jannealg

Jag har länge funderat på ur jag skall förvara mina böcker, de har temporärt varit placerade som högar i ett rum som jag inte använder så mycket, Men jag har retat mig lite på att det varit svårt att hitta rätt bok trots att de legat i sorterade travar efter ämnesområde.
 

Men äntligen har jag kommit till skott och med hjälp av en såg har jag lyckats såga sönder några hyllor och byggt om dem så att de går från golv till tak, totalhöjden är 2,60 meter så att nå de översta böckerna utan stege blir lite svårt.



Jag känner mig ganska nöjd med slutresultatet, så det kommer att bli en likadan sektion på motstående vägg i hallen. Med ytterligare en sektion kan jag minska ner antalet böcker som ligger i kartonger på vinden. Samtidigt för jag en möjlighet att gå igenom dessa böcker, trots att jag avskyr att kasta en bok, blir det säkert någon som får ett andra hem i pappersåtervinningen. Fast det enorma jobbet att flytta om alla böckerna så att jag får dem i den ordning jag önskar återstår, men detta blir en kul sak att göra en dag med dåligt väder.

I dagens blogg skall jag skriva om något som kan upplevas tidigast om ett år. På värmlandsnytt såg jag för ett årsedan ett inslag om ett litet sommarcafé i Skåre utanför Karlstad. Förra året när jag besökte platsen visade det sig att de redan stängt för säsongen så min resa till Skåre var då bortkastad.

Vis av skadan tänkte jag att nu i år skall det bara bli av, men som vanligt rinner dagarna bort och för cirka två veckor sedan blev det i alla fall av. Som vanligt var jag ute i grevens tid eftersom det var sista helgen som Janssons café var öppet. Innehavaren som till vardags jobbar som lärare har inte möjlighet att driva verksamheten medan skolåret pågår.

   

Det unika med caféet är att de har försökt att återskapa en 30-40 tals miljö med bord utomhus på gräsmattan. Det fanns till och med några bord inne i ett växthus. Allt porslin som är av äldre datum är udda detta betyder att inga vid bordet har likadana koppar eller fat. Till de klassiska bakverken räknas kanelbullen, och just dessa bröd var helt underbara, stora saftiga och med en riktig smak av kanel. 

Utöver caféverksamheten används ett utrymme där lokalt inbjudna konstnärer får ställa ut sina alster vid mitt besök visades Bernt Johanssons naturnära motiv. Detta med den konstnärliga verksamheten var en liten bonus med mitt besök och jag blev väldigt imponerad av de konsthantverkföremål som var utförda i betong och porslin, detta var ett nytt sätt att utnyttja sitt trasiga porslin, och det är bara fantasin som sätter gränsen för vad som kan åstadkommas med så små enkla medel och porslinskross.

 

Jag har under flera år varit på väg till Brattforsheden utanför Filipstad, dels för att titta på flygfältet samt även de byggnader som uppfördes där under andra världskriget som en del av det svenska försvaret, men av olika orsaker har jag inre kommit till skott.


För att kunna försvara landet mot angrepp av tyska armen via Norge uppfördes en rad med befästningar, många av dessa kan man fortfarande se som stora betongklumpar längs med den Norska gränsen. Ett av problemen under 1930-1940 talet var att Värmland saknade flygflottiljer därför skapades det några militära krigsflygfält bland annat i Ölme (fält 11) och Brattforsheden (fält16). Av de 40 krigsflygfält som byggdes i landet återstår i dag bara Brattforsheden som numera fungerar som ett civilt klubbflygfält samt ett historiskt monument av den svenska beredskapen.

När flygfältet byggdes maskerades alla byggnader som vanliga bondgårdar, och på bara 50 meters håll är det mycket svårt att se att dessa byggnader innehåller något helt annat.

Eftersom mitt besök sammanföll med beredskapsdagen var samtliga byggnader öppna och flera av värnen var bestyckade med kulsprutor och en Bofors 40 mm luftvärnskanon.
 
