jannealg

Jag brukar inte bli rädd, men det händer då och då, det är ganska normalt att bli rädd, och det är ju ett av livets försvarssystem, men feghet är mer ett tecken på osäkerhet.


I dag blev jag i alla fall lite rädd och tungan knöt ihop sig, fick en bakhjulssladd samtidigt som jag mötte en bil på vägen, bakvagnen kastades ut i den mötande bilens körfält, snabbt tryck på kopplingen och upprättning av bilen och inget hände, vi möttes med någon cm tillgodo.
Knepigt nog kommer känslan av hjärtat i halsgropgen när hela händelsen är över. Annars är en av mina största rädslor några år gammal, det var när min lillasysters 15-årige son skulle flyga ensam för första gången, jag var med honom till flygfältet när han startade, och hela tiden medan han flög oroade jag mig för att behöva ringa min lillasyster och berätta att sonen havererat (det var ju jag som lurat in honom på flygning).

Feghet, jag skäms och erkänner att jag ibland är feg. På gräsklipparklubben finns en 5 kubiks bränsletank för bensin. Någon idiot borrade ett 5 mm stort hål i tanken för att slanga bensin. Jag och en till i klubben tog på oss att laga tanken. Hålet skulle svetsas igen samt målas på insidan. Men då kom min feghet fram i dagen, jag gick bort från tanken och ställde mig bakom ett brandskåp medan svetsningen utfördes, min tanke var att smäller det är det ju onödigt att vi båda flyger till månen. När svetsningen var klar kröp jag ner i tanken tvättade ur den med etanol och bättringsmålade den på insidan, killen som svetsade kommer fram till luckan tittar ner och säjer det du gör nu skulle jag aldrig göra, dels för den trånga ytan där man är instängd och dels på grund av dofterna från färgen.

Fick ett besök av ortens tidigare lokalredaktör på NA-NT, han är i dag 90+ och han rensar upp bland sina sparade fotografier och texter. Jag fick en bunt orginalfoton som jag lovade att lämna över till gräsklipparklubben samt kopior för eget bruk. Trots att bilderna var från 1974 kunde jag ange namnen på de flesta, knepigt nog missade jag mig själv, så åldern har nog tagit ut sin rätt i alla fall.

Första bilden föreställer klubbens SZD-Pirat inköpt 1973.

Staffan flög detta flygplan under ett DM som klubben anordnade 1974, något år senare deltog han i SM med samma flygplan. Tyvärr blev inte placeringen så bra. Om jag kommer ihåg rätt blev det två utelandningar varav en i en mosse. Hela flygplanet fick demoteras och bäras någon kilometer över mossen. Enbart den mittre delen av vingen väger 90 kilo, tur att inte jag var med i gänget som bar detta flygplan. Staffan drabbades även av ett åsknedslag i vingspetsen under denna SM-vecka i Karlskoga.

Den andra bilden visar samma flygplan, och jag tror att det är Mikael Othzén som sitter i cockpit, personerna utanför flygplanet är Olov Backman och jag själv.

Som vanligt försökte jag lyssna på radioprogramet Vinter i P1, dagens vinterpratare urmakaren , konservatorn och skådespelaren Johann Neumann mera känd som
”Ipren-mannen”. Vilket enormt levnadsöde, mobbad på urmakarskolan på grund av sin längd och hånad av sina alkoholiserade föräldrarna som försökte sälja honom till en cirkus. Phuu.


Han medverkade i Hrafn Gunnlaugssons film Korpens skugga från 1988, jag kommer ihåg att den filmen var bra, men jag missade Neumanns medverkan, hoppas att den kommer i repris så att jag kan hålla ögonen på skaft efter hans rollfigur Leonardo. Nu kan mitt minne svika mig och jag blandar ihop denna film med föregångaren Korpens flyger från 1984, det förekommer i alla fall en musikslinga i någon av dessa två filmer som har etsat sig fast i min skalle, jag tror den heter Riding och den spelas medan en grupp personer rider på islandshästar över en strand.

Sista arbetsdagen det här året avslutades med ett besök på bastuklubben, tyvärr var det många som missat att fredagsbastun var flyttad till onsdag. Så jag passade på att provsmaka ölen Störtebeker jag köpte igår, och jag måste erkänna att den var god, så det ligger nog en del i omdömet att tyskarna kan öl. Den har en mycket god beskhet som borde vara lämplig till grillat kött. Jag skall köpa några flaskor till så att man kan dricka den från ett glas. Färgen och skummbildningen kan ju inte avgöras när man halsar den från glasflaskan.

Hela helgen var jag på gräsklipparklubben, det har blivit mycket tid där sista veckan, i torsdags provkörde jag en liten Stiga åkgräsklippare, man känner sig lite naken när man inte har någon hytt att sitta i. Tyvärr var gräset väldigt långt så jag fick klippa av ytan två gånger.

Det mindre roliga jobbet var att fixa till toaletten på klubben, några gäster har använt toaletten fast plastpåsarna tagit slut, och jag som är lite äckelmagad blev tvungen att ta på mig uppgiften att fixa byte av påse samt tvätt av toaletten. Det var lite svårt att äta senare på kvällen.

