jannealg

På radion i programmet Kulturradion K1 pratade Mats Arvidsson häromdagen om Goyas tavla Den nakna maja och Den klädda maja, enligt programmet skulle dessa två tavlor vara beställda av den spanske premiärministern Manuel de Godoy, som ville ha en tavla av en naken dam på väggen (eventuellt var det hanns älskarinna). Men för att inte visa sitt intresse för naken konst för sina besökare målades även en påklädd maja. Tavlorna monterades upp på väggen med en vändbar ram, så beroende på vilka personer som besökte palatset kunde tavlan vändas för att visa rätt motiv. 1814 ställdes både Godoy och Goya inför Inkvisitionen på grund av målningarna, tyvärr finns inga dokument om processens gång bevarade. De två konstverken visas nu på Prodomuseet i Madrid. 

När det gäller konst- och litteraturkritikern Mats Arvidsson närmar han sig pensioneringen och jag kommer verkligen att sakna hans initierade konstreportage i radion, han tilldelades Stora Journalistpriset 1991 för sitt arbete med att utveckla kulturjournalistiken i radio

 

Detta med Den nakna maja fick mig att tänka på att den typen av konstverk skulle kunna utföras även idag, klädd på framsidan, oklädd på baksidan eller en husfasad på framsidan medan baksidan visar huset med fasaden bortagen och man ser rakt in i lägenheterna, så som många av de bilder av skadade hus från andra världskriget. Ytterligare en tanke som slog mig var att många konstnärer skulle kunna skapa originella personliga almanackor med 12 originalteckningar eller akvareller i skissformat. När året har gått är det bara att lämna in hela almanackan för inramning.


Personligen äger jag ingen Goya, de ligger lite för högt för min plånbok, men jag har en Allan Friis som tecknade en egen pamflettvariant av Den nakna maja som jag tyvärr på grund av platsbrist förvarar i ett arkivskåp oramad med andra teckningar jag saknar plats för. 

Läs även andra bloggares åsikter om Goya, Allan Friis, Den nakna maja, älskarinna, Inkvisitionen, Francisco de Goya, 

  

 

Jag är lite enkelsårig när det gäller konst, för mig är definitionen av konst, bilder utförda som teckningar, akvareller eller oljemålningar. Jag har väldigt svårt för performancekonst som konstnären Christo Javacheff  gjorde genom att vira in Berlins riksdagshus i tyg, eller Anna Odells psykotiskt sjuk kvinna på bron i Stockholm.

Ett område som gränsar till konsten är konsthantverket, många bildkonstnärer har ju även varit verksamma som formgivare åt olika glasbruk och keramiktillverkare, tyvärr är föremålen ofta inte märkta med upphovsmannens namn, utan det enda som står i botten på lergodset är Rörstrand, Uppsala Ekeby eller Karlskrona. Ändå värre är det med glas, dessa föremål var i bästa fall märkta med en liten etikett när de lämnade glasbruket, denna har som regel blivit bortdiskad genom åren.

 

Även på Tivedsbygdens konstförenings advents utställning förekommer det en hel del konsthantverk i form av smide, tyg, träföremål och inte bara bildkont. Efter att jag besökt utställningen några gånger har jag hela tiden hittat nya bilder som jag tagit till mig, men även konsthantverket har jag för ovanlighets skull lagt märke till.

En av mina favoriter från årets utställning såg jag inte vid mitt första besök, men när jag under ett av mina kvällsbesök såg skrotbilen som troligen kommer från bilkyrkogården på Kyrkö Mosse utförd av Lennart Lindström klack det till lite extra. Tyvärr var den redan såld när jag hittade den. Band övriga bildkonstnärers alster jag fäste mig för i år var Anki Lööw, Birgitta Helgesson samt debutanten Britt Johansson.

Ingvar Johansson har skapat några helt underbara tomtar i trä, och utan tvekan var den tomte som satt i en gungstol och läser ur boken Svenska folksagor den som väckte mest uppmärksamhet. Boken är bara 2 cm hög men hela uppslaget med sagan är fullt läsbar.
 

Bosse Möörk köpte för några årsedan en av kommunens utrangerade kraftverksbyggnader och byggde om den till en smedja. Där har det förekommit några smideskurser, och det är kul att se de deras hantverksalster av smide på denna utställning.

