jannealg

En av skönaste sakerna med sommaren är att man kan kliva rakt upp från sängen och gå ner till sjön för ett härligt morgondopp. En morgon vaknade jag extra tidigt och klev upp för att koka en kopp kaffe, medan vattnet värmdes upp kastade jag ett getöga genom köksfönstret och fick se en strålande soluppgång klockan 4:45. Jag greppade min kamera och gick ut på altanen för att ta några bilder, men tyvärr kan inte bilderna ge någon rättvisa för de underbara färger som exponerades. 

En del morgonbesök ner till stranden är väldigt fridfulla, inte en människa inom synhåll, man hör fågelkvitter och man ser fiskarna som slår i vattnet. Fiskarna försvinner så fort man doppar stortån i vattnet, men fågelsången finns kvar och den blandas med det kluckande ljud som uppstår när vattnet skvalpar mot stranden. Jag brukar försöka klara av detta morgondopp så tidigt så att jag hinner sitta en halvtimme på altanen och njuta av en stor mugg kaffe innan jag sätter mig i bilen för att åka till jobbet.

 

Vid ett av mina tidiga morgonbad denna sommar fick jag till och med mig min storasyster ner till sjön, och även hon insåg tjusningen med dessa morgondopp,

Jag brukar se till att jag åstadkommer en del små ljud när jag närmar mig min lilla egna strand eftersom några brukar bada näck vid den lilla strandremsan och det kan ju förvarna den stackarn att någon kommer. Det finns i och för sig en längre strand med brygga på bara några hundra meters avstånd, men jag föredrar ändå denna lilla strand på grund av att man är ensam och slipper en massa stoj och vandaler.



Vid den stora badplatsen finns det en brygga med flotte, och jag observerade i sommars att någon vandal lyckats slita bort badstegen från flotten. 

Årets fösta bastubad är nu genomfört på Sätterstrands badhus. I Skoghall fanns tidigare ett litet badhus uppfört någon gång på 1920 eller 1930-talet. Tyvärr blev det inte av att jag någon gång provade på att basta där medan verksamheten var i gång, och nu är det tyvärr försent eftersom badhuset stängdes för några år sedan. Kvar på ytterdörren finns fortfarande skylten med öppettider kvar, fast ingen verksamhet pågår i huset.

Annars har man genom åren provat på en del lustiga miljöer att basta i, bland de jag håller främst är utan tvekan kallbadhuset  i Varberg, där har man den mäktiga känslan och förmånen att kunna kliva rakt ut ur bastun och klättra ner i det salta havsvattnet för en lien simtur innan man kliver in i bastun igen. Ytterligare en bastu som etsat sig fast i skallen är den som ligger på en av de övre våningarna, nästan högst upp på Scandic Infra City, där bastade jag vid 10-tiden på kvällen och det var mäktigt att sitta i bastun och se alla bilar som passerade förbi på E4an för att ta sig till Arlanda eller Stockholm, den har en like i bastun ombord på M/S Mariella där man genom panoramafönstret kan följa båtens färd genom Stockholms skärgård.

Men detta skulle handla om årets premiärbad som genomfördes nu i helgen på Sätterstrands badhus  på Hammarö. Jag hittade hit tack vare lite googlande på nätet, och fastnade för att de hade öppettider som skulle passa mig, vad jag missade var att läsa igenom hela beskrivningen, det visade sig att just denna bastu var en gemensam bastu för damer och herrar. (detta viste jag inte när jag löste mitt årskort). Bastun var relativt liten, men man fick en känsla av stor rymd ändå pågrund av att det fanns ett litet fönster ut mot bassängavdelningen. I bastun träffade samtalade jag lite med en äldre herre som tidigare badat just vid Skoghalls badhus. Han berättade att just det badhuset var något speciellt eftersom många av världens problem blivit lösta där genom åren, och att flyttningen till Sätter inte var helt positiv eftersom mycket av hans bastunöje satt kvar i väggarna i Skoghalls badhus, och trots att lokalerna var slitna och varmvattnet ibland tog slut skulle han föredragit att den bastun fortlevt. Själv var jag ganska nöjd, lagom varmt med rätt fuktighet gör ju att bastubadet blir en njutning och eftersom jag ofta byter bastumiljö spelar inte känslorna i väggarna någon större roll för min del, men jag kommer alltjämt räkna Vibybastun som min hemmabastu.