Tyvärr var det väldigt låg molnbas under mitt besök, men detta hindrade inte några piloter att flyga rote med två stycken USA-märkta flygplan, bland annat en North American T-6 Texan som benämndes Sk 16 i det Svenska Flygvapnet.
 

På marken fanns ett antal Klemm Kl 35 (Sk 15) och De Havilland DH 82 Tiger Moth (Sk 11), ingen av dessa kom i luften under mitt besök på grund av det dåliga flygvädret men möjligheten att fingranska flygplanen på nära håll ökade ju när de stod statiskt på marken.
  
Som en liten extra bonus fanns det en Focke-Wulf Fw 44 Stieglitz (Sk 12) parkerad i en hangar, just denna flygplanstyp konstruerades av den tyska konstruktören Kurt_Tank och denna flygplanstyp räknas som hans första lyckokast och den kom att följas av ett flertal flygplanskonstruktioner som användes av Luftwaffe under andra världskriget.

Fast vad brandflyget i Örebro län utförde denna regniga dag i Värmland vet jag inte.

För drygt ett årsedan skrev jag några blogginlägg om naturkatastrofen på Haiti, denna ö ligger ju så långt borta att jag inte har besvärat mig med att läsa på om landets historia. Men att landet har varit drabbat av natur och politiska katastrofer tidigare kände jag i alla fall till.

Nu när mer än ett år har gått sedan jordbävningen drabbade ön har media nästan slutat att rapportera om öns utveckling, och ändå händer det mycket där, med koleraepidemier, presidentval och upplopp bland vissa delar av befolkningen. 

Som vanligt när jag jobbar brukar jag lyssna på min pannbensbio, och helt plötsligt tyckte jag att jag kände igen rösten på Studio Etts intervjuoffer från Port-au-Prince, den lät mycket bekant och familjär. Vid en kontroll senare under kvällen bekräftades mina misstankar, det var min systerdotter som blev i intervjuad. 
 
Tänk vad hon har växt sedan denna bild togs. Och jag hoppas verkligen att hon får rätt i sina utsagor som hon framförde i radioprogrammet.


 


När det gäller Haitis historia har jag försökt att läsa på lite, även om det inte är så lätt att hitta litteratur i ämnet. När jag tittade runt lite bland SR-minnens inslag hittade jag ett mycket intressant inslag om Papa Doc, vi får bara hoppas att den nyvalde presidenten Michel Martelly följer de demokratiska spelreglerna och att han kan ena landet i återuppbyggnaden.

När man är uppväxt på en liten ort som vår lilla ort lär man med tiden känna de flesta urinnevånarna. Eftersom jag jobbar som jag gör är det lätt för personer i förskingringen att få kontakt med mig när de besöker orten, så även detta år, då ett stort antal skolkamrater kommit för att säja hej och bli uppdaterade i det senaste skvallret.

Ett av de roliga besöken i är svarade Per och Gerd-Reidun för, vi kom i samspråk om ett flertal ämnen från de äldre brunnshusen ute i vid Porla_brunn till skolkamrater som flyttat från orten.

  


Trots att orten är liten har ett flertal av våra skolkamrater fått toppjobb eller gjort sig positivt bemärkta på andra sätt. Vi har ju Ulf Kappen som numera är stjärnkock, jag minns när han sommarjobbade som gräsklippare på Esso Motorby där även hans mamma jobbade i resturangen.



Eller Lotta Pedersen som var blåsorkesterns drillflicka, så här i efterhand blir man lite fundersam till varför hon inte fick spela ett instrument, då hon i botten är musiker och inte dansbandssångare. En nyhet jag fick höra av Per var att en av mina skolkamrater som tog segelflygcertifikat samtidigt med mig idag sitter som en av de högre cheferna på Volvo, detta har han inte nämnt ett ord om fast det skulle säkert bara bli flygprat ändå när vi träffas. Även Pers bror har utmärkt sig inom musiken med sitt stränginstrument. jag minns tydligt när han flyttade in hos min lillasyster i Stockholm för att bedriva musikstudier.