Det mörka järnet ger ett mycket robust och hårt intryck, jämfört med de mjuka träföremålen som exponeras på bordet bredvid, utöver Bo Möörk har även Gudmar Andersson och Tage Schölin jobbat med olika smidesdetaljer i järn eller kombination järn/trä.


Det var också kul att lokalblaskan uppmärksammade utställningen och Anna Bomarks tavlor, reportaget kan man klicka sig vidare till här.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Bomark, Bo Möörk, Tivedsbygdens konstförening, Anna Odell, Christo Javacheff, konst, konsthantverk, smide, tomte, konst,

Nu i helgen besökte jag Tivedsbygdens konstförenings adventutställning på vår lilla ort. Detta brukar vara mitt avslut av det gångna konståret. Förr i tiden brukade man benämna öppningsdagen med ordet vernissage som kommer från den tiden då konstnärerna fernissade sina målningar, detta gjordes precis innan öppningen av en utställning så lukten av fernissa hängde tjock i utställningslokalerna.

Som vanligt har föreningsmedlemmarna producerat en stor mängd bildkonst från teckningar, akvareller och i olja. I år fäste jag mig för några akvareller av Liselotte Ström, men på grund av tidsbrist blev det bara en snabbgenomgång av de utställda alstren och jag tänker återvända någon kväll i veckan för att studera verken bättre.

Även vinsterna i konstlotteriet såg i år ut att hålla en mycket hög klass, och jag skulle kunna tänka mig att ha flera av tavlorna på väggen hemma.

För att övergå till något helt annat, min första kontakt med ordet vernissage var i Stieg Trenters bok Farlig fåfänga som min lilasyster köpte till mig när jag var i trettonårsåldern. I just den boken gör fotografen Harry Friberg debut som stående figur i Trenters böcker. Handlingen i boken hänger ihop med just konst, eftersom Friberg blir inbjuden att besöka en konstutställning som skall ha vernissage påföljande dag.


Läs även andra bloggares åsikter om Tivedsbygdens konstförening, vernissage, akvarell, konst, Stieg Trenter, Laxå, konstlotteri,

 

 

 

Ett av de områden inom konsten jag gillar är politiska karikatyr och skämtteckningar. Fördelen med att ha just den konstformen som hobby är att det går att köpa originalteckningar till mycket rimliga priser eftersom produktionen har varit enorm.

 

Tyvärr är karikatyren väldigt bunden till den tid då teckningen skapades. Många halvkända politiker, idrottsmän och artister som avbildats fram till 1960-talet har fallit glömska, så för att betraktaren skall känna igen personen kan behövas en liten personbeskrivning eller förklaring. Detta tar tyvärr bort lite av magin med bilden för många betraktare.


Skämtteckningar kan däremot leva betydligt längre, jag har sett teckningar från 1700-talet som man fortfarande kan skratta ät. Men även bland skämtteckningarna finns det alster som har ett bäst före datum. Extra tydligt syns det på de teckningar som utfördes i slutet 1930-talet som drev med rashygienfrågan.  Men även många av de politiska teckningar som utförs idag får ibland ett kort bästas datum. Hur många kommer att minnas Jimmie Åkesson om 10-år, själv har jag en politisk skämtteckning med Yngve Holmberg och Bertil Ohlin, eftersom nästan inga idag vet vem dessa personer är och hur deras karisma strålade ut är teckningen helt poänglös för den unga betraktaren.
   

 

Läs även andra bloggares åsikter om karikatyr, skämt, teckningar, Söndags-Nisse, Gustaf Ljunggren, hobby, konst,

Genom åren har jag läst en hel del om andra världskrigets historia. Men för att kunna ta till sig all information måste man då även läsa de inblandades personbeskrivningar eftersom detta kan vara en vägledning om varför vissa beslut tas redan från 1920 fram till 1945.

När jag läste Alan Bullocks  tegelstenstjocka biografi om Adolf Hitler En studie i tyranni, beskrevs hans önskan från unga år att bli konstnär.

I boken nämns det nästan med raljerande ord om hur han avvisades från konstakademien i Wien 1907 på grund av hans oförmåga att måla och teckna. Enligt boken skall rektorn yttrat att Hitler inte var född till målare, utan han skulle försöka bli arkitekt eller någonting ditåt.