Nu när det bara är ett fåtal dagar kvar av 2011 blir det dags att som nyhetsredaktionerna sammanfatta årets händelser. Tyvärr är det lite dåligt med tid för att klara av detta på de få dagar som återstår av året. Men året har som vanligt haft både positiva och negativa händelser, en av de mest negativa saker jag retar mig mest på är att det blivit så lite tid för denna blogg det sista halvåret, och ändå har det förekommit ovanligt många händelser som skulle platsa i denna blogg  bara för att nämna några så genomfördes en mycket lyckad kusinträff i Falköping som vore värt en egen bloggsida, även på gräsklipparklubben har det varit ovanligt mycket aktivitet detta år, men tyvärr har det inte varit flygverksamhet. En av de större händelserna på vår lilla ort är att stora delar av Resecentrum blivit klart, tidsramen för bygget spräcktes med ca 8 månader, så man undrar hur mycket pengar som detta bygge översteg budgeten, men det skall bli kul att skriva några rader om detta när stationshuset blir klart under våren, Själv har jag fotograferat bygget med minst en bild var vecka, så många bilder har det blivit av denna mastodont till bussterminal.

  

Bland de positiva händelserna som kommer at få ett litet omnämnande inom snar framtid är i alla fall kusinträffen, gräsklipparklubben, konstklubben, bastuklubben i Viby, brand i köket, olika teaterbesök samt några av de böcker jag läst under året och som etsat sig fast i skallen och inte minst den nya lokalfilmen som kommer att presenteras under 2012.

  

Bland de negativa sakerna händelserna som kommer at få ett litet omnämnande inom snar framtid är Bastuklubben i Gårdsjö, Gräsklipparklubben, vandaler på badplatsen vid stugan, bensinstöld från min bil, telefon och brevväxling med Jesper Heimersson, olovlig bildkopiering, samt slutligen polisassistent Jan Johansson som fortfarande efter tre år inte har hört av sig med den utlovade ursäkten.

  

Så det är garanterat att dwt kommer att finnas några spännande saker att läsa i bloggen framöver, och jag har en känsla av att tiden kommer att räcka till bättre nu under våren  för att slänga ihop några inlägg.

Efter att vi i bastuklubben blev utkastade från vår kära bastu i våras har det inte blivit så många bastubad för min del, dels saknas det offentliga badinrättningar som har lämpliga öppet tider för mig, och sen har det tyvärr kommit andra saker i vägen när det väl varit läge för ett njutbart bad.

Den tidigare ordföranden i gräsklipparklubben har under flera år fört fram positiva omdömen om den bastu han är verksam i som eldare och vedkapare.

Sagt och gjort ni i dag lördag passade jag på att åka till den omtalade vedeldade bastun i Viby, vilken känsla. Komma in i ett omklädningsrum som värms upp av en vedkamin och ytterligare en eldstad för bastun. Enbart doften av den brinnande veden var värd hela besöket. Själv har jag inte badat vedeldat sedan 1970-talet då min morbror drog igång sin bastu utanför Falköping.



I bastun blev det en liten historielektion, där jag fick veta att bastun byggdes 1946, men det rättades genast av en person om hävdade att den byggdes 1942, snart kom ytterligare ett bud och det gick ut på att bastun byggdes 1944 samma år som den besöktes av Lort-Sveriges Lubbe Nordström.

Bland andra prominenta bastubadare kan nämnas Vibyprofilen Hjalmar Berglund  som besökte bastun 1988. Hjalmar nämnde vid besöket att han gillar att bada bastu fast hans hustru kan bara vara inne i bastun någon minut, för hon blir så illa röder i trynet.

Extra skönt var det för mina fötter efter badet och duschen då jag fick på mig ett par nya merinoullstrumpor som storasyster postade till mig under veckan.

I kväll efter jobbet var jag med om en liten udda uppgift på vår lilla ort. Det var så att hembydsföreningen har hittat filmmaterial från den period då gräsklubbarklubbens fält färdigställdes av ingenjörsoldater från Svea livgarde.

