopp för min del. Normalt gillar jag inte att bada ensam eftersom man då inte har någon att ropa på om man skulle drabbas av kramp eller drabbas av något annat problem, men denna gång var det skönt.
Efter badet drack jag det sista av mitt dricksvatten och fyllde upp vattenflaskan med sjövatten. Vandringen fortsatte mot naturreservatet vid Stenbäckens friluftsgård där jag bytte ut mitt sjövatten mot vatten från en kran. Under den fortsatta vandringen mot naturreservatet i Båsbergen passerar man flera små fyrkantiga staketinhängningar som bara var någon kvadratmeter stora. Jag fick senare reda på att det var övergivna gruvhål. Efter att jag passerat platsen för ett flygspaningstorn från andra världskriget och från höjden på berget spanat ut över närkeslätten startade mina problem, först kände jag kraftig värk i vänster vad, för att avlasta benet började jag halta och belasta högerbenet något mer. Efter någon kilometers vandring började det smärta även i högerbenet, men det knepiga var att smärtan var lokaliserad till benets framsida. Efter att jag släpat mig fram till E 18 vid sjön Leken orkade jag inte gå till serveringen som låg några hundra meter bort på andra sidan vägen, utan släpade mig genast vidare till busshållplatsen som bara låg ett 50-tal meter bort. Det kom flera bussar och trots att jag reste mig upp var gång jag såg en länsbuss, stannade de inte. Jag visste inte och tänkte inte på att det rådde söndagstrafik, slutligen stannade en chaufför av ren välvilja eftersom han sett mig tre gånger vid hållplatsen
Smärtan i vaden släppte efter tre dagar medan högerbenet kändes av i ett par veckor, eftersom jag inte besökte någon läkare vet jag inte orsaken till min smärta på benets framsida, och nu drygt 20-år senare är det ju ingen idé att göra en undersökning av ett smärtfritt ben. Vandringen skedde på försommaren 1997 och för att spara på packning släpade jag inte med mig någon kamera. I efterhand har jag med bil återbesökt några platser och lyckats ta någon bild. Tyvärr skrev jag inte upp exakt datum för min vandring men på olika platser längs leden fanns det gästböcker som jag skrev ner mitt namn i.
*Extra etapp Ramundboda-Laxå 4 km
Efter denna vandring har det blivit fler etapper längs bergslagsleden, bland annat traskade jag en etapp 1998 på kryckor efter att jag brutit högerbenet i samband med ett fallskärmshopp.
Kanske en helt omöjlig idé om polisen
Kanske en helt omöjlig idé men något borde göras för att förbättra polisens närvaro på mindre orter. I Pajala drabbades en kvinna av en våldsman som försökte ta sig in i lägenheten. Hon ringde polisen men närmaste patrull fanns cirka 20-30 mil bort. Hon fick rådet av vakthavande befäl vid polisstationen att beväpna sig med en brödkniv till självförsvar.
När jag var liten fanns det en polisstation på vår lilla ort. Stationen var bemannad med sex sju poliser som med tiden blev kända bland ortsbefolkningen men även poliserna kände befolkningen på orten och kunde därmed snabbt lösa de brott som uppstod. Till en början fanns det bara några poliser länsfiskal Gustav Hansson som utgick från Östansjökontoret hade de två Laxåbaserade poliserna Sven Larsson och Bertil Tornfors under sig. Larsson kom senare att bli chef och om jag inte missminner mig var Tornfors chef när min skolklass besökte den nya polisstationen i Centrumhuset på 1970-talet. Men den största fördelen var att de Laxåbaserade poliserna bedrev en förebyggande verksamhet, bara genom sin närvaro blev många brott inte begångna. Själv kommer jag ihåg ett flertal av de som tjänstgjorde på stationen, några till riktiga namn som B Tornfors, Y Stål, B Karlsson, och andra till smeknamn som Bam-Bam, Benjamin och Sumpen. På den tiden var polisen organiserad med kommunanställda poliser, men vid polisreformen 1 januari 1965 överfördes verksamheten till staten och centraliseringen av verksamheten inleddes med att småorterna blev av med sina polisstationer efter en utredning på Rikspolisstyrelsen.