 

Först häromdagen råkade jag se en avbildning av Hitlers konst, och i mina amatör konstkritiker ögon var den avbildade akvarellen inte så dålig. Den är ju utförd av en konstnär som saknade formell konstutbildning och var autodidakt, och meningen med konststudier är ju att man skall förkovra sig inom ett konstområde. En del av Hitlers tavlor fanns fortfarande att köpa i Wien långt in på trettiotalet, då de fått ett värde för samlare.

Tänk om dessa personer på akademin släppt in den unga Adolf som elev på skolan 1907. Vem vet, kanske skulle han inte tagit sig över till Tyskland och bli korpral i tyska armen under första världskriget, utan stannat kvar i Österrike som en erkänd och aktad konstnär.

 

Tänk vad hela världen skulle ha vunnit på det, ingen förintelse, inget andra världskrig, ingen järnridå och slutligen kanske ytterligare ett konstnärsnamn att lägga på minnet.


För skojs skull har jag lagt ut akvarellen som en konstnärsfråga på Antikprat, huruvida personerna har knäckt detta innan jag hinner få ut detta blogginlägg återstår att se.

Japp ibland går det fort signaturen Gbg lyckades lösa det på mindre än 10 minuter,

Läs även andra bloggares åsikter om Adolf Hitler, Alan Bullock, akvarell, konst, förintelsen, andra världskriget, konstakademin,

Conny och Evald har jobbat hårt med att få till ett fint prisbord till årets upplaga av medlemslotteriet i Tivedsbygdens Konstförening. Just nu ställs alla vinster ut i bibliotekets skyltfönster för att vinnarna skall kunna förhandsgranska vinsterna.

 

Eftersom vinsterna består av bildkonstverk och konsthantverk samt att smaken är mycket delad finns inget första pris, utan vinnarna får välja ett alster i tur och ordning efter sitt vinstnummer. Bland mina favoriter av vinsterna i år hittade jag en litografi av Sven X-et Erixson  samt en trevlig akvarell av vår lokala Allan Stålberg. Bland andra lokala förmågor fanns bland annat bildkonst av Sixten Edlarsson, Taime Westerlund, Sven Läth och Birgitta Helgesson
 

 I år var fru Fortuna inte riktigt på min sida, men för några årsedan vann jag en mycket trevlig litografi av Staffan Ullström som pryder sin plats på väggen i mitt vardagsrum.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Sven X-et Erixson, Staffan Ullström, Allan Stålberg, Tivedsbygdens konstförening, konst,

På mellanstadiet hade jag en lärare som klingande under namnet Nils Isaksson. Han brukade av och till läsa ett kapitel ur Göran Roos bok Framåt Björneborgare. Efter en avslutad uppläsning frågade magistern om någon visste var Björneborg låg. Ingen räckte upp armen, och jag som tyckte att frågan var så enkel. Jag hade ju besökt orten flera gånger eftersom min pappas farmor hade några släktingar där. Så min arm for upp i vädret och jag svarade snabbt att Björneborg ligger mellan Degerfors och Kristinehamn. Magistern vek sig i skratt svaret var ju rätt, men det var ju fel Björneborg.


Hur som helst lilla Björneborg i Sverige med sina drygt 1000 innevånare har en väldigt aktiv Folkets-Hus rörelse, och några av deras aktiviteter brukar jag försöka besöka. Dels har man under hösten en skivmässa där man har möjlighet att köpa äldre vinyl och Cd-skivor. Skivmässan är inte lika stor som den i Hova, men jag har märkt att möjligheten för mig att hitta spännande skivor är större här. Bland annat har jag köpt några udda inspelningar med Neil Young och Creedence Clearwater Revival, CCR där.

 


De andra stora händelserna under hösten är dels en konsthantverksmässa och en konstutställning, tyvärr nådde inte årets konstutställning riktigt upp till den kvalité som har visats tidigare år, men smaken är ju delad. När jag överhörde några av de andra besökandes åsikter var de flesta nöjda.  
 

Läs även andra bloggares åsikter om Björneborg, konstutställning, skivmässa, Neil Young, Creedence,

Häromdagen tittade Evald från Tivedsbygdens Konstförening in till mig med några fotostatkopior om en revy som min favoritkonstnär Gösta Chatham satte upp tillsammans med Isaac Gründewald på Konstnärsklubbens samankomst 1932. Detta var inte Chathams första revyförsök då han tidigare skrivit taltexterna till den första Blanche revyn Harrys bar ihop med Kar de Mumma.