För min del var det mycket spännande att få se detta filmmaterial då stora delar av filmen var inspelad samma år som jag själv blev medlem i klubben. I ett av avsnitten kunde man se Mats Johansson kasta en hink vatten över en segelflygelev som just gjort sin första ensamflygning. Även att se min egen flyglärare Rolf Eriksson, väckte upp en hel del tankar om den tid vi två tillbringade i skolflygplanet. I filmen fanns även ett litet inslag från vår stora flygdag 1973, där man kunde se Emilio Azcarate  utföra en looping med sin rödmålade Tiger Moth, eftersom flottören i förgasaren hängde sig när flygplanet flög uppochner stannade alltid motorn när flygplanet var på toppen i vart loopingvarv. Tyvärr havererade flygplanet 1981, och jag har själv sett delar av den havererade kroppskonstruktionen uppmonterade på en hangarvägg i Eskilstuna. Bland andra piloter som förekommer i filmen fanns även klubbens lärare Hans Köpcke som genomförde en avancerad flygning med stt Mucha segelflygplan, samt Björn Löwgren som visade upp sin Snoopy (SK 16 ).

Det var inte så lätt att vara speaker till ett filminslag som man inte har sett tidigare, så det skall bli kul och spännade att få se slutresultatet när filmen är ute till försäljning.

Jag har länge funderat på ur jag skall förvara mina böcker, de har temporärt varit placerade som högar i ett rum som jag inte använder så mycket, Men jag har retat mig lite på att det varit svårt att hitta rätt bok trots att de legat i sorterade travar efter ämnesområde.
 

Men äntligen har jag kommit till skott och med hjälp av en såg har jag lyckats såga sönder några hyllor och byggt om dem så att de går från golv till tak, totalhöjden är 2,60 meter så att nå de översta böckerna utan stege blir lite svårt.



Jag känner mig ganska nöjd med slutresultatet, så det kommer att bli en likadan sektion på motstående vägg i hallen. Med ytterligare en sektion kan jag minska ner antalet böcker som ligger i kartonger på vinden. Samtidigt för jag en möjlighet att gå igenom dessa böcker, trots att jag avskyr att kasta en bok, blir det säkert någon som får ett andra hem i pappersåtervinningen. Fast det enorma jobbet att flytta om alla böckerna så att jag får dem i den ordning jag önskar återstår, men detta blir en kul sak att göra en dag med dåligt väder.

För drygt ett årsedan skrev jag några blogginlägg om naturkatastrofen på Haiti, denna ö ligger ju så långt borta att jag inte har besvärat mig med att läsa på om landets historia. Men att landet har varit drabbat av natur och politiska katastrofer tidigare kände jag i alla fall till.

Nu när mer än ett år har gått sedan jordbävningen drabbade ön har media nästan slutat att rapportera om öns utveckling, och ändå händer det mycket där, med koleraepidemier, presidentval och upplopp bland vissa delar av befolkningen. 

Som vanligt när jag jobbar brukar jag lyssna på min pannbensbio, och helt plötsligt tyckte jag att jag kände igen rösten på Studio Etts intervjuoffer från Port-au-Prince, den lät mycket bekant och familjär. Vid en kontroll senare under kvällen bekräftades mina misstankar, det var min systerdotter som blev i intervjuad. 
 
Tänk vad hon har växt sedan denna bild togs. Och jag hoppas verkligen att hon får rätt i sina utsagor som hon framförde i radioprogrammet.


 


När det gäller Haitis historia har jag försökt att läsa på lite, även om det inte är så lätt att hitta litteratur i ämnet. När jag tittade runt lite bland SR-minnens inslag hittade jag ett mycket intressant inslag om Papa Doc, vi får bara hoppas att den nyvalde presidenten Michel Martelly följer de demokratiska spelreglerna och att han kan ena landet i återuppbyggnaden.

När man är uppväxt på en liten ort som vår lilla ort lär man med tiden känna de flesta urinnevånarna. Eftersom jag jobbar som jag gör är det lätt för personer i förskingringen att få kontakt med mig när de besöker orten, så även detta år, då ett stort antal skolkamrater kommit för att säja hej och bli uppdaterade i det senaste skvallret.

