Blyghet

Ibland kan man vara hur tuff som helst, slänga ur sig vågade påståenden från munnen, spela apa, göra heltokiga saker eller till och med göra en liten parodi i form av stand-up av mina egna erfarenheter från livets trappa trots en medfödd blyghet. Extra kul är det när man plötsligt gör något spontant som man inte trodde man skulle våga. 

 

Men när vågar man? Och för vilka? 

Men jag är av naturen väldigt blyg, och när jag bröt benet efter ett fallskärmshopp, blev följden ett besök på RSÖ. När jag väl kommer till avdelningen före operationen kommer det fram en sjuksköterska som skall tvätta mig, tröjan och byxorna åkte snabbt av, varpå sjuksköterskan snabbt vrålar ut KALSONGERNA OCKSÅ. Pionröd i ansiktet försökte jag förhindra detta moment eftersom jag kände en viss blygsel, men min åsikt vägde väldigt lite så efter några meningsutbyten fick kalsongerna gå samma väg som byxorna. Tur att man redan var röd i ansiktet så att den där extra rödheten som kom på grund av min blygsel inte märktes.
Rodnande Janne, har på egen hand lagt lite rött på en teckning av mig, som skapades av jenny larsen.
Det är ganska lätt att vara tuff och framfusig när man har ett kompisgäng bakom ryggen, det är kanske därför det var lätt att mobba några skolkamrater en gång i tiden, så här i efterhand har tanken slagit mig att dessa skulle inte blivit mobbade om jag varit ensam, eller om inte alla kompisar runt om skrattat när man utsatte någon stackare för en mindre trevlig handling.

 

Kontigt nog är jag numera inte speciellt blyg för helt okända personer, eller personer som jag mer eller mindre umgås med dagligen. Den grupp som drabbas av min blyghet är släktingar som man träffar någon gång om året, bekantas bekanta och personer som jag respekterar för att de har åstadkommit något som i mina ögon är sort.
Fotografi av en kluven persika, bild lånad från Wikipedia
Så man är väl byggd som ett persika när det gäller vänner först ett halvmjukt skall som släpper in alla obekanta, de kan gotta sig i fruktköttet, och sedan ett stenhårt skal runt kärnan där bara de allra närmaste släpps in. Det är väl det som är orsaken till att det är kul att blogga, för genom bloggen släpper man ju delvis in även de okända i den hårda kärnan. Och om jag skulle rodna medan jag skriver min blogg syns det ju inte.


Samtidigt måste jag erkänna att det på ett sätt är kul att testa gränserna, och ibland törs man saker som man inte själv visste. Om du vill ha kontakt eller fråga något skriv en rad i fältet Kommentarer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0