Året därpå satte han upp en egen revy på Komediteatern i Stockholm. Troligen har ingen revy i Sverige blivit så nerskriven som Chathams Hörna. Erik Lindorm skrev i en av tidningarna att den var excentrisk, ryckig och att det var ett rent missnöje att se den. Revyn brast även i att det inte fanns några gnistrande stjärnnamn i ensemblen. När man så här i efterhand läser de medverkandes namn, Aino Taube, Rune Carlsten, Gösta Cederlund, Sigge Fürst och Lisskulla Jobs ser man att skådespelarna trots medverkan i denna revy fick de sina stjärngnistrande namn med tiden. 
  

Det område som Chatham utmärkte sig på var som karikatyr och skämttecknare, dels i olika dagstidningar men även med årligen utgivna skämtböcker. Genom åren har jag köpt på mig några teckningar från hans hand och jag har mycket svårt att skiljas från dessa, men det händer att jag ger bort någon till en person som jag känner extra mycket för. Avslutar dagens blogg med några bilder som visar ett litet smakprov.
   

   

 

Läs även andra bloggares åsikter om Tivedsbygdens Konstförening, Isaac Gründewald, Gösta Chatham, Kar de Mumma, Erik Lindorm,

 

Radioteaterns klassikerscen gav nu i helgen Harriet L, med manus och regi av Agneta Elers Jarleman och med tonsättning av Gunnar Edander.


Harriet Löwenhjelm (1887 - 1918) är nog mest känd som författare även om hon själv hävdade att hon var konstnär med konststudier för Kerstin Cardon samt vid Konsthögskolan i Stockholm där hon blev utesluten att fortsätta på skolans tredje årskurs, eftersom hennes konststil inte uppskattades av hennes lärare. 

Jag måste erkänna att Agneta Elers Jarlemans tolkning av Harriets liv både som litterärgestalt och bildkonstnär gav mig mycket att fundera på. När jag försökte läsa på litet om hennes levnadsöde hittade jag inte mycket, det enda jag hade hemma var svenskt Konstnärslexikon som tar upp cirka tre spalter text om Harriet. När man lyssnade på pjäsen kom det fram massor av små anekdoter om hennes liv. Det som förvånade mig var att hennes äldre bror läkaren Carl Löwenhielm som själv led av tuberkulos överlevde sin syster trots att han insjuknat före Harriet.


Läs även andra bloggares åsikter om Harriet Löwenhjelm, Harriet L, Agneta Elers Jarleman, Gunnar Edander, Tuberkulos

är inledningen i många sagor av H.C. Andersen och andra sagoberättare, samma sak kan gälla konsten, Det var en gång i tiden bara bilder som räknades till konsten. Sedan kom fotokonsten, performance konsten, konstmusiken och nu läser jag till min förfäran i lokalblaskan att även stickandet skall räknas in i konsten. 

Konstnären Vivianne Edorson har botaniserat på olika loppmarknader där hon har köpt möbler, för att sedan sticka överdrag till dessa. Priset tas för en fåtölj som är instickad i något rött material för 165 500 kronor. Nog finns det bättre saker att lägga dessa pengar på än detta konsthantverk. 

 


Läs även andra bloggares åsikter om Vivianne Edorson, konst, fåtölj, Örebro,

Jag fick för cirka ett år sedan iden att försöka sammanställa en liten skrift om ortens alla lokala kulturarbetare, många av dessa är ju inte så kända att de kommer med i ett konstlexikon eller annat uppslagsverk. Men lokalt kan de ha varit väldigt kända under sin levnad. Idag finns det inte många kvar som kan berätta om de lokala konstnärerna som var verksamma på orten före 1930. Efter att jag har pratat med några äldre konstintresserade personer har jag lyckats skrapa ihop ett 50-tal namn som har varit verksamma som bildkonstnärer. Detta att skapa ett register över ortens kulturarbetare kunde vara en idé för Hembyggsföreningen eller Konstklubben. Några av dessa konstnärer så som Frans Timén, Gösta Chatham, Sven Östberg och Roger Simonsson går det att läsa om i olika lexikon, men alla de andra har bara nått sin storhet lokalt, så det är stört omöjligt att hitta någon information om dessa i tryckta källor eller på nätet.