Ett av de roliga besöken i är svarade Per och Gerd-Reidun för, vi kom i samspråk om ett flertal ämnen från de äldre brunnshusen ute i vid Porla_brunn till skolkamrater som flyttat från orten.

  


Trots att orten är liten har ett flertal av våra skolkamrater fått toppjobb eller gjort sig positivt bemärkta på andra sätt. Vi har ju Ulf Kappen som numera är stjärnkock, jag minns när han sommarjobbade som gräsklippare på Esso Motorby där även hans mamma jobbade i resturangen.



Eller Lotta Pedersen som var blåsorkesterns drillflicka, så här i efterhand blir man lite fundersam till varför hon inte fick spela ett instrument, då hon i botten är musiker och inte dansbandssångare. En nyhet jag fick höra av Per var att en av mina skolkamrater som tog segelflygcertifikat samtidigt med mig idag sitter som en av de högre cheferna på Volvo, detta har han inte nämnt ett ord om fast det skulle säkert bara bli flygprat ändå när vi träffas. Även Pers bror har utmärkt sig inom musiken med sitt stränginstrument. jag minns tydligt när han flyttade in hos min lillasyster i Stockholm för att bedriva musikstudier.

Det knepiga är att så många har valt att bli journalister, Anders som man lekte en hel del med som liten, avslöjade en sak i tidningen där han arbetade vilket resulterade i att redaktionslokalen blev bombhotad, samt att han behövde beskydd under en period, en av de andra som blev journalist är Claes Löfgren som är verksam som utrikeskorrespondent vid SVT. Claes var en riktig spjuver i sin ungdom, han och hans bror hittade ofta på små hyss, bland några av de komiska sakerna var att de växlade plats på ICA och Konsums flaggor så att båda butikerna gjorde reklam för konkurrenten.

Nu under sommaren har det varit lite dålig tillgång till datortid så detta blogginlägg blir en liten sammanfattning av sommaren. Att Sverige är fantastiskt fick jag uppleva några dagar i juli då jag for ner till Aneby för att hämta två tvättmaskiner som jag lyckats komma över väldigt billigt.

Normalt sett jobbar jag ju alla vardagar under juli månad, men jag lyckades pricka in en helt underbar sommartorsdag för denna resa. För att resan inte skulle bli för tråkig passade jag på att fråga en kamrat om han ville följa med på denna lilla tripp. Val framme i Aneby känner vi hur hungern kommer sig smygande så vi går in på en pizzeria och beställer en varsin pizza. Medan vi väntar på att pizzorna skall bli klara passar min kamrat på att gå ut och rasta sin hund, samt förse den med nytt vatten, efter promenaden som tog ca 15 minuter kommer han in för att sätta sig ner och äta sin pizza. Efter ca en minut kommer det in en äldre tant och klagar på att det sitter en hund i bilen och flämtar, hon måste ju ha observerat att hunden kommer raka vägen från en promenad samt att den just fått vatten, men ändå vill hon påpeka det olämpliga i att det sitter en hund i en bil, där rutorna är nervevade samt att bilen står i skugga.

För att få liter omväxling valde jag att köra vägen över Gränna på hemresan. Som liten när man for på besök till mormor i Halmstad for man just vägen mellan Ödeshög och Gränna, och jag minns mina blickar upp mot berget där Brahehus låg. I en äventyrslysten grabbs tankar satte denna ruin igång olika fantasier om hur slottet används genom åren. Jag minns att jag flera gånger bad min pappa att vi någon gång skulle stanna så att man kunde klättra upp på berget och utforska denna ruin, men det blev tyvärr aldrig av.



Nu har vägen mellan Gränna och Ödeshög fått en ny sträckning, så man passerar ruinen på bara några hundra meters avstånd, dessutom har vägverket ordnat med parkeringsmöjligheter så att beskåda denna ruin är inte ett lika stort äventyr som förr.



Byggnaden måste ha varit mäktig när den var bebolig, med en helt underbar utsikt över Vättern och Visingsö. Vad jag saknade när jag stod vid stupet och tittade ut över vyn, var alla fruktodlingar som var placerade mellan landsvägen och bergets fot, men dessa fruktodlare har väl blivit utkonkurrerade av all frukt som importeras. Om jag inte missminner mig var Gränna synonymt med päron eftersom merparten av landets päronodlingar var lokaliserade till Grännatrakten.