Under fredagskvällen tänkte jag köra lite med röjsågen för att ta bort långt gräs runt slänter, diken och klubbstuga, men troligen har jag blivit starkare sista tiden, för jag stod med startsnöret i handen efter ett startförsök, så det var bara att ställa in klippandet. Så det fick bli en sväng till bastuklubben, och njuta av att veckans arbete var slut. 

Titeln på bloggen är inte så oanständig som det ser ut. Jag var i Siljansnäs under lördagen för att titta på flygplan och en del avancerad flygning. Ner på det lilla flygfältet dimper en DC-3a på sin väg hem från Dala-Järna. Detta var en mycket mäktig upplevelse att se flygplanet först flyga över flygfältet i höjd med trädtopparna för att sedan landa. Flygplanet var ett av andra världskrigets mest betydelsefulla flygplan och efter kriget kom det i tjänst bland alla större flygbolag. Mest kända här i Sverige är nog den DC-3 som blev upphovet till DC-3 affären och den DC-3 som havererade på Kastrup med nuvarande kungens pappa ombord.

Jag passade på att detaljgranska detta plan, vilket jobb de nuvarande ägarna lägger ner, flygkroppen var så blank så att den kunde användas som spegel, undrar hur mycket autosol de förbrukar per år.

Jag såg även en engländare som verkligen såg ut att ha pli på sin fru, hon vaxade hela flygplanet medan gubben i huset tittade på flyguppvisningen, så borde det vara för alla. Jag glömde att fråga om hon även vaxade bilen hemma.

Igår kväll tillbringade jag ca 3 timmar på gräsklipparklubben, och i onsdags blev det ca 2 timmar, så nu ser jag ett slut på jobbet, det återstår väl ca 4 timmar men dessa sparar vi till efter helgen. Jag måste låta gräsklipparen svalna lite, den kom i kokning efter ca 2 timmars klippning, och jag blev mycket snopen när det krävdes nästan 10 liter vatten för att fylla upp kylaren.

1966 bildades på orten en gräsklipparklubb, stiftarna av klubben var väldigt ivriga och målmedvetna, totalt anlades ca 180.000 kvadratmeter gräsyta. Medlemsantalet var ca 50 personer nästan samtliga deltog i klippandet av gräsytorna. Jag kom med i klubben 1973, då fanns det fortfarande bara två kanaler på TV och inte många aktiviteter som störde klubbens målsättning. Men med utökat utbud av TV-kanaler, dataspel och andra aktiviteter blir antalet medlemmar som ställer upp med klippning allt mindre. Detta är ett problem inte bara i vår klubb utan i alla föreningar som baserar sin verksamhet på frivilligt arbete av medlemmar. Idag är vi ca 5 personer som klipper gräset, men fortfarande är det ca 40-50 som använder gräsytorna.

Nu i helgen genomförde vi en födelsedagsflygning med vår kompis Leif. Han fick flygningen i present för två årsedan när han fyllde 50. Av olika orsaker tog det två år att komma till skott (kan det vara rädsla?).

Vädret var helt underbart ute vid Karlstad segelflygklubb där flygningen tog plats. En kul sak var att just denna helg fanns en inhyrd ASK_21 till förfogande. När vår kamrat landat efter ca 35 minuter, blev jag erbjuden att följa med upp på en tur, oj vad det sög i flygtarmen, så gärna jag skulle vilja det men de andra ville hem, så det blev ingen segelflygning för min det.

ASK 21 är ett helt underbart flygplan som även får flygas i avancerat läge, och där rök min möjlighet att få flyga en looping. Denna upplevelse saknar jag med andra ord fortfarande.

Leif var mycket nöjd med sin flygning, från ca 700 meters höjd såg han hela Värnen och han kunde även skymta Kinnekulle och Vättern från sin utsiktspunkt över Karlstad.

Jag satt för några årsedan och pratade med några kompisar om udda sporter, mycket finns det ju, flyg, dykning bergsklättring och fallskärmshopp. Resonemanget slutade i att de flesta skulle kunna tänka sig ett flertal av dessa sporter utom just fallskärmshoppning. Jag som hela tiden är lite udda bestämde mig dagen efter att starta med just fallskärmshoppning. Utan att nämna ett ord för de övriga anmälde jag mig till en kurs, det blev många "torrövningar" i en gymnastiksal i Örebro, efter ca 15 kurstillfällen var det så äntligen dax för premiärhoppet en solig och fin Lördag. Med i flygplanet var 4 elever, pilot samt instruktören, när vi nådde ca 700 meters höjd var det dax för oss elever att hoppa. De första två eleverna hoppade och vad jag såg fungerade det hur bra som helst, sedan blev det min tur, framme vid dörröppningen kändes det lite pirrande i magen, men när instruktören skrek hoppa så hoppade jag, känslan var att man föll mot jorden och att man skulle sluta sina dagar som en våt fläck om inte skärmen öppnade sig, lika fort som man hoppat kändes ett kraftigt stopp eller ryck, det var automatutlösningen som löste ut den stora tygskärmen. Vilken känsla att hänga i selen, se marken där under, jag provade att dra i styrlinorna för att svänga. Tyvärr tappade jag bort mig, och hittade inte den avsedda landningsplatsen, och när jag väl såg den var jag på för låg höjd, så jag damp ner i ett kalhygge.