Det knepiga är att så många har valt att bli journalister, Anders som man lekte en hel del med som liten, avslöjade en sak i tidningen där han arbetade vilket resulterade i att redaktionslokalen blev bombhotad, samt att han behövde beskydd under en period, en av de andra som blev journalist är Claes Löfgren som är verksam som utrikeskorrespondent vid SVT. Claes var en riktig spjuver i sin ungdom, han och hans bror hittade ofta på små hyss, bland några av de komiska sakerna var att de växlade plats på ICA och Konsums flaggor så att båda butikerna gjorde reklam för konkurrenten.

Nu under sommaren har det varit lite dålig tillgång till datortid så detta blogginlägg blir en liten sammanfattning av sommaren. Att Sverige är fantastiskt fick jag uppleva några dagar i juli då jag for ner till Aneby för att hämta två tvättmaskiner som jag lyckats komma över väldigt billigt.

Normalt sett jobbar jag ju alla vardagar under juli månad, men jag lyckades pricka in en helt underbar sommartorsdag för denna resa. För att resan inte skulle bli för tråkig passade jag på att fråga en kamrat om han ville följa med på denna lilla tripp. Val framme i Aneby känner vi hur hungern kommer sig smygande så vi går in på en pizzeria och beställer en varsin pizza. Medan vi väntar på att pizzorna skall bli klara passar min kamrat på att gå ut och rasta sin hund, samt förse den med nytt vatten, efter promenaden som tog ca 15 minuter kommer han in för att sätta sig ner och äta sin pizza. Efter ca en minut kommer det in en äldre tant och klagar på att det sitter en hund i bilen och flämtar, hon måste ju ha observerat att hunden kommer raka vägen från en promenad samt att den just fått vatten, men ändå vill hon påpeka det olämpliga i att det sitter en hund i en bil, där rutorna är nervevade samt att bilen står i skugga.

För att få liter omväxling valde jag att köra vägen över Gränna på hemresan. Som liten när man for på besök till mormor i Halmstad for man just vägen mellan Ödeshög och Gränna, och jag minns mina blickar upp mot berget där Brahehus låg. I en äventyrslysten grabbs tankar satte denna ruin igång olika fantasier om hur slottet används genom åren. Jag minns att jag flera gånger bad min pappa att vi någon gång skulle stanna så att man kunde klättra upp på berget och utforska denna ruin, men det blev tyvärr aldrig av.



Nu har vägen mellan Gränna och Ödeshög fått en ny sträckning, så man passerar ruinen på bara några hundra meters avstånd, dessutom har vägverket ordnat med parkeringsmöjligheter så att beskåda denna ruin är inte ett lika stort äventyr som förr.



Byggnaden måste ha varit mäktig när den var bebolig, med en helt underbar utsikt över Vättern och Visingsö. Vad jag saknade när jag stod vid stupet och tittade ut över vyn, var alla fruktodlingar som var placerade mellan landsvägen och bergets fot, men dessa fruktodlare har väl blivit utkonkurrerade av all frukt som importeras. Om jag inte missminner mig var Gränna synonymt med päron eftersom merparten av landets päronodlingar var lokaliserade till Grännatrakten.

 

Lokalt fanns ju även detta fenomen i mina hemtrakter, med alla stora jordgubbsodlingar i Finnerödja trakten, men även detta är ett minne blott, med några få verksamma bärodlare, trots detta kan man fortfarande köpa Finnerödjajordgubbar i hela landet, undrar just var dessa kommer ifrån.

Slutkommentaren måste i alla fall bli att Sverige är fantastiskt även på vardagar i juli månad.