 

Lokalt fanns ju även detta fenomen i mina hemtrakter, med alla stora jordgubbsodlingar i Finnerödja trakten, men även detta är ett minne blott, med några få verksamma bärodlare, trots detta kan man fortfarande köpa Finnerödjajordgubbar i hela landet, undrar just var dessa kommer ifrån.

Slutkommentaren måste i alla fall bli att Sverige är fantastiskt även på vardagar i juli månad.

I går kväll hörde jag lillasysters skolkamrat från Uppsalatiden uttala sig om sina ”missade” besök på strippklubbar. Så som han framförde sitt svar när frågan kom upp, funderar jag på om han har lika dåligt minne som mig.

Efter en lång konstpaus och ytterligare någon sekunds eftertanke kom svaret Nej och nästan i en formulering som om han inte visste vad en stripp eller porrklubb är. Har man besökt ett så annorlunda och avvikande plats som en porr eller strippklubb glömmer man inte bort det, Jag tycker att han skulle ha svarat på en sådan fråga omgående utan att behöva tänka efter, ett klart och rakt NEJ eller JA utan eftertanke.

Själv deltog jag en internationell kurs i London i mitten på 1970-talet. Under de två månader kursen varade kom vi elever att lära känna varandra rätt bra. När kusen närmade sig sitt slut bestämde några av oss killar att vi skulle genomföra en avslutande pubrunda. Efter att vi besökt ett par riktiga engelska pubar var det någon av de danska killarna som föreslog att vi skulle ta en sväng genom Soho, men så långt kom vi inte, vi var ju redan i det distriktet av London utan att veta om det. Rakt utanför den sista puben vi besökt låg den kända Windmill Theatre, på anslagstavlan visade de lite bilder från pjäs/dansföreställningen Rip Off och några av killarna föreslog att titta in där.

Efter lite diskussion beslöt vi oss för att titta föreställningen, och jag måste erkänna att det inte var någon höjdare, pjäsen saknade handlig och det hela byggde bara på att dra upp och ner blixtlås, och som alla säkert begriper av pjäsens titel så avslutades det hela med att det stod ett femtontal nakna skådespelare i sista numret. Efter föreställningen blev det ett besök på en toppless bar, där servitriserna var barbröstade. Personligen har jag inte sett några så fula kvinnor tidigare, de var spacklade med ett tjockt lager smink i ansiktet, och det är väl från där jag har lärt mig att avsky tjocka lager med läppstift och annat kraft som kvinnorna smetar ut i ansiktet. Trots att detta är det närmaste jag varit en strippklubb har detta etsat sig fast i mitt minne och jag skulle utan att behöva tänka efter ha besvarat frågan som ställdes till Kungen.

Detta var kanske en punkt jag skulle tagit upp i Maggans utmaning Sju saker ni inte visste om mig.

Ni som följer min blogg märker säkert att jag inte har uppdaterat så ofta sedan årsskiftet, jag har inte heller haft så mycket tid över att läsa andras bloggar, så under de sista dagarna när jag har haft lite tid över passade jag på att läsa igenom några av de bloggar som jag normalt följer. I Charles Blogg hittade jag flera inlägg som jag skulle vilja kommentera men då bloggarna var upp till 2-3 månader gamla så avstod jag, däremot hittade jag en kul utmaning i Maggans Blogg  som jag tänkte anta. 

                          Sju saker ni inte visste om mig  


                          

·                         Jag spelade piano i 7 år först för Erik Lindgren och senare Eva Forsberg som
                          även var Lotta Pedersens pianolärare, men jag tvingades sluta när hon
                          slutligen kom på att jag inte övade på mina pianoläxor, jag spelade ju igenom
                          den nya uppgiften tillsammans med Eva, och som regel var det ju inte svårare
                          än att man kunde spela upp samma sak vid nästa lektion utan övning, men 
                          slutligen nådde vi till den punkten då pianostyckena blev lite för omfattande
                          för att kunna spelas upp igen efter bara en eller två genomgångar med
                          pianoläraren.  
 