Före landningen såg jag marken komma närmare och närmare, stora stenar, stubbar och annat bråte var spritt över hygget. Jag har inte mycket höjd kvar och jag närmar mig en ca 1 meter hög sten, för att gå fri viker jag ihop benen och försöker vrida upp dem mot ryggen. Jag går nästan fri, ena fotbladet slår i stenen med ett flertal benbrott i ena benet. Där kommer ordet OM, om jag bara varit 7 cm högre upp skulle landningen gått utmärkt och inget benbrott.

Efter ca 35 minuter kommer det en person från fallskärmsklubben och när han väl lokaliserat mig var det bara för honom att ringa efter ambulans. Stackars de fyra som bar ut mig över detta kalhygge för att nå vägen var vi även tvungna att passera en mosse, ambulanskillarna var blöta upp till knäna.

Besöket på akuten var ingen höjdare, jag kom dit vid 15 tiden men träffade läkaren först vi 22 tiden på kvällen, efter röntgen bestämdes det att benet skulle opereras under söndagen, detta passade mig bra, för det betydde att jag skulle kunna vara åter på måndag, tyvärr inträffade en bilolycka på söndagen så min operation flyttades fram till söndag natt. Jag rullades iväg från sovsalen och i en korridor kommer det fram en kvinna, hon presenterar sig med ett namn och ber att få se på min arm, om det var av hennes skönhet eller av någon annan orsak vet jag inte men jag somnade. Vaknade upp lite senare och kommer ihåg att det satt en hemsk ful kärring vid sidan av sängen, jag brukar ha takt och ton i mitt tal, men här vräkte jag bara ur mig orden HEMSKT FUL KÄRRING, jag var tydligen på ett ställe som kallas uppvak.

Efter att jag återkom till sovsalen kommer farbror doktorn på sin rond, jag frågar om jag kan få åka hem eftersom jag är färdigbehandlad, men njet man brukar ligga kvar några dagar för observation. På tisdagen har jag tröttnat på sjukhuslivet och tar ett allvarligt samtal med doktorn igen, Efter lite prat enas vi om att jag lika gärna kan vårdas hemma bara jag äter mina verktabletter och återkommer vid minsta problem. Så vid lunch har jag slängt ner mina prylar i en plastkasse doktorn kommer med en påse piller, tvingas att ta ett piller på plats och skall sedan äta fler vid behov, när påsen är slut kan jag hämta ut ytterligare piller på apoteket.

Äntligen hemma det första man gör är att hoppa in på toaletten spola ner påsens innehåll  i toastolen, sen var det att fixa till sängen med en stol så att det gipsade benen kunde hållas högt. Ställa väckarklockan på ringning så att man kunde hoppa till jobbet på onsdagen. Vaknade mitt i natten med hemsk smärta i benet och ångrade att man spolat ner tabletterna, tänkte att man i alla fall får lösa ut receptet under morgondagen, men efter att jag somnat om var smärtan borta och kände heller inget under dagen på jobbet, men på natten kom smärtan åter, och smärtan skulle säkert inte klinga av även om jag åt upp pappret receptet var utfärdat på. Hur som helst smärtan klingade av mer och mer, receptet ramades in och hängdes upp på väggen, någon berättade att detta var ett värdepapper man skulle kunna sälja det för en bra summa eftersom tabletterna var morfinbaserade. Så det fick hänga kvar på väggen dyr konst ska ju exponeras.

Efter ett antal återbesök hos "Gips-Lena" på RSÖ var det så äntligen dax att bli av med gipset permanent, Doktorn frågade vad jag skulle göra under helgen nu när benet äntligen var fritt, dum som man är svarade jag ärligt att jag skulle fotvandra längs Bergslagsleden, varpå han vänder sig om och skriker till Gips-Lena OMGIPSNING och återbesök om två veckor.

Bergslagsleden blev det i alla fall under helgen med övernattning i ett vindskydd fast jag gick på kryckor, det går förvånansvärt lätt att ta sig fram i skogen även med dessa hjälpmedel.

Men nu var det ju ordet "Om" detta skulle handla, jag har flera gånger sagt Om jag bara var några cm högre upp i luften så skulle detta inte ha hänt varpå en komps häromdagen sa Om du bara varit 10-15 cm lägre ner kunde du vara totalförlamad från midjan och nedåt. 

Detta var mitt första och enda fallskärmshopp, när jag besökte Örebro Segelflygklubb för några årsedan frågade jag om det var här fallskärmsklubben höll till, en äldre flygare snäste av mig med orden att här leker vi inte med Räddningsutrustningen.