Personligen har jag inte så många av dessa 50 lokala konstnärers alster, men jag brukar köpa något varje år dels för att uppmuntra skaparen av verket, men också för att jag kanske gillar motivet, eller motivets lokala anknytning. Givetvis har jag inte plats på mina väggar för alla tavlor, men med en stor vind kan man förvara ganska många där. Men eftersom jag har fler tavlor än plats på väggarna brukar jag låta dessa bilder byta plats då och då. En tavla som stått magasinerad något år kan kännas helt ny när den åter kommer på väggen, och man ser på den med ett annat perspektiv. Många av de lokala konstnärerna är amatörer och autodidakter, medan andra har en konstutbildning i botten, men på grund av behovet av att kunna livnära sig så har de i dag ett civilt arbete och skapar på sin fritid.
  
Jag slänger in några små miniatyrer på några av ortens bildskapare, jag vet att upphovsrätten gör att man inte får publicera bilder hur som helst, men enligt lagen skall verket ha något som kallas verkshöjd, och det kan i vissa fall vara tveksamt om dessa når dit. Till var miniatyr finns en liten underliggande text om vem som skapat verket. Många har genom åren hämtat motiv från trollskogen i Tiveden medan andra har haft centralorten i blickpunkten. Några som varit verksamma på orten har lämnat orten bland annat Hans och BrittMarie Wirgård, som numera är verksamma utanför Arvika.
   
Till detta kommer sedan de som har varit verksamma som författare, dansare och musiker där har jag bara skrapat lite på ytan och fått fram bland annat Irja Browallius, Birgitta Stenberg. Britt Damberg, Lotta Engberg samt dansaren Gert Andersson.

Läs även andra bloggares åsikter om Frans Timén, Gösta Chatham, Roger Simonsson, Armand, Sixten Edlarsson, Tiveden, Irja Browallius, Birgitta Stenberg, Lotta Engberg, konst, Britt Damberg

Ibland hittar man kul sidor på nätet, som för ett tag sedan när jag sökte efter en konstnär via Google, bland resultaten dök sidan Antikprat upp. Sidan fungerar som tidningarnas frågespalter men fördelen här är att vem som helst kan svara, och det är ju mycket bra då frågan kanske gäller en inte så känd lokal konstnär. Chansen att någon som känner konstnären eller som har bitar av information att bidra med är ju mycket stor. Just när det gäller de mindre kända lokala konstnärerna går ju tidningarnas frågespalter ofta bet. Förutom konst kan man även ställa frågor om porslin, glas, guld, koppar, klockor och tekniska prylar med mera. 



Forumet är förhållandevis välstädat även om några personer slänger ifrån sig knepiga och raljerande svar, men dessa brukar plockas bort av administratören samt andra användare som bidrar med mer korrekta svar. Själv har jag blivit imponerad av den kunskap som finns ute bland allmänheten där merparten av de som svarar själva är amatörer. Sidan är ett av de små guldkorn jag har hittat på nätet, och det har till och med hänt att man svarat på någon enkel fråga om jag suttit inne med ett lämpligt svar. Ibland funderar jag på hur man klarade sig utan internet, många saker man söker eller sökte fanns ju inte med i de egna uppslagsböckerna, utan man tvingades uppsöka biblioteket. Nuförtiden ligger mycket kunskap bara en knapptryckning bort. Problemet är dock att mycket av den information man hittar saknar källhänvisning, och många händelser och personer som var stora före internets utbredning saknas.

Läs även andra bloggares åsikter om Antikprat, konst, frågespalt, forum, tavlor,

Med hösten kommer alla konstrundor och utställningar, för min del brukar den avslutas med Tivedsbygdens konstförenings utställning i biblioteket strax före jul.
 
I år inledde jag min spaning lite lätt med Ö-rundan på Hammarö med ett besök på biblioteket i Skoghall, där flera av Hammaröns lokala bildskapare ställde ut sina verk. Samtidigt pågick en utställning av Lena Cronqvists bronsskulpturer i Museiparken Karlstad. Bland hennes alster gillade jag skulpturen Hand i Hand, troligtvis för att den stack ut lite extra eftersom den stod som en solitär i den långa smala vattenspegeln som leder upp till den äldre museibyggnaden.
 
Närmast på tur står nu Sven-Ove Söderlunds utställning i Kumla. Tyvärr missade jag årets upplaga av Konst runt Möckeln på grund av att jag lovat hjälpa till med renoveringen av ett par flygplansvingar i Karlstad. Så till nästa år skall jag försöka planera in denna helg bättre. Från ett tidigare besök gillade jag Barbro Strängs akvareller med bland annat motiv från Åtorp och det skulle var spännande att se vad hon visade detta år. En lovvärd tanke som Konst runt Möckeln tagit upp är att utse en ungdomsstipendiat, detta stimulerar ju nya förmågor att ta sig fram i en rätt tuff miljö.