·                         Jag har väldigt svårt för alkohol i större mängd, vid så kallade blöta fester
                          där jag har deltagit i brukar jag hälla ut mina drinkar i krukväxterna, de kan
                          ju också behöva lite glädje, fast hos en bekant dog några växter någon
                          vecka efter mitt besök.

·                         Jag har just nu Stormy_Weather med Jeff_Lynne som min favoritlår

·                         Jag har sett Sound_of_Music 17 gånger på Bio eller TV dessutom
                          har jag den på VHS och DVD

·                         Jag är livrädd för ormar även små kopparsnokar.

·                         Jag är så gammal att jag har gått i skolan på lördagar, detta är något 
                          som yngre personer inte tror på när jag berättar.

·                         Jag tyckte det var kul att mobba elever och lärare i skolan, Men på
                          1960-talet var inte mobbningen så tuff som i dag och de som drabbades
                          av min Mobbning var som regel sådana personer som förtjänade det, 
                          ett av mina mobboffer skvallrade för magister Nils Isaksson om något otyg
                          jag hittat på resultatet blev att jag körde hans handduk genom
                          toalettstolen under en gympalektion, dröm om min förvåning när 
                          detta mobboffer ringde på min dörr för något årsedan, han och 
                          hans familj flyttade från orten i slutet av 1960-talet och nu ville
                          han bli uppdaterad om skolkamrater och andra händelser på orten. 

Jag tror inte att något av detta är allmänt känt bland mina vänner, kanske någon enstaka vet något enstaka punkt men inte alla. Lite eftertanke blev det och jag var lite osäker på om jag skulle ta med att jag har en hemlig och ensidig kärlek till Ali_MacGraw efter att jag såg henne i TV-serien Kriget Vindar, men jag kom till den slutsatsen att det kanske var lite väl mycket utlämnande av mina tankar och känslor. 

För några årsedan drevs det en kraftig annonskampanj att man skulle äta 68 brödskivor var dag, även om jag ibland är storätare skulle jag inte klara av att äta tre limpor bröd var dag, och även om man bytte brödtyp skull det bli en väldigt enformig diet.
 
Jag var på en på en hälsoundersökning för några årsedan och resultatet blev en kasse med mediciner
Trombyl,
Seloken och 
Pravachol varav den sista avregistrerades som läkemedel i år.


Desa skulle ätas dagligen i förebyggande syfte. Personligen var jag lite tveksam till att äta dessa piller eftersom jag är och har varit mot alla former av stimulanser i tablettform, Även om mediciner kan hjälpa och lindra krämpor innehåller de som regel någon form av gift. Många gånger går det ju helt enkelt att bli av besvären genom vila eller sömn och då blir ju detta pillerknaprande onödigt. De få gånger jag drabbas av huvudverk har jag märkt att efter bara någon timmes sömn är huvudverken puts väck.

 

Orsaken till mina funderingar i dagens blogg får skyllas på att i radionyheterna häromdagen varnades för att äta kolesterol medicin i förebyggande syfte eftersom detta medförde risk andra biverkningar och krämpor. Tomas Nordegren hakade på nyhetsinslaget i sin sändning på eftermiddagen där han berättade om hur han fick kolesterolsänkande medicin utskriven under sin tid i USA. Han var så som jag mycket skeptisk till nyttan av dessa så han avstod från att använda pillren. Personligen hämtade jag ut mina piller på Apoteket till en kostnad runt 1100 kronor och slängde in dem i ett skåp, och de få piller som har blivit förbrukade får tillskrivas min storasyster som även hon fick dessa piller utskrivna. Efter lite letande i köket, toaletten och i mitt sovrum lyckades jag i alla fall hitta medicinen så att jag kund få en liten fotoillustration till bloggen. Men att äta dem, det vet i tusan, så jag lägger in dem i skåpet igen och försöker komma ihåg att ta med dem till medicinåtervinningen någon gång man har ett ärende förbi apoteket.
 

Skulle man följa alla råd och varningar skulle man bli tokig, ena dagern är det inte bra att äta potatis, nästa dag varnas det för grillat kött. ytterligare någon dag senare försöker någon forskare att få hela landet till att bli missbrukare genom att hävda att ett glas vin till maten är nyttigt, detta besvaras vanligen dagen  efter av någon ny forskare som ett mycket hälsovådligt råd. Vad skall man tro?


