jannealg

På min lunch idag klarade jag av stora delar av min julstädning, jag var och klippte av mig en stor del av min peruk, vilket är en mycket skön känsla. En sak som slog mig medan jag klipptes var allt prat som var i lokalen, ett surr av röster hela tiden, och i denna miljö jobbar de flesta frisörer året om, vad skönt det måste vara för dem att komma hem och få lyssna på tystnaden. Jag tänkte ta resten av städningen själv i kväll, hårväxten på hakan och den under näsan måste bort, men när det gått så långt som nu går det inte med elhyvel, så det blir fram med rakskum och en riktig rakhyvel. Min peruk är lite lustig, den har växlat i färg från rött, blont, relativt mörkt (nästan svart) för att slutligen övergå i grå. Folk man pratar med om detta hävdar att man inte kan byta hårfärg så många gånger i livet på naturlig väg, men jag är väl undantaget, knepigt nog blir det gråa mörkt när det är blött. När de första gråa håren visade sig i 35 årsålden blev jag ganska bekymrad, och lite fåfäng som man är ibland utrustade jag mig med en pincett fångade in hårstrået vid hudkanten och slet bort det, efter ett tag kom jag underfund med att jag skulle bli flintskallig om jag fortsatte med den metoden, även min storasyster led av samma problem, så när hon var på besök passade hon på att dra hårstrån även på mig.

Läs även andra bloggares åsikter om tystnad, peruk, gråa hår, elhyvel,