 

Vissa skulpturer är tyvärr väldigt anonyma, det finns ingen informationsskylt och när nyfiken är väckt går man och funderar om upphovet till utsmyckningen samt vem sjutton står bakom verket. 

I Karlstad finns en fastighet där flera våningsplan bärs upp av en enda hand. Handen gör att fastigheten utmärker sig bland övriga hus från samma tidsperiod, och man stannar till och betraktar huset. Frågan man ställer sig då man inte hittar någon informationsskylt är, om detta är arkitektens verk eller om man har anlitat någon konstnär. Personligen skulle jag inte vilja bo i detta hus utan snarare i huset tvärs över gatan så man kan njuta av den där underbara handen när man tittar ut genom fönstret. 

Läs även andra bloggares åsikter om Tivedsbygdens konstförening, Ö-rundan, Hammarö, Lena Cronqvist, Karlstad, Sven-Ove Söderlund, Konst runt Möckeln, Barbro Sträng.

 

så också med denna blogg den borde ha präntats ner redan under lördag kväll eller söndag morgon. I lördags visades programmet Här är ditt liv på televisionen. Denna gång valde Ingvar Oldsberg att porträttera en person som de svenska televisionstittarna föreslagit. Redan Lasse Holmqvist gjorde något liknande på sin tid, där han valde ut några gäster som var totalt okända bland den stora allmänheten, och jag  minns mycket väl programmet om Vietnamveteranen Björn Dahlin som deltog på den amerikanska sidan kriget. Det programmet visade att även en helt okänd person kan ha en enormt spännande levnadsberättelse.

 

Nu porträtterades en för mig helt okänd person, Lena Maria Klingvall som  föddes utan armar, och med ett ben kortare än det andra. Man måste imponeras av hennes framgångar i livet dels två guld och ett brons på VM i simning, samt hennes karriär som sångerska i Japan. Det är underbart när man ser en person som har haft en så udda start i livet kunna ta sig för nästan allt med ett leende, och hela tiden försöka spränga gränserna där andra påstår att det där går inte, det där kan du inte göra och så vidare. 

Det som imponerade mest på mig var hennes mångsidighet, med verksamhet som simmare, sångerska, författare, och konstnär. Säkerligen har hon även andra talanger som på grund av tidsbrist i programmet inte berördes. Detta var ett av de få av höstens omgång av Här är det liv som jag gärna ser en gång till, och tack vare att programmet ligger ute på SVT play kan man se det när man vill.

 

Hon är själv en av stipendiaterna i Mun- och Fotmålande konstnärers förening samt lyckades genomdriva att rumänska Sergiu Nichescu fick ett konststipendium från Sverige. Själv har jag inga orginaltavlor skapade av någon medlem i Mun- och Fotmålande konstnärers förening, men jag har genom åren köpt en del vykort som har postas till bekanta.

Läs även andra bloggares åsikter om Lena Maria, Lena Maria Klingvall, Björn Dahlin, Ingvar Oldsberg, Lasse Holmqvist, Här är ditt liv, Mun och fotmålare,

Upphovsrätten på internet är betydligt mer än Piratpartiets vilja att släppa fri nerladdning av musik och film på nätet. När man tittar runt lite på olika bloggar eller facebooksidor ser man många bilder som inte är fria att publicera.

Att jag fastnade för detta beror på att jag diskuterade med en bekant om rätten att publicera bilder, han hävdade att det var så att om bilden var 25-50 år gammal så var den fri medan jag hävdade att dert var 70 år som gällde.

Nyfiken som man är tog jag en sväng till biblioteket nu i veckan för att läsa lite i lagboken. I Sverige regleras upphovsrätten i lagen (1960:729). Upphovsrätt för ett konstnärligt verk (musik, konst, foto, teater, film mm) uppstår automatiskt när det skapade verket uppnår verkshöjd.

För fotografisk bild, som äger konstnärligt eller vetenskapligt värde, gäller rätten intill utgången av sjuttionde året efter det år, då fotografen avled. Det betyder att om någon använder min kamera för att ta en bild på mig, äger inte jag upphovsrätten trots att både kameran och eventuell film var min, utan upphovsrätten till bilden ägs av fotografen.
                         