Det borde gå att införa ett system där kommuner anställer egna poliser vars huvudsyfte är att vara verksamma på den egna lokalorten, men fortfarande lyder under Polismyndigheten och vid särskilda händelser beordras till gemensama uppgifter som skall lösas i regionen. Löner och lokaler betalas av kommunen medan Polismyndigheten svarar för utrustningen, med denna lösning borde det finnas möjlighet att anställa fler poliser utan att det drabbar statskassan så hårt. Samtidigt ger det en möjlighet för de poliser som inte trivs med sina nuvarande uppgifter en möjlighet att kanske finna en menigsfullare sysselsättning.
Huruvida det är en skröna eller verkligen har hänt vet jag inte men när jag var liten hörde jag talas om en av våra lokala poliser och hans granne herr X. Båda var fritidsfiskare och polismannen följde ofta med i herr X:s bil till gemensama fisketurer i Mellansverige. En dag råkade herr X krocka och grannen polismannen var satt att utreda olyckan. När han frågade herr X efter körkortet svarade herr X att han inte har något körkort. Själv minns jag mycket väl herr X när han for fram i samhället på en moped.
Jag har en egen erfarenhet av betydelsen av lokalt anknytna poliser. Vi var fyra grabbar i 13-års åldern som körde moped i skogarna runt Porla. En "satkärring" kände igen två av oss och gjorde en polisanmälan. Resultatet blev att någon dag senare knakade en av de lokala poliserna på mammas dörr. Med sig hade han en vetelängd och han frågade om han kunde få kaffe, under fikaperioden berättade han för min mamma om min förseelse och att det kunde få konsekvenser för ett framtida lämplighetsintyg när man skulle ta körkort. Efter besöket gick han vidare till nästa familj som han visste namnet på och berättade samma sak. Vi blev även uppmanade att föra informationen vidare till de två de inte visste namnet på. Om det var statskassan eller polismannen själv som bekostade fikabrödet vet jag inte, men jag vet med säkerhet att något liknande inte skulle kunna hända idag.
Även kommunledningen för vår lilla ort har insett problemet med bristen av poliser på orten och har bjudit in olika näringslivsrepresentanter för att tillsammans med kommunfolket diskutera problemet med polisens representant Julia Höglund. Målet är att arbeta fram en gemensam lägesbild för att skapa en trygghetsskapande samverkan.
Tidigare bloggar om polisen och dess verksamhet hittar du nedan. En del är positiva andra negativa och i någon nämns polisen bara i förbigående.
Första parkett 2010
Polisutredning 2010
Göran Lindberg 2010
Tung högerfot 2010
Märklig målsättning 2010
Förtroende jobb 2010
Smärttröskel 2010
Säpo 2010
Likhet inför lagen 2009
Knepiga namn 2009
Anders Wikström
Efter att jag bläddrat igenom Svenskt konstnärslexikon som tar upp omkring tiotusen svenska konstnärer hittade jag bara tre stycken som man kan förknippa med vår lilla ort. Sorgligt nog är alla tre mer eller mindre bortglömda i Sverige. Den första jag hittade var Gunhild Sahlin som följdes av Anders Wikström och slutligen Sven Östberg där de två första har koppling till Laxå Bruk medan Östberg kan kopplas till Laxå Pappersbruk.Till detta kommer några konstnärer som har en koppling till Skagershults socken och Finnerödja.