 

SÄKRAST VORE KANSKE ATT INTE LÄMNA SÄNGEN, men vilket tråkigt liv det skulle bli.

För någon vecka sedan klev det in en äldre farbror från skogarna i Vredstopstrakten på jobbet med en begäran om ett litet udda arbete som han undrade om jag kunde hjälpa honom med. Eftersom det ligger lite utanför mitt verksamhetsområde så sa jag först nej, men efter att han förklarat att han varit och frågat på flera olika platser och bara fått beskedet njet föll jag till föga och lovade att hjälpa honom.



Det engelska one-pennymyntet som han tagit med var från hans eget födelseår 1919 som han växlat till sig på en resa till England under 1940-talet, det var rätt kul att se denna mynt typ igen, eftersom jag själv kommer ihåg när dessa var i bruk under mitt först besök i England 1970. Jag kommer ihåg hur förvånad jag var att det då cirkulerade så mycket äldre mynt i den dagliga handeln. Med i bagaget hem till Sverige medförde jag ett hundratal mynt från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet. Detta fick mig att springa upp på vinden och rota i några lådor för att titta på mina mynt och jag blev ganska paff när jag märkte att just myntet från 1919 var ett av de få som jag saknade.



Så det kändes lite synd att kupa till det och borra ett hål i ett sådant mynt, jag hade gärna köpt det för att komplettera min samling, men samtidigt insåg jag ju farbrors avsikt med att använda just detta mynt som lock på flaskan.



Jobbet var egentligen inte så komplicerat det var ju bara att kupa myntet, borra ett hål för silvertråden samt svara till en konisk korkbit eftersom våra moderna korkar var för grova. Glasflaskan är en brännvinsflaska från 1800-talet och jag tror att dessa var utrustade med glasproppar i original. Slutresultatet syns i alla fall här nedan.

Var som du är!!! 

Skönheten ligger ju i betraktarens ögon...


De senaste åren har det blivit väldigt modernt med att man skall mäta något som heter BMI (Body Mass Index), och om man nu inte uppfyller detta mått, kan man ta till GI metoden (Glykemiskt index) för att minska sin vikt till rätt BMI enligt tabellerna. När jag själv var i tonåren skulle vikten vara anpassad till kroppslängden, och går man så långt bak i tiden som 1920-talet krävdes det en mindre kagge på magen för att man skulle ha någon pondus.

Journalisten Julia Skott skapade hemsidan Kroppsbilder där folk kan lägga upp bilder med tillhörande siffror. Hennes tanke var att visa hur olika kroppar med olika vikter och längder kan se ut, detta skall avdramatisera siffrorna man läser i BMI tabellerna eller siffran på vågen. Tanken som slog mig först var törs någon som har en övervikt eller undervikt verkligen lägga ut en bild på sig själv. Det är ju ganska utlämnande att visa upp sig över hela Internetvärlden. Själv tittade jag lite på de olika bilderna och min reaktion blev att så där ju folk ut i min bekantskapskrets, med ett blandat umgänge blir ju också individerna blandade. Till syvende och sist är det ju inte fodralet som är det viktiga med en person, utan att personkemin fungerar i umgänget. Just detta att kunna lägga upp en bild gör ju att de som inte känner sig helt nöjda med sitt fodral kan lära sig att acceptera sitt fodral som det är och att det är helt OK. Samtidigt borde benämningen normalvikt avskaffas då idialvikten är det man själv trivs med.

             

Det som var spännande med bilderna på Julias sida var att det var helt alldagliga bilder av vanliga personer plåtade av amatörer, och att personerna visade upp sig som de var eller är. Sidan kan beskrivas som Där folk ser ut som folk gör mest, några personer med kläder och andra mer utlämnade och mer avklädda.

Vi är ju alla människor och världen skulle nog vara ganska tråkig om alla vore lika långa, vägde lika mycket, och kilona satt på samma plats. Det är ju differensen i dessa mått som gör att det blir omväxling och den levande kroppen blir spännande.