Bilden här ovan knäpptes med min kamera av en annan person
så juridiskt sett äger jag inte upphovsrätten till detta fotografi.

När det gäller film skall samtliga i kategorierna regissör, fotograf, manusförfattare, och tonsättare varit döda i sjuttio år för att filmen skall vara fri. 

Inom konsten finns samma tidsregel. Detta betyder att man inte får fotografera av en tavla som man äger för att lägga ut den på blocket för försäljning om inte konstnären varit död i sjuttio år. Att tavlan kanske är målad 1910 spelar ingen roll, konstnären kanske dog först 1950, så vill man lägga ut den på nätet lagligt måste man vänta till 2020 och då är tavlan 110 år gammal, eftersom konstnärens ättlingar äger rättigheterna till verket i 70 år. vill man ändå publicera bilden måste ett godkännande inhämtas av konstnärens efterlevande och eventuellt även betala en avgift.

Inom den etablerade konsthandeln och auktionsverken har man löst detta genom införandet av en Droit de suite avgift. 
 
I enlighet med upphovsrättslagen (SFS 1960:729) 26 j § tillkommer droit de suite med 5 % av det klubbade priset vid försäljning av konstverk, keramik, glas, silver, möbler och textilier. Endast upphovsrättsligt skyddade verk omfattas. Det upphovsrättsliga skyddet varar i 70 år efter det år en upphovsman avled.

Denna avgift skall sedan auktionshuset redovisa till upphovsmannens efterlevande. Jag funderar på om de ledande auktionshusen har startat med släktforskning för att kunna hitta barnbarnen eller eventuella syskonbarnen till upphovsmannen.


Einar Nerman född 1888 slog igenom runt 1920 och avled 1983 95 år gammal, lägger man till 70 år. Då hamnar man på år 2053 innan man får lägga upp en bild på en tändsticksask med solstickan om man skall följa de gällande reglerna.


En av uppfinnarna till den kubistiska konstarten Pablo Picasso har gjort sina efterlevande väldigt förmögna fram till 2043 skall de få 5 % av allt som klubbas på auktioner av han verk, till det kommer % på allt som säljs kommersiellt plus därtill ersättning för alla bilder som återges i litteratur, tidningar, film med mera. Picassos verk omsätter runt 2 miljarder varje år på auktioner varvid ättlingarna rakar in runt 100 miljoner per år enbart från dessa försäljningar, förutom alla ersättningar för bildåtergivning i böcker reklam mm. Eftersom de efterlevande har heltidsanställda jurister som bara letar efter Pablos bilder som återges utan tillstånd för att i efterhand kräva in ersättning avstår jag från att publicera någon av hans bilder. 

Läs även andra bloggares åsikter om Upphovsrätt, piratkopiering, Piratpartiet, Droit de suite, Einar Nerman, Pablo Picasso,

Dagens sommarpratare Anna Odell var i mina ögon sett en besvikelse. Hon pratade med en sävlig på röst som gjorde att programmet kändes väldigt segt. Hon var dock inte riktigt lika sävlig som generalsdottern Kristina Lung, som har gjort sin sävlighet till en gimmick.

 

Odell är född 1973 och har en gång i tiden fått diagnosen psykiskt sjuk, frågan jag ställer mig, har hon någon gång blivit frisk. Hennes konceptiska konstinstallation ”Okänd kvinna 2009-349701” där hon spelar psykiskt sjuk kan bara vara en fortsättning av hennes sjukdom, där hon försöker ge sjukomen det fina namnet Okänd kvinna, på samma sätt som demonstranterna under EU-mötet 2001 i Göteborg kallade upploppen för en gatufest. Vanligt folk ansåg nog att det var kravaller, med gatstenar som kastades mot polis och oskyldiga göteborgare.

 

Jag trodde att jag var relativt allmänbildad  inom området konst men efter att jag lyssnat på Anna under en och en halv timme, inser jag att jag inte begriper något om konst, det Anna pratade om ligger högt över mina konstkunskaper, och ärligt talat tror jag att jag inte heller vill lära mig något om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Sommarpratare, Kristina Lugn, Okänd Kvinna, konst,

Slumpen kan leda in oss på många olika vägar, för några dagar sedan fick jag ett besök av min skolkamrat Birgitta, helt logiskt pratar man om andra skolkamrater och lärare. Detta med lärare fick mig att senare under kvällen fundera lite på de lärare man haft under åren, vissa har varit och förblivit väldigt anonyma, andra har satt djupa spår både på gott och ont. Många av de lärare man träffade på i skolan och då ogillade har så här i efterhand visat sig vara väldigt trevliga när man nu som vuxen träffar på dem i olika sociala samanhang.