Wikström är lite speciell eftersom han emigrerade till New Orleans och gjorde sig ett namn i Mardi Gras-festivalens karnevaltåg och festivalens organisationsledning. Wikström växte upp på Stora Lassåna herrgård som näst yngst i en syskonskara på elva barn, under den tid hans far var bruksförvaltare vid Laxå Bruk. Det har berättars att när Karl XV besökte och övernattade på Lassåna tillbringade han mer tid med att leka med den femåriga Anders än att umgås med hans föräldrar. Han var under många år huvudansvarig för den grafiska utformningen av Mardi Gras där han förutom affischer och reklammaterial utformade kostymer och karnevaldekorationer. Att han kom att bli festivalkonstnär beror helt och hållet på slumpen, den ordinarie konstnären Charles Briton blev sjuk och han anställde Wikström som assistent, men Briton avlider kort därefter innan uppdraget är slutfört. Wikström ombeds att slutföra uppdraget och resultatet blir så bra att han får ansvaret att utforma karnevalen till året därpå. Temat i Anders Wikströms första egna karneval 1885 var Aeneiden, berättelsen om den trojanske hjälten Aeneas av Vergilius. Hans kontrakt med festivalen förnyades sedan årligen fram till hans död 1909. För att få uppslag till olika festivalämnen reste han runt i USA men festivalkommittén betalade även en resa till Frankrike där han skulle söka efter Europeiska motiv. Wikström anlitades 1909 av Hudson-Fulton Celebrations festkommité för att i New York utforma ett stort festtåg för att fira 300-årsminnet av Henry Hudsons upptäckt av New Yorks hamn och 100-årsminnet av Robert Fultons första färd med en ångbåt på Hudsonfloden. Han var sjuk redan när han blev erbjuden jobbet men kunde inte tacka nej då det var ett ärofyllt uppdrag och han avled strax före festivalens start i en njursjukdom.
Som konstnär utförde han porträtt, stilleben, stadsbilder, marinmotiv, landskapsskildringar och historiska motiv. En större utställning med hans konst visades på New Orleans museum of Art (NOMA) i New Orleans 2017-2018. Han formgav dessutom möbler och arbetade under 12 år som konstlärare på Artists Association of New Orleans konstkurser. Dessutom utförde han illustrationsuppdrag och tecknade serier samt bearbetade den politiska ledningen i New Orleans att grunda ett konstmuseum.Wikström medverkade i ett flertal större konstutställningar i Amerika bland annat i Tennessee Centennial Exposition i Nashville 1897 och Louisiana Purchase Exposition i St. Louis 1904 samt flera gånger med Artists’ Association of New Orleans. Bildspelet Resan till Peru byggt på Anders Wikström dagböcker och teckningar producerades av fotografen Anders Gunnartz och Ingvar Henricson under 1996 på uppdrag av Gävle museum. Under sommaren 2021 kommer det att visas en utställning om Wikströms liv och konst på Laxå Bibliotek.
Lite extra vetande om Wikström:
Bror Anders (Adde) Wikström, född 14 april 1854 på Stora Lassåna, Bodarne socken, som son till bruksförvaltaren vid Laxå Bruk Anders Wikström och hans hustru Carolina Roth, död 26 april 1909 i New York. Han fick sin första utbildning i teckning av Olof Hermelin vid Karolinska läroverket i Örebro. Efter att han avslutat sina studier i Örebro 1869 sökte han sig till handelsflottan och det finns belagt att han 1871 tar hyra som jungman på skeppet Peru i Gävle.
Under åren till sjöss utförde han ett flertal teckningar från olika exotiska platser bland annat finns teckningar från Cap Horn och Lima bevarade. Vid några hamnbesök i Antwerpen går han på olika museer och studerar tavlor av Rubens, Rembrandt och van Dyck. När han och hans fartyg återkommer till Gävle 1876 sökte han sig till Navigationsskolan i Gävle för att utbilda sig till sjökapten. På grund av kraftig myopi tvingades han lämna sjömanslivet redan 1877. För att utveckla sitt konstnärliga anlag sökte han sig då till Konstakademiens principskola i Stockholm men efter ett års studier ansåg han att utbildningen som gavs vid akademien var undermålig och han sökte sig vidare till Edvard Perséus målarskola i Stockholm 1878 samt senare studerade han för Rodolphe Julien och Filipo Colarossi i Paris. Efter en uppslagen förlovning med Gävle-flickan Anna Linde beslöt han sig för att emigrera till Amerika 1880.
Han var först bosatt i New York där han vid sidan av sin konstnärliga verksamhet drog sig fram med olika tillfälliga jobb som tidningstecknare och illustratör. Via en kortare tid i Florida 1882 kom han till New Orleans 1883 där han på kort tid lyckades etablerade sig som konstnär, bland annat var han en av stiftarna till föreningen Artists Association of New Orleans1885. Wikström var mycket social och med en stor vänkrets som besökte hans hem där han ofta underhöll sina gäster med pianospel och sång. Tack vare att han lyckades slå sig fram och nå en stor framgång som konstnär tjänande han in så mycket pengar att han kunde resa på flera kombinerade studie- och målarresor till Kuba och Mexiko. Dessutom genomförde han ett flertal resor till Sverige och var periodvis bosatt på olika platser i landet och under en av resorna studerade han myterna runt vikingarna och den historiska tidsepoken under vikingatiden för att använda den nyförvärvade kunskapen i en kommande Mardi Gras-festival. Bland annat var han under en period bosatt i Fridolins villa på Casselgatan.
Vidare läsning på engelska om Anders Wikström finns att läsa på nätet skrivet av Phd Ann B. Dobie för NOMA.
Vintersaga, Gracias a la vida, Sebastian
Av en händelse hittade jag kulturprogramet Klassikern när jag lyssnade på min pannbensbio. De tog upp i tre olika program några låtar som jag har satt stort värde på.
Vintersaga, vemodets nationalsång Jag lade märke till denna låt första gången när jag lyssnade på Jerry_Williams under ett av hans folkparksframträdanden. Jag visste då inte att Monica_Törnell några år tidigare fick en stor hit med just denna låt. Låten är komponerad och skriven 1984 av Ted Ström (som även skrev Hon kom över mon). Jerry Williams såg jag live första gången omkring 1972-1973 i Vredstorps folketspark,
senare har jag sett honom live både i Adolfsberg och på Mariebergsskogen i Karlstad. Men det bästa av hans framträdanden är nog TV inspelningen från Börsen i Stockholm där han med stor energi framför Working Class Hero, han lever in i låten och man ser hur svetten rinner över hans ansikte, till hans andra bättre låtar i mitt tycke hör även Who's gonna follow you Home och Did I tell you. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se Monica Törnell, och jag kände knappt till hennes existens innan jag hörde radioprogramet, om jag inte missminner sjöng hon in Björn Afzelius En kungens man, jag har inte hört hennes version tidigare men Afzelius nämner henne i omslaget till CD-skivan Den röda tråden.
Gracias a la vida (Jag vill tacka livet) Jag hörde sången första gången när Arja Saijonmaa framförde den i ett Tv-program i slutet av 1970-talet, och förknippade den genast och felaktigt med Vicror Jara, men flera år senare fick jag reda på att det var den mångsidiga chilenska artisten Violeta_Parra som skrev låten 1966 ett år före sitt självmord. Förutom att hon var verksam som musiker och textförfattare, reste hon runt på landsbygden för att teckna ner den äldre chilenska folkmusiken. Hon var även verksam som målare och textilkonstnär med en egen utställning på Louvren i Paris 1964 som kronan på verket. Möjligheten att se Violetta Parra live föesvann för min del 1967 i och med hennes självmord och det finns tyvärr få filmade inslag där hon förekommer. Schweizisk TV gjorde några inspelningar i början av 1960-talet men de består huvudsakligen av olika intervjuer. Även Arja Saijonmaa tillhör de artister jag inte sett live. Förutom Jag vill tacka livet vet jag bara ytterligare en låt hon har spelat in och det är Högt över havet som under en period spelades mycket flitigt i radion.
Sebastian är en av symfonirockens pionjärlåtar. Sebastian ingick i Cockney Rebels första album som utgavs 1973. Text och musik skrevs av Steve Harley som tillhör en av mina favoritartister. Bandet lyckades inte få någon större framgång i Sverige men blev enormt populära i Norge, Danmark, Belgien med flera listettor på topplistorna. Jag hörde Sebastian första gången i mitten av 1970 under en skolfest i Kongsberg. Under ett skollov när jag var hemma på vår lilla ort besökte jag skivafärren för att köpa skivan, men det visade sig att den inte importerades till Sverige, så mitt inköp fick ske när jag återvände till Norge. Efter Sebastian lärde jag mig även att gilla de flesta låtar Harley skrev men mina höjdpunker är Dino, The Best Years of Our Lives, Make Me Smile (Come Up and See Me) och Judy Teen Kulturjournalisten Karsten Thurfjell fördjupar sig i en av symfonirockens pionjärlåtar och rekommender en enastående inspelning av låten som genomfördes av norska radions symfoniorkester på The Herre Avdelningen på Marienlyst i Oslo 2011, Harley framförde även låten under The Nigth of Proms 1991. Vid sidan av sina egna framföranden av egen musik sjöng han Andrew Lloyd Webbers The_Phantom_of_the_Opera i duett med Sarah Brightman och nådde med den sången en sjunde plats på Englands listan. Tyvärr fick han sedan inte spela rollen som Phantomen när musikalen sattes upp på scen. Själv for jag till Danmark bara för att se Steve Harley live när han uppträdde på Samsø Festivalen och i Roskilde 1998.
Tyvärr använde jag en lånad systemkamera och fick inte till vare sig skärpa och exponeringstid ordentligt, det är ju lättare att fotografera i dag då man inte behöver vänta en vecka för att se resultatet.
Radioinslagen är relativt korta, för att lyssna följ länkarna här nedan
Sebastian 9 minuter
Vintersaga i P1 49 minuter
Vintersaga 57 minuter
Gracias a la vida 9 minuter
Axel Waleij -Bollspelande flicka
Vår lilla ort är inte rikt utrustad med offentlig konst på torg och i parker. När Koreaområdet byggdes i slutet av 1950-talet anlades det en liten trekantig grönyta med några träd och parksoffor.
Centralt i området placerades skulpturen Bollspelande flicka som var skapad av skulptören Axel Wilhelm Waleij. Enligt några äldre personer jag pratat med blev det en del diskussioner mellan några moraltanter om lämpligheten att placera en staty med en naken flicka i ett bostadsområde där det bodde så många barnfamiljer.
Bara någon meter från statyn finns ytterligare en mindre skulptur föreställande en liten oxe i sten och yttterligare några hundra meter bort står skulpturen Molnets broder av Lennart Kindgren. Det är lite knepigt att bostadsbolaget lyckats placera alla sina skulpturer inom en så begränsad yta. Den lilla djurskulpturen borde flyttas till någon rastplats i Saltängen eller placeras utanför huvudentrén till det ombyggda Ramundergården.
Lite extra vetande om Axel Wilhelm Waleij
Han föddes i Hällestads socken, Östergötland, 23 oktober 1897 som son till Theodor Andersson men tog i vuxen ålder sin mammas vallonska flicknamn Waleij. Han studerade konst för dåtidens storheter som Carl Milles, Albert Engström och Olle Hjortzberg. Han blev personlig vän med Drottning Victoria som upplät en lokal på Stockholms slott som ateljé åt honom. Förutom Bollspelande flicka från 1958 utförde han en 1,7 meter hög minnesbyst av drottning Victoria på Öland 1938 samt en rad porträtt av de kungliga i marmor eller brons. Waleij avled 5 september 1964 i Stockholm.