En mycket tidig variant av bloggen Kroppsbilder var konstnären Anders Zorns avbildningar av alla sina kullor i slutet på 1800-talet. Han valde ju sina modeller bland vanligt folk i sin omgivning utan hänsyn till kroppsstorleken, och det är väl en av anledningarna till att hans målningar har blivit så populära. Här lyckades jag få in en anknytning till konst även i detta inlägg.

Nu i helgen startade det en ny omgång av Körslaget på TV4. Det som slog mig  var att alla körer presterade betydligt bättre än vid tidigare säsongstarter. Det fanns ingen riktigt klar förlorare. När Carolin af Ugglas fick TV4 att starta denna körsångstävling 2008 deltog Lotta Pedersen (Engberg) med en kör från vår lilla ort som klingade under namnet Team Lotta.



Redan efter första avsnittet avslöjades det i lokalblaskan att vissa orter betalat flera hundra tusen kronor bara för att ortens kör skulle få medverka i programserien. När kravet ställdes på vår lilla ort, att de skulle betala vägrade kommunen helt riktigt att ställa upp. Personligen tyckte jag att hela tävlingsmomentet dog ut när det visade sig att några kommuner kunde köpa sig plats i tävlingen. Det fanns ju inga garantier för att vissa körer fick vara kvar bara för att kommunen köpt en plats i tävlingen.

Idag läste jag i lokalblaskan att Örebro kommun  enligt en granskning som Skånska dagbladet låtit utföra är den kommun som betalar mest pengar  till produktionsbolaget Meter television. Resultatet för min del blir att jag inte kommer och ringa och rösta på Jasmine Karas lag hur bra de än är eftersom jag inte vet om de är kvar i tävlingen bara för att kommunen betalar flera hundra tusen kronor.

Jag såg häromdagen att mediet Anders Åkesson kommer att genomföra en storseans på Porla Slott. Själv har jag väldigt svårt att tro på detta med att någon död person kan tala genom en levande människa. Jag har själv aldrig medverkat på någon seans så min bild av dessa sammankomster med skakande bord och folk som svimmar har jag hämtat från filmens värld. En gång för många årsedan berättade en äldre släkting för mig om en seans hon deltagit i, hur underbart det var att få en hälsning från sin avlidna make med mera. Jag blev helt stum och kunde inte få fram ett ljud över läpparna, men min hjärna fungerade fortfarande och den första tanke som slog mig var att min släkting mist förståndet.

 

Nu brukar jag ändå leva efter filosofin att var och en får tro som de vill, kyrkligt, judaismen, muslimer eller andevärlden, bara jag slipper höra all argumentation och slipper värvningsförsök. Jag blir väldigt irriterad när jag blir anfallen av Hare Krishna, Scientologerna, Jehovas vittnen eller andra trosinriktningar.

Det farliga men flera av dessa sekter eller rörelser är man hjärntvättar sina medlemmar, och det har ju till och med lett till att hela församlingar begått kollektivt självmord. Jag var för liten för att greppa hela händelsen med Charles Manson, men jag ryste när jag såg TV-bilderna från det kollektiva självmordet i sekten Heaven's Gate  1977. Jag har min tro, den är jag helt nöjd med eftersom den är min egen, och jag försöker inte pracka den på min omgivning, samtidigt är den enkel, var ödmjuk mot andra och behandla andra som man själv vill bli behandlad trots detta har jag säkert lyckats reta upp en del personer i min omgivning eftersom jag gillar att genomföra små practical jokes, eller med lite ironi slänga käft.

 
Efter mordet på stadsminister Olof Palme var det en skådespelare som vek ut sig i någon tidning och berättade om hur hon fått ett meddelande från Palme under seans. Jag skakar bara på huvudet och undrar varför tidningarna slår upp en sådan story på flera tidningssidor. När det gäller Anders Åkessons seans i Porla får vi hoppas att han inte fuskar med självlysande lera som han gjorde under en seans i Ystad.


Romerska spågummor har vi haft i alla tider, förr spådde de i kaffesump eller med en stor kristallkula i ett tält på olika marknader, personligen har jag sett detta mest som ett geschäft, men var och en har ju rätten att ha sin tro, så jag skall inte propagera för att detta är humbug.