Ibland är det märkligt hur slumpen kan få oss att utvecklas, mitt intresse för konst väcktes redan medan jag gick på högstadiet, tack vara en konstintresserad teckningslärare. Han var som jag morgontrött och kom som regel iväg till skolan något efter mig. Han bodde i grannhuset och var morgon när jag sprang till skolan såg jag hans gröna Renault (laban) stående på parkeringsplatsen. Halvvägs till skolan hörde jag en bil med rusande motor följt av skrikande bromsar, ett fönster öppnades och teckningsläraren frågade om jag ville åka med, då skulle vi kanske klara inringningen båda två.

Teckningsläraren var Torsten (Alvar) Darfors, så här i efterhand har jag fått reda på att han egentligen inte var lärare utan ingenjör och före jobbet på Centralskolan var han verksam som ritare på Electrolux ritkontor i Säffle. Att det fanns en anknytning till Värmland visste jag eftersom hans fru pratade med en mycket bred värmländsk dialekt, men jag studsade till när jag via nätet hittade att han var född på Öland 1919 och att hans pappa var verksam som präst. Torsten och hans fru Ingrid flyttade runt en hel del i kommunen, det blev först en lägenhet i Saltängen men efter något år flyttade de till en takvåning i centrala Laxå. När väl pensionen kom gick flyttlasset till Hasselfors, efter en tid i Askersund och senare södra Sverige gick flyttlasset till Mariestad i slutet på 1990-talet. I slutet av 2001 kommer han in till mig på jobbet och berättar att han har hittat glädjen i att skapa igen och att han under året kommer att genomföra en utställning. Han lovade att höra av sig så att jag skulle kunna åka till Mariestad för att se hans senaste alster. När hösten kom och jag inte hört något från honom började jag forska och leta efter honom, men det visade sig att han avlidit strax före den planerade utställningen.

Som konstnär var Torsten väldigt mångsidig förutom bildkonst var han även verksam som keramiker, själv har jag bara några av hans nonfigurativa akvareller, samt en keramiktavla som på avstånd tolkas som en oljemålning av de flesta som ser den lilla tavlan.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, Torsten Darfors, Laxå, Akvarell,

En mycket avlägsen släkting till mig var verksam som konstnär, och när man tittar på hennes måleri över en period kan man verkligen se hur vissa konstnärer inte fastnar i ett fack utan hur de utvecklas och förändrar sitt måleri. Vad jag kan minnas har jag bara träffat henne två gånger i mitt liv, och båda gångerna var på 1970-talet och mitt intresse för konst låg då i sin linda.

Personligen är jag inte så förtjust i stilleben, utan har magasinerat de flesta tavlor av den typen på vinden, dock har jag en Greta Jerrefalk med blomstermotiv hängande i trapphuset, mest bara för att man skall kunna se skillnaden på en konstnärs alster över åren.
 

Blommotivet målades 1945 och har inget namn, medan den fria nonfigurativa motivet skapades 1964, när man betraktar dessa två målningar samtidigt är det svårt att tänka sig att det är samma konstnär bakom penseln.

Greta var först verksam under namnet Jansson och på vinden står ett av hennes tidigare alster från 1943, även detta ett stilleben.

Trots det avlägsna släktskapet med Greta vet jag inte så mycket om henne, hon var verksam i Vallentuna och aktiv inom Össeby Hembygdsförening, hon avled i slutet på 1990-talet eller tidigt 2000-tal, och att hon har tillsammans med Börje Sjöman givit ut boken Garnsbygden i historiskt perspektiv där Greta svarade för illustrationerna. När jag har sökt på nätet hittar jag inte mycket, någon enstaka tavla har sålts på Stockholms auktionsverk, så mycket mer vet jag inte, om någon har mer information lämna gärna en kommentar.

Läs även andra bloggares åsikter om Greta Jerrefalk, stilleben, konst, Vallentuna, Össeby Hembygdsförening, Börje